Vi lever i en värld som ur ekonomisk synvinkel är full – termen a full world har använts avHerman Daly. I en full värld är den produktionsfaktor som på ett avgörande sätt begränsar den ekonomiska utvecklingen naturkapitalet. Man har beräknat att den globala konsumtionen i ekologiska fotspår mätt kräver ca 2.9 markenheter (area units) per invånare. Det utrymme som står till förfogande är ca 2,2 markenheter per invånare, förutsatt att mänskorna inte lämnar något rum alls åt den vilda naturen. I den meningen lever vi redan nu över våra tillgångar; vi använder våra förnybara naturtillgångar på ett sätt som förefaller vara ohållbart. I en konkurrenssituation som blir alltmer tillspetsad tvingas mänskor och stater att använda mer och mer resurser bara på att klara sig i konkurrensen. På detta sätt uppstår en ond cirkel där förstörelsen av naturkapitalet kan bli allt allvarligare.

Klyftorna växer snabbt

Vi lever också i en ojämlik värld. Ojämlikheten kan mätas på många sätt. Jag använder här kalkyler som är mycket enkla men informativa. Vi kan i ett 1000-årigt perspektiv jämföra den rikaste och den fattigaste världsdelen. För tusen år sedan var skillnaderna i levnadsstandard mellan världsdelarna ganska små. Asien hade då den högsta levnadsstandarden, men den var bara 1,1 gång så hög som levnadsstandarden i de fattigaste världsdelarna, som Västeuropa. För 200 år sedan var västeuropéernas levnadsstandard ca tre gånger så hög som afrikanernas. Numera är nordamerikanernas realinkomster ca 20 gånger så höga som afrikanernas. Den rikaste femtedelen av jordens invånare får ca 84 procent av inkomsterna, medan den fattigaste femtedelen får nöja sig med mindre än 1,5 procent. Fördelningen av förmögenhet är ännu skevare än inkomstfördelningen.

Om vi levde i en värld som var ojämlik, men med stort ekologiskt utrymme, skulle vi helt enkelt kunna sträva till en sådan fortsatt tillväxt som skulle gynna just de fattiga. Om vi åter levde i en värld som var full, men jämlik, skulle vi utan övermäktiga konflikter och orättvisa – t.ex. genom att prissätta miljöeffekterna tillräckligt högt – kunna förändra våra konsumtions- och produktionssätt så att de blir ekologiskt hållbara.

Vår situation kompliceras på ett etiskt och politiskt ödesdigert sätt när den värld vi lever i är både full och ojämlik. Då räcker inte ekonomisk tillväxt eller effektivare bruk av naturresurserna till. Tillväxten kan lätt försämra världens ekologiska tillstånd och ett effektivare bruk av naturresurserna kan öka ojämlikheten. Genom att effektivera produktionen kan vi i princip spara resurser, men det förefaller som om ojämlikheten skulle ha ökat i takt med den effektiverade produktionen. I sin viktiga bok Että olisimme humaanin sivilisaation planeetta konstaterar Ele Alenius att ”den utveckling som hittills uppnåtts har till stor del skett på jämlikhetens bekostnad” (s. 98).

Den tredje vänsterns sak

Den tredje vänsterns utmaning är att förena en ekologiskt hållbar utveckling och en utjämning av klyftorna i levnadsstandard i en värld som är både full och mycket ojämlik.
Den första, republikanska, vänsterns utmaning var att uppnå demokrati och mänskliga rättigheter. Till detta strävade man genom att skapa suveräna nationer. We the people skrev USA:s grundande fäder; Allons enfants de la patrie sjöng de franska republikanerna. (Så sjunger förresten också Le Pen som definierar folket på ett rasistiskt sätt. Medborgerliga rättigheter tillkommer endast de ”rätta” fransmännen.)

Den andra, socialistiska, vänstern uppställde som mål för sig att uppnå ekonomisk trygghet och jämlikhet. Den var också internationalistisk: Proletärer i alla länder förenen eder! uppmanade det kommunistiska manifestet.

Nu lever vi på vårt gemensamma lilla jordklot. Den tredje vänstern började ta form när vi kunde få en bild av vårt jordklot i rymden. Trots att vi börjat erövra universum var följden att vi fick en allt klarare bild av hur begränsat vårt livsrum är. Från rymden kan vi också följa med hur ozonsvinnet eller växthuseffekten har avancerat.

Den andra vänstern lyckades ganska illa i sitt eget internationalistiska uppdrag, men den kunde mycket bättre uppnå den första vänsterns nationella målsättningar. Dess verksamhet ledde till att demokratin och välfärdsstaten spreds till allt flere länder.

Den tredje vänsterns utmaning är att förena en ekologiskt hållbar utveckling och en utjämning av välståndsklyftorna i en värld som är både full och mycket ojämlik. För att den ska lyckas med denna väldiga uppgift måste den lyckas med det internationalistiska uppdrag där den andra vänstern misslyckades.

Frihet, Rättvisa, Omsorg

Liberté, Egalité, Fraternité. De franska revolutionärerna drömde om Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Den feministiska ekonomisten Irene van Stavern ser som tre centrala värden Freedom, Justice, Care, d.v.s. Frihet, Rättvisa, Omsorg. Som jag ser det motsvarar det de värden som vi inom Vänsterförbundet vill se som den tredje vänsterns grundvärden: Reell frihet för alla, Demokratiska gemenskaper och Hållbar utveckling. Omsorg är solidaritet med andra, både mänskor och andra varelser.

I en värld som är både full och ojämlik kan de s.k. fria marknadskrafterna inte besvara de utmaningar som Frihet, Rättvisa och Omsorg innebär. De internationella marknadskrafterna tar friheten från dem som saknar förmögenhet och konkurrenskraft. Genom att effektivera produktionen och koncentrera förmögenheten ökar marknadskrafterna ojämlikheten. Eftersom de strävar till att rikedomarna och konsumtionen ständigt ökar respekterar de inte heller de ekologiska gränserna.
Den tredje vänstern måste finna medel för att påverka utvecklingen. Vi måste förändra den rådande etiken och politiken.

I sin bok skriver Ele Alenius: ”Grundproblemet är sist och slutligen om man kan utveckla den politiska demokratin i väststaterna på ett sådant sätt att samhället i den nya situationen kan ta ett större ansvar än tidigare för utvecklingens stora linjer eller stannar det hos de internationella marknadskrafterna – med andra ord: vem vinner maktkampen. Det är tillspetsat uttryckt, men detta är kärnfrågan i framtiden.” (s. 164) Han uppställer som mål en demokratisk världsgemenskap som omfattar alla, väl medveten om att en sådan ännu ligger långt borta. Han anser att man måste ta vägen via kontinentala förbund, som Europeiska unionen. Faran på denna väg är dock att de rika staterna allierar sig för att befästa sina privilegier.

Gandhis alternativ

1900-talets mest respekterade tänkare och politiker var Mahatma Gandhi. Jag tror att den tredje vänstern kan dra lärdom av honom. (I Ryssland ökar intresset för Tolstoj. Det är uppmuntrande, eftersom Tolstojs och Gandhis tänkesätt tangerar varandra.) Gandhi betonade värden som moraliskt mod, omsorg och självdisciplin. För några veckor sedan höll min vän professor Mark Lindley ett föredrag vid filosofidagarna i Tammerfors under rubriken Gandhis utmaning – nu. Enligt Lindley är det skäl att ta på allvar Gandhis alternativ till den konsumtionsbetonade definitionen av civilisation, baserad på satsen ”ju mera, desto bättre”. Som Gandhi sagt: ”Civilisationen, i ordets rätta betydelse, uppstår inte genom att våra behov mångfaldigas, utan genom att de begränsas på ett övervägt och frivilligt sätt. Bara på det sättet man kan befrämja en riktig lycka och tillfredsställelse.”
Lindley såg Gandhis definition av civilisation som viktig och värdefull, ”speciellt nu när den allt mer iögonenfallande ojämlikheten i ekonomiska relationer och den förstörelse av livsmiljön som sprider sig med aldrig tidigare skådad hastighet verkar skapa några av de värsta problemen i mänsklighetens historia”.

Exemplet Kerala

I Indien – i den mycket speciella delstaten Kerala – kan vi också se att det är möjligt att förena en låg inkomstnivå och en hög mänsklig utvecklingsnivå. I Kerala är inkomsten per capita bara 1,5 procent av nivån i USA, energiförbrukningen är bara 3 procent och för varje barn finns det 30 gånger mera jord i USA än i Kerala. Ändå är barndödligheten och den förväntade livstiden på nästan samma nivå i Kerala som i USA, nativiteten är lika låg och läskunnigheten lika hög. Barnen går i skola nästan lika många år. Jämlikheten mellan könen är i samma klass i Kerala som i USA.

Exemplet Kerala visar att oberoende av fattigdomen och det traditionella kastsystemet kan ett land utvecklas gynnsamt. Kommunistpartiet och kongresspartiet har turvis styrt delstaten sedan 1950-talet. Satsningarna på grundbehoven, utbildning och hälsovård, har varit målmedvetna. Detta har man haft råd med, eftersom det behövs framför allt arbetskraft för att utveckla dessa tjänster, och arbetskraft har man haft gott om i Kerala. I ett fattigt land behöver lärarens, läkarens eller sjuksköterskans lön inte vara så hög att landet inte hade råd att avlöna tillräckligt många mänskor för dessa uppgifter. Dessutom bidrar en satsning på mänsklig utveckling, demokrati och jämlikhet också till miljövården.
I sin nya bok The Political Economy of the Environment visar James K. Boyce teoretiskt och med hjälp av flera konkreta exempel hur demokratisering – en jämnare fördelning av makt och inkomster – befrämjar miljöskydd och hållbar utveckling.

På den tredje vänsterns utmaning har man redan svarat på många sätt. Kerala och Rio Grande do Sul, där Porto Alegre, värd för Världens socialforum, ligger, är goda exempel i den tredje världen. För oss representerar det starka stödet för Attac-rörelsen och dagens Vänsterforum den växande medvetenhet och den progressiva aktionsberedskap som är nödvändiga för att en chauvinistisk högerextremism inte ska bli det enda alternativet till den nyliberalistiska globaliseringen.