Om sannningen är det som överlever är konsten sann. Konsten i form av bilder som talar utan ord, strukturerat raseri som formaliserats i dikter och sagor som tränger sig bakom det reella. Konst kan förklara krig. Historien, historier, kan det inte. Jag har i bland trott det. Det är ett rätt så vanlig missuppfattning.Jag läste i det senaste numret av Ny Tid att dikter utgjort ett välkommet avbrott under en Afghanistanafton, och att de också väckte det emotionella planet. Det lät bra. Det påminde mig om ett annat krig jag brukade försöka förklara. I skolor och på Balkankvällar brukade jag dra det oroliga hörnets historia och blev så bra på det att jag fick in alla folkslag och historien från och med slaget vid Polje på 45 minuter. Inte illa för 700 år av historia och tre anekdoter. Men så slipad blev jag aldrig att inte ett svart hål av raseri uppstod när läraren vände sig om med ett upplyst leende och sade att, Ja nu förstår jag… Förstår vadå?

Det finns vissa bassanningar: krig är aldrig vad det ser ut att vara, det är alltid manipulerat, det handlar alltid om något annat än det som sägs, det är maktspel i Macciavellisk anda, det är intriger och lögner och myter och fantasins skräckvälde som ruckar det som var du. Det är iskyla och beräkning. Det är en tjugofemårig skådespelare som skjuter prick på barn efter repetitionerna.
Det är du.
På TV visar de en film om barnsoldaterna i Sierra Leone. En tioårig pojke pekar ut platsen där de brände 15 barn och kvinnor genom att hugga dem med machete, tvinga dem i en hög på gräset och kasta brinnande bilringar över dem. Medan de brann hade han och de andra pojkarna tjoat och hoppat omkring dem. Elden brinner och barnen dansar… Ser du det framför dig? Röken är alltid tjock då bilringar brinner. Pojkens kamrater hade sagt att han skulle ta de dödas blod och smeta det över ögonen för att bli en bättre krigare. Han hade gjort det. Han hade blivit bättre. Nu var han tillbaka.
Om du känner något är det för att ditt inre gör uppror. Det vill känna, inte få sig förklarat. Du vet intuivtivt att det gör det samma om det är 100000 eller 500000 döda. Vansinnet har ingen spännvidd. Du behöver inte fråga, men hur kommer det sig? För du vet. Historien står inte i vägen.
Nyss var jag på lunch med mina serbiska och bosniska arbetskamrater. På något sätt gled samtalet in på kriget. Det gör det rätt så ofta. Flera år efter att kriget tog slut finns det inget svar. Hur kunde de, hur kunde vi? Vad var det som hände? Och den som svarar att det var Milosevi’c som kom till makten får stryk. Det är bara historien som kan plattas till och bli en tredimensionell figur. Känslan har sex sinnen och oändliga dimensioner.
Jag menar naturligtvis inte att man ska ignorera fakta som de framställs. Att man inte ska försöka förstå. Att inte alla historier före denna lett fram till just den punkt då kastrullen kokar över. Men jag menar, på allvar, att det aldrig når fram.

(Om det här var en tidning med massor med pengar skulle jag välja en bild från Sudan där en gam vakar över en svårt uppsvälld och döende liten flicka på kankse max tre år (svårt att åldersbestämma med ett så utmärglat och uppsvällt barn). Fotografen lär ha knäppt bilden och vandrat vidare. Flickan var halvdöd och kunde ändå inte räddas. Fotot fick Pulitzerpriset. Några år senare begick fotografen självmord. Konst och historia. Bara ännu ett exempel.)