Sällan har de ”intellektuella” och ”folket” (och dess ”ledande politiker”) stått så långt från varandra som under den första månaden efter 11.9, speciellt i USA och England.”Folket” (d.v.s. egentligen de som tittar på TV i USA och läser tabloider i England) anser att WTC-attacken var ett verk av onda terrorister, en galen liten grupp som inspireras av islam, en ond religion. USA och dess president har full rätt att göra allt för att en gång för alla eliminera terroristerna och deras beskyddare i världen. Alla tänkbara medel är tillåtna: krig, bombningar som drabbar civilbefolkningen, lönnmord och andra former av hemlig krigsföring, etc. USA och Europa är i samma båt och Europa måste stöda USA, om inte annat så moraliskt och politiskt. Attackerna hade ingen annan orsak än ett religiöst inspirerat hat mot allt vad västliga värden heter. Intifadan i Palestina har samma orsak och måste även den nu slås ner.

De kritiska intellektuellas position var från första början alldeles annorlunda:
”Händelserna i New York” var att vänta (om än inte i dylik skala) och en direkt följd av USA:s politik, både före och efter kalla kriget. USA har själv byggt upp terrorismen, iUsama bin Ladins fall helt konkret, genom att stöda Saudiarabien, Pakistan och talebanerna i Afghanistan, men också mera allmänt genom att aktivt utveckla ett orättvist världssystem där västvärlden använder en oproportionerlig del av världens resurser och där det är omöjligt att resten av världen någonsin kunde åtnjuta dessa resurser i lika hög grad per capita.

En direkt orsak till terrorismen har också varit USA:s politik gentemot Israel: man har okritiskt stött och konkret finansierat Israels agerande i Mellanöstern, dess hänsynslösa och extremistiska politiker, dess undertryckande och rasistiska politik gentemot plaestinierna. Israel har med sin politik gjort sig medskyldigt till det hat som nu finns mot USA och ”väst”.

Dessutom är USA i sig en rövarstat. Man är långt ifrån verklig demokrati (vilket Bushsväg till makten väl bevisar). Oskar Lafontaine skriver i sin senaste bok att en stabil demokrati förutsätter en välfärdsstat. Detta får Timothy Garton Ash att ogillande kommentera i New York Review of Books (1.11): ”So much for the future of democracy in America”. Men just så är det ju. USA har inga egentliga partier, politikerna ägs i praktiken av olika privata finansiärer, medierna fungerar på samma finansiärers villkor, den största delen av folket bryr sig inte ens om politik och röstar inte, utom i presidentval där röstdeltagandet är ytterst lågt, det finns fundamentalistiska och farliga krafter i båda de stora partierna och det är inte omöjligt att en politiker av typ Ariel Sharon dyker upp och tar presidentämbetet.

Det är i och för sig inte oväntat att USA:s intellektuella skulle ha en helt annan syn på saken än alla andra. Men reaktionen var oväntat stark. Jag skrev till några vänner i USA halvt väntande att de skulle ha ryckts med av den bushska retoriken. Men det var precis tvärtom. Fredsrörelsen i USA och i synnerhet New York var från början stark, och den växer till sig (och samlar förstås en del av ”folket” också). Och NYRB har varit praktiskt taget tyst om den 11 september (utöver mycket konstiga, snarast tekniska artiklar om hur skyskrapornas luftfiltrering bör åtgärdas och dylikt). The New Yorker publicerade bland annat Susan Sontags starka fördömande av USA:s politik – varför ska vi visa vår styrka, frågade hon, vi vet ju att Amerika är starkt, kanske det vore dags att bli något annat också? De patriotiska utgjutelserna fattades så gott som helt.

Men det bästa exemplet kommer från England. London Review of Books som är min favorittidskrift (efter Ny Tid) publicerade sex sidor med kommentarer av dess medarbetare, främst amerikanska och engelska samt några från tredje världen. En del av dessa berättade om personliga erfarenheter men den största delen tog upp ansvarsfrågan, d.v.s. USA:s terrorism och förtryckandet av demokratier, USA:s Israelpolitik och Israels politik gentemot palestinierna, de kommande bombningarna, etc. De innehöll några ganska konstiga uttryck, som att tala om händelsen inom citationstecken, ”the recent events” (Fredric Jameson), ”I am not sure what is more frightening, the horror that engulfed NYC or the apocalyptic rhetoric emanating daily from the White House” (Eric Foner) eller ”however tactfully you dress it up, the United States had it coming” (Mary Beard). Att läsa dem en så kort tid efter händelserna var en upplevelse – så tänkte jag också, men inte skulle jag ha vågat skriva det i tidningen (hos oss vågade Trygve Söderling ju ta upp dessa problemställningar på ett elegant sätt).

Men reaktionen var också snabb. I följande nummer av LRB kunde vi läsa Mary Perloffslånga brev, där hon förebrår författarna för en monumental okänslighet och ansvarslöshet och säger att hon tänker säga upp prenumerationen och uppmana sina studenter (hon undervisar i Stanford) att bojkotta tidskriften. Och en viss Todd Ojala från Minneapolis skrev ”When I visit England sometime I’m going to stop by your offices and shove your loony leftist faces into some dog shit” (det här var hela e-posten).

Intressant var att följande nummer av LRB innehöll en rad artiklar där Perloff kritiserades hårt (särskilt när hon använde sin mexikanska trädgårdsskötare som ”folkets röst”) – och en ursäkt av Todd Ojala som förklarade att han skickat sitt brev i ”in a fit of passion”, som en reaktion mot att författarna kyligt hade analyserat orsakerna när man borde ha tänkt på offren. Och att han är glad att LRB existerar. Länge leve det finska (hätska) temperamentet!

Här i Finland har de intellektuella varit relativt lågmälda men jag känner mycket få som inte innerst inne skulle tänka att US had it coming och att landet självt är den främsta orsaken till denna katastrof. Men vi har varit mera försiktiga än de amerikanska intellektuella och det har varit skönt att läsa Erkki Tuomiojas mycket precisa kommentarer där han på ett elegant sätt sätter Paavo Lipponen och Tony Blair på plats. Det är ett mysterium hur Tuomioja kan sitta i denna regering!

Förstås har vi i Finland haft några intellektuella som reagerat precis tvärtom (som Tapio Varis och Anja Snellman), men här kunde man egentligen säga att ”politikerna” står ensamma mot ”folket” och ”de intellektuella”, d.v.s. de förstnämnda har gått längst i kraven att godkänna allt vad USA gör (Esko Aho lärde sig åtminstone detta i USA, ochKimmo Sasi har ju direkta ekonomiska intressen).

Det värsta – förutom offren – är kanske att attackerna mot New York har släppt ut anden ur flaskan. Det är klart att det inte är sista gången som kapade plan används i syfte att bomba något mål. Det värsta scenariet är att ett kapat plan skjuts ner och störtar på ett kärnkraftverk i närheten av en storstad. Le Monde har noterat att den franska kärnavfallsfabriken le Hague är ett ännu bättre mål. Följderna skulle vara hundrafaldiga jämfört med ett vanligt kärnkraftverk. När man i Hbl påpekade risken, blev reaktionen närmast hysterisk från kärnkraftsförespråkarnas sida. Men militärerna tänker antagligen mera realistiskt.

Här i Finland kan vi fundera på följande scenarium. De tjetjenska självständighetskämparna kapar ett finskt flygplan och flyger det mot Sosnovyj Bor för att få till stånd en stor kärnolycka så nära S:t Petersburg som möjligt. Som följd härav blir vårt land, särskilt dess södra delar helt obeboeliga långt in i framtiden.
Nu skall jag till slut beträda den mark där alla varningsklockor ringer. D.v.s. frågan om ”händelsernas” positiva sida. (I samma bemärkelse som, ur israelisk synvinkel, Israel inte skulle ha uppstått utan Holocaust)
Den här listan är mycket brokig.

• Känkraftsbyggandet har troligen fått den sista dödsstöten.
• Bankerna blir kanske tvungna att avstå från den absoluta bankhemligheten, eller så försvinner anonymiteten för utländska aktieägare i Finland.
• Skatteparadisen kommer äntligen att regleras, åtminstone inom EU:S och USA:s vasallstater.
• Israel kommer att tvingas att sluta med sin vidriga statsterrorism (som i mina ögon är långt värre än den individuella terrorism israelerna själva är utsatta för).
• Bush blir tvungen att ta hänsyn till miljön.
• Ryssland går med i Nato, vilket får de baltiska länderna (och Polen!) att tänka om. Själv skulle jag vara mot en anslutning till Nato även om Ryssland är medlem, och jag tror att största delen av folket skulle vara av samma åsikt. Att bli beroende av både USA och Nato är ännu värre än att vara beroende av bara USA (eller Ryssland)!
• Om målsättningen med bombningarna misslyckas, som de ser ut att göra, och även amerikanarna vänder sig mot dem, kanske vi får vänta ett tag innan USA börjar bomba någon annan plats i världen.