Adoption och fördomar

av Åsa Moberg

”Fyra gånger högre risk för självmord” var rubriken på barnpsykiatern Frank Lindbladsutförliga debattartikel i Dagens Nyheter (6.3.02) om internationellt adopterade barns psykiska problem. Dessa barn har, som man kunde gissa, större psykiska problem än barn som vuxit upp med tryggare småbarnsår. Att det förhåller sig så är numera vetenskapligt belagt, framhåller Lindblad.

Åsa Moberg

Åsa Moberg

Av detta kunde man dra slutsatsen att Sverige av omsorg om alla barns jämställdhet inte alls borde tillåta internationella adoptioner. (Och inte heller acceptera att ta emot barn som flyktingar. Kommande siffror för självmord i den gruppen vill man inte ens tänka på.) Man kunde ju också på ett vetenskapligt slumpmässigt sätt jämföra de internationellt adopterade barnen med barn som blev kvar i det land där de föddes. Medellivslängden är sannolikt avsevärt kortare och den psykiska statusen avsevärt sämre.

Men Frank Lindblad för inga principiella resonemang om internationella adoptioner. Han drar en besynnerlig slutsats med relevans i en inhemsk svensk debatt: eftersom risken att utsättas för ”fördomar från omgivningen” är så stor för dessa barn bör de inte få adopteras – av homosexuella par!

De argument Lindblad anför har samma giltighet för heterosexuella par. Det finns ingen garanti för tolerans eller anständigt mänskligt bemötande för de adoptivbarn med avvikande hudfärg som kommer till heterosexuella par, något som Lindblad själv anger som en av orsakerna till dessa barns högre siffror för psykiska problem.

Man kan för övrigt undra av vilken anledning denna eftergivenhet för omgivningens rasfördomar ska inskränkas på detta vis – barn med avvikande hudfärg eller andra typer av avvikande utseenden är alltid extra utsatta för fördomar, även om deras föräldrar är aldrig så heterosexuella och alldeles oavsett om barnen är ”biologiska” eller adopterade. Barn med svensk mor och japansk far kan bli mobbade för sitt asiatiska utseende i de tjusigaste omgivningar, för att inte tala om barn med en vit och en svart heterosexuell förälder.
Att just homosexuella par skulle vara icke-lämpade som föräldrar beror enligt Lindblad på att homosexualitet är krimininellt i barnens ursprungsländer. Varför begränsa sig så i hänsynstagandet? Det finns inte mycket i den moderna jämställda kulturen som accepteras i de länder där homosexualitet är förbjuden.

Samma dag som Lindblads antihomo-inlägg kunde läsas på DN Debatt nåddes jag av ett upprop via e-post. Biståndsarbetaren May Gauffin och författaren Agneta Pleijelvädjar om en brevstorm med protester till Nigerias regering: den unga nigerianskan Safya Husseini Tungar-Tudu har dömts till döden för att hon blivit gravid utan att ha någon make. Hon ska ”placeras i ett dike, grävas ner och slutligen stenas till döds av invånarna i sin by”. Stenandet ska ske när amningen upphör. Den ensamstående modern hölls instängd i sitt hem, där hon ammar det barn som blivit liktydigt med en dödsdom.
Den rätt som tillämpas är den islamska fundamentalistiska sharian, som trätt i kraft i vissa muslimska delar av landet. Den är inte laglig ens i Nigeria. En advokat sändes ut av centralregeringen för att upphäva dödsdomen, vilket faktiskt lyckades, enligt SVT:s Aktuellt (25.3).

Ingen svensk skulle komma på tanken att hävda att ogifta eller frånskilda mödrar skulle förbjudas som adoptivföräldrar för att deras ”livsstil” är kriminell i många länder. Där kräver vi morskt att omvärlden ska anpassa sig efter våra ideal. Varför kräver vi inte detsamma när det gäller synen på homosexualitet?

Åsa Moberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.