Le Pens Front National är ett exempel på hur olika högerextremistiska tendenser och traditioner genom att förena sina krafter kan förvandla en liten marginalgrupp till en maktfaktor som väcker skräck i hela Europa. Men Le Pens Front National är inte bara ett franskt fenomen utan en del av det internationella svarta nätverket.

Bland partiets inspiratörer och finansiärer finner man bl.a. den koreanska Moonkyrkan och det italienska fascistiska partiet MSI, som i sin tur understött Sverigedemokraternapå 1990-talet och som också haft kontakter åtminstone med IKL i Finland. Extremhögern i Finland håller på att bilda ett gemensamt ”blåvitt” parti redan till nästa riksdagsval.
Front National har under en längre tid varit föremål för internationell forskning. För sex år sedan utkom Jonathan Marcus verk National Front and French Politics, som blivit ett grundläggande referensverk.

Front Nationals historia visar att sociologernas utbredda uppfattning om att de karismatiska ledarna innehar en nyckelposition när det gäller att förklara extremhögerns popularitet är för ensidig. Front National baserar sig tvärtom på tålmodig uppbyggnad av partiet och på sammanslåendet av olika traditioner. Front National skapade Le Pen till sin ledare på samma sätt som Freiheitliche Partei – de österrikiska nazisternas traditionella parti – skapade Jörg Haider.

Reaktionärsklubben

Front National grundades år 1972 av den nyfascistiska organisationen Ordre Nouveau, vars syfte var att skapa en bred nationalradikal front. Front Nationals förebild var det italienska fascistpartiet MSI (nyhögerns och de fascistiska veteranernas gemensamma parti), som redan vid övergången till 1970-talet var representerat i parlamentet. Idag är MSI med i Silvio Berlusconis regering. Front National har sedermera övertagit t.o.m. MSI:s partisymbol.

Det speciella med Front National är att det lyckades samla olika sorters reaktionära element inom ett och samma samma parti, åtminstone för en tid.
Till Front Nationals hjältegalleri hör monarkisternas idoler, d.v.s. bönderna i Vendé – ”Les chouans” – som reste sig mot den Stora revolutionen år 1793.

I partiets ledning finns bl.a. François Duprant, som beundrar tyska SS och förnekar förintelsen. I partiet stöter man naturligtvis också på de sista mohikanerna från Vichyregimen (den franska marionettregimen under den tyska ockupationen under andra världskriget).

Den f.d. fallskärmsjägaren Jean-Marie Le Pen hör själv till en bred gruppering som betraktade Charles de Gaulle som en förrädare efter att han övergivit Algeriet. Det franska imperiet i en eller annan form är en fix idé i Paris.

I förbifarten sagt så är även de franska s.k. ”svartfötterna” som utvisades ur det självständiga Algeriet ett naturligt element inom Front National. Svartfötterna, som i allmänhet var vanliga arbetare, bönder och småföretagare, jagades bort från Algeriet t.ex. till förorterna i Marseille där de sedermera har känt sig allt mer inträngda p.g.a. immigrationen från Nordafrika.

Inom Front National finns det också plats för katolska fundamentalister och för nyhögerns teoretiker som predikar det sociobiologiska budskapet (sociobiologerna är en grupp som inbillar sig att Darwins ”naturliga urval” – som i sig är en likadan vetenskapsreligion om naturen som t.ex. den dialektiska materialismen en gång var om historien – kunde fungera som en metod inom samhällsvetenskaperna).

En intressant intellektuell strömning inom kretsen för Front National representeras av den katolska intellektuella gruppen ”solidaristes” som redan på 1930-talet påverkade det fascistiska Accion Français’ ideologi (Accion Français var den unge François Mitterands politiska hem): ”solidaristes” var och är strängt antimarxistisk, antiamerikansk och antisionistisk (läs antisemitisk). I enlighet med sitt namn är den emot individualism och idealiserar kollektivism.

Le Pen och Kristus Moon

Redan i början av 1980-talet hade Front National åtminstone 10 000 medlemmar; i början av 90-talet var antalet aktiva medlemmar minst 40 – 50 000 personer.
Ekonomiskt har Front National varit beroende av den stora egendom som Le Pen ärvde. Åtminstone låter man förstå att det är härifrån pengarna härstammar. Fr.o.m. år 1993 har partiet emellertid också erhållit partistöd. Bland övriga finansiärer finns även Moons”unifikationskyrka”. Dessutom har Le Pen besökt Moon i Sydkorea.
Vem är då predikant Sun Myung Moon? Kort sagt är han det kapitalistiska Sydkoreas svar på det ”kommunistiska” Nordkoreas Kim Il Sung.
På Moonkyrkans webbsidor tituleras pastorn och hans fru ”True Parents of Heaven and Earth”.

På webbsidornas länk ”unifikationen – frågor och svar” svarar webmaster Damian Anderson på frågan huruvida Moon verkligen är en inkarnation av Kristus på följande (inte särskilt bildade) sätt:

– Ja, jag tror att han är Kristus, Messias. Vad betyder Kristus eller Messias? Ordet betyder ”smord”. Kristus kommer från grekiskan, Messias från hebreiskan.
– Moon är Kristus och Messias, smord. Gud har gett Moon och hans krigare smörjelsen för att eliminera ondskan och för att skapa Guds rike på jorden.

Webmaster Anderson berättar vidare att Jesus uppenbarade sig för Moon år 1935 då denne var 15 år. Han bad honom slutföra jobbet, d.v.s. ”återförena människan med Gud och slutföra den kosmiska kampen mot mörkrets makter och skapa en evig gudomlig ordning såväl i himlen som på jorden. När du ser att den här världsliga världen är himmelriket, då vet du att arbetet är slutfört. Fram till dess råder stor strid”.

Webmaster Anderson bekänner sig vara en krigare i den himmelska armén som leds av överbefälhavare Moon. Moon är inte den första att förena krigföring med fredsarbete, men ett av hans otaliga projekt heter i varje fall ”Federationen för fred i världen”. (Källa:www.unification.net)

En hurdan bild får vi av Moon på basis av andra källor? Illvilliga Consortium News har på sina webbsidor samlat en hel del negativ information om Moon. (www.consortiumnews.com)

Mångmiljonären Moon har i betydande grad finansierat nyhögern i USA och dessutom blandat sig i Latinamerikas inre angelägenheter. The Washington Times, som ägs av Moon, var Reaganadministrationens språkrör, och Moon har också beskyddat och understött överste Oliver North, en ökänd högerextremist vars tjänster åt regeringen blev kända under namnet ”Iran-Contra-skandalen”.

Men CIA är sin gamle vän Moon på spåren, eftersom han misstänks ordna hårdvaluta åt Kims nordkoreanska ”paradis på jorden”. Det finns också misstankar om att han har kontakter till Nordkoreas kärnvapenprogram. Det är inte särskilt trevliga nyheter för far och son Bush, som naturligtvis också har figurerat på Moons finansieringslista.
Antydningar om Moons nya aktiviteter finner man också på unifikationskyrkans webbsidor, t.ex. finns här planer på att grunda ett företag inom bilbranschen i Nordkorea.
Moon har avtjänat ett fängelsestraff i USA under åren 1984-85 p.g.a. suspekta affärer. I februari innevarande år rapporterade BBC att de brasilienska myndigheterna höll på att undersöka unifikationskyrkans köp av väldiga landområden nära gränsen till Paraguay. Moon äger också väldiga landområden i Paraguay, bl.a. en hel stad.

Moonisterna berättar att de håller på att skapa en alternativ samhällsmodell, en alternativ industri och ett alternativt jordbruk. Den brasilienska polisen talar däremot om illegala affärer vid gränsen och t.o.m. om ett hot mot den nationella säkerheten.

Även Le Pen, en av Moons favoriter, håller på att skapa ett paradis på jorden – genom att söka skydd hos Frankrikes skyddshelgon Jeanne d’Arc. Hans paradis är ett ”franskt” Frankrike.

Framgång på kommunnivå

Genombrottet för Le Pens Front National inträffade år 1983, då de båda högerpartiernaRPR (”gaullisterna”) och UDF bildade ett valförbund med Front National i flera städer. Före det hade Le Pen fått 0,76 procent av rösterna i presidentvalet år 1979. År 1981 fick han inte ens ihop de 500 underskrifter som krävdes för att grunda en valmansförening.
Samarbetet mellan Front National, RPR och UDF handlade inte endast om partipolitiska manövrer mot vänstern – det var också politiskt och ideologiskt. Den dåvarande generalsekreteraren för Front National, Jean Paul Stirbois, fick andra platsen på partiernas gemensamma lista i Dreux, där det gemensamma målet var ”ändring av flyktingpolitiken”. Stirbois valdes till vice borgmästare.

I kommunalvalen var Front Nationals framgång enorm: i valen 1982 hade partiet 65 kandidater, år 1985 redan 1 521 kandidater. Följande år fick partiet in 35 representanter i nationalförsamlingen och 137 representanter i provinsernas förvaltningsorgan. I fem provinser avgjorde stödet till Front National att koalitionen UDF/RPR fick majoriteten bakom sig. I valet 1989 fick det starkt EU-kritiska Front National 11,7 procent i europarlamentsvalet, vilket resulterade i tio platser.

För sitt genombrott får Front National tacka samarbetet med de makthavande center-högerpartierna – tack vare dem blev partiet legitimt.

Pessimistiska anhängare

Front Nationals ställning stabiliserades under 1990-talet även om partiet röktes ut ur nationalförsamlingen då det efter en kort period med proportionella val återgick till valkretsar med en kandidat. Med tanke på uppsvinget under 1990-talet var Le Pens framgång i senaste presidentval snarare logisk än överraskande.

Front National har haft stor framgång i lokala och regionala val. I provinsvalen 1992 blev Front National det näst största partiet i de tre största provinserna. Bland de yngsta röstberättigade, gruppen 18-24 år, var Front National det näst populäraste partiet efter de gröna. År 1995 föll Toulon och fyra andra betydelsefulla orter i Front Nationals händer. Även om partiet utmanövrerades ur nationalförsamlingen fick Le Pen 43 procent av rösterna i Nice i valen 1993, och Marie-France Stirbois, änka till den före detta partiledaren, fick 49,8 procent av rösterna i Dreux.

Jonathan Marcus hänvisar till opinionsundersökningar enligt vilka anhängarna av Front National har varit de mest osäkra och pessimistiska beträffande sin egen framtid, och de mest kritiska mot regeringspartierna. Marcus noterade redan i början av 1990-talet en markant ökning av antalet anhängare med arbetarklassbakgrund. Orsaken till detta var ”de ekonomiska problem som följde på den första globala oljekrisen år 1973 och som inte blivit lösta under de följande 20 åren”.

Folkkapitalism

Enligt Marcus var både socialdemokratin och de borgerliga partierna oförmögna att svara på de uppdykande ekonomiska och sociala problemen. Mitterands och vänsterns seger år 1981 och deras ambitiösa socialistiska löften blev en stor besvikelse p.g.a. den snabba kursändringen. År 1995 sammanfattade brittiska The Economist situationen på följande sätt: ”Socialisterna vände ryggen till sin traditionella ideologi och inledde en marsch i riktning mot marknadsekonomin”.

Även Le Pens Front National tror på marknadsekonomin, men motsätter sig monopol och globalisering – inte bara medlemskapet i EU. Hans alternativ till privatiseringen av statsbolag är ”folkkapitalism”, d.v.s. försäljning av aktier till en så bred krets av medborgare som möjligt.

I Europarlamentet har den gemensamma gruppen för Le Pens och Phillippe de Villierskonkurrerande högerextremistiska partier understött Tobinskatten för att kontrollera de ”internationella spekulanterna”.

de Villiers är en f.d. politiker inom UDF:s center-höger. År 1992 grundade han sitt parti som bl.a. ”ångrar” Franska revolutionen 1789 och som är för traditionella familjevärderingar och mot abort. I europarlamentsvalen på sommaren 1994 fick de Villiers parti igenom tolv kandidater, en mera än Le Pens parti. Fransmännen har bildat en gemensam europarlamentsgrupp tillsammans med italienska MSI och det flamländskaVlams Blok i Belgien.

Den socialistiska korruptionsskandalen och de därpå följande korruptionsskandalerna inom högern – t.ex. president Jacques Chiracs spekulationer med stadens lägenheter under sin borgmästarperiod – har skadat den politiska elitens trovärdighet. Le Pen, en miljonär som stöds av Moons kyrka, har krävt att de ”ekonomiska brottslingarna” skall rensas ut ur politiken.

Främlingsfobi

I Frankrike har man också i bredare kretsar varit orolig för en okontrollerad ökning av antalet invandrare, och den ökning i brottslighet som delvis anknyter till invandrarfrågan var naturligtvis en nyckelfaktor bakom Le Pens framgångar.

Frågan handlar också om den franska identiteten eftersom de ”etniska” fransmännens andel – hur man nu sedan borde definiera dem i ett av de största migrationsmålen – minskar p.g.a. de ”etniska” fransmännens låga nativitet i kombination med den exceptionellt höga nativititeten bland invandrare med islamisk bakgrund.

I och för sig har tillväxten i invandring stabiliserats sedan år 1974, och andelen invandrare är idag 4 miljoner av en total befolkningen på 55 miljoner. Av dem är 40 procent afrikaner. Delvis beror effektiviteten i Le Pens budskap på den negativa propaganda som staten och de makthavande partierna riktat mot invandrarna och deras osäkra förhållningssätt till sådana grundläggande rättigheter som t.ex. kommunal rösträtt. Detta har hos fransmännen skapat en viss hotbild, och endast Le Pen tycks kunna svara på detta ”hot”.
Såväl högern som vänstern har försökt flytta uppmärksamheten från den egna misslyckade finans- och socialpolitiken till invandrarna.

Enligt Marcus har framför allt RPR/UDF-koalitionens ”invandrarpolitiska ställningstaganden varit som stulna direkt av Le Pen”. Inom det politiska fältet har Frankrikes kommunistiska parti (FKP) inte utgjort ett undantag – redan under sin glansperiod i början av 1980-talet konstaterade FKP att det fanns för många invandrare i de Parisstadsdelar och kommuner där partiet var i majoritet. I Parisregionen ledde en kommunistisk borgmästare förstörandet av en flyktinganläggning. Och partiledare Georges Marchais deklarerade att ”det inte finns tillräckligt med bostäder för franska familjer” för att sedan kräva strängare invandringspolitik. Stalinismen har av tradition haft en viss nationalistisk potential och redan på 1980-talet tog man upp frågan om samarbetsförhandlingar mellan FKP:s intellektuella och nyhögerns ideologer.

En fascistisk modellstad

På våren 1999 splittrades Front National. Då satt partiet vid makten i fyra städer. I hela landet hade det 2 000 representanter i kommunerna och 275 representanter i 22 provinser (det finns sammanlagt 26 provinser). I presidentvalet hade Le Pen samlat 15 procent av rösterna, men en dryg fjärdedel av arbetarna hade röstat på honom redan i föregående val!
Samma år som Front National upplöstes utkom De hunsades revansch – En resa i fascismens Frankrike av Bim Clinell.

Bim Clinell ger en livlig skildring av staden Vitrolles som styrs av Front National. Genast efter maktskiftet fick 150 stadens anställda sparken medan polisstyrkan fördubblades.
De flesta nya poliser värvades ur partiets paramilitära stridsorganisation (DPS). Maskerade medlemmar av DPS attackerade Vitrolles strejkande expresslinjearbetare år 1997. Och under valkampanjen sköt en av Front Nationals affischklistrare ihjäl en 15-årig svart pojke.
Efter att partiet kommit till makten började man betala ett ”produktionsvederlag” på 5 000 franc till vithyade franska familjer för varje nyfött barn. Partiets officiella slogan är att stärka ”den indoeuropeiska kulturen”, som ersatt ”den ariska rasen”.

Partiets bokhandel svämmar över av böcker som försvarar samarbetsregeringen i Vichy. Dessutom finns här skivor med marschmusik från den tiden. Partitidningarna är fulla av påståenden om judarnas herravälde över Frankrike och hela världen.

Man börjar fundera huruvida Le Pens antisemitism vid sidan av hans antiamerikanism inverkade på att han under Gulfkriget flaggade för Saddam Hussein? Intressant nog anslöt sig också Jörg Haider nyligen till gästerna i Saddams rike!

 

Aulis Kallio

Lämna en kommentar