De flesta av Ny Tids läsare torde vara kritiska mot Israel, så det är ingen vits att här utgjuta vrede över Ariel Sharon & Co. (Jag minns mycket väl hur vi 1996 diskuterade vår nyfödda sons namn och beslöt oss för Ariel. Sedan sa Anna att den där Ariel Sharon nog är ett problem, men jag försäkrade henne att han var politiskt död och aldrig skulle komma att återuppstå, så många brott som han hade på sitt konto.) Däremot vill jag ta upp ett initiativ som på sistone debatterats hett bland forskare, nämligen bojkotten av israeliska akademiker i EU-sammanhang (jfr diskussionen om förstörelsen av den palestinska statistikbyrån, Ny Tid nr 7 (12.2.02).

Det är ju så att Israel nu, liksom i Eurovisionstävlingen, räknas som ett europeiskt land som kan delta i EU-finansierad forskning. Det engelska sociologparet Hilary och Steven Rose skrev nyligen en appell i The Guardian där de föreslog att Israel skulle fråntas sin specialstatus så att israeliska forskare inte längre kunde delta i EU-projekt. De samlade också namn till en appell som skulle skickas till EU. Dylika appeller har ju publicerats bl.a i Sverige (där det fortfarande är kutym att skriva appeller om allt möjligt, vilket i Finland blivit allt mer sällsynt). Själv tyckte jag genast att deras idé var bra och skrev under.

Följande dag kom en kommentar från en israelisk kollega, Baruch Kimmerling, som jag lärt mig uppskatta och som är mycket kritisk mot Israels ockupationspolitik. Bland annat faller alla beskyllningar om hur antisemitism är lika med Israelkritik genast när man läser hans och många av hans israeliska kollegors texter. Kimmerling ansåg att en akademisk bojkott skulle innebära dödsstöten för just de israeliska forskare som är kritiska mot Israels politik. De har redan nu haft svårigheter med att få finansiering inom landet och riskerar att förlora sitt sista andningshål.
Sedan dess har diskussionen varit ganska häftig och jag har själv läst inläggen med en känsla av förvirring, eftersom båda sidorna har goda argument. Fast antibojkottsidan ger emellanåt dåliga argument som t.ex just antisemitismen: det är löjligt om man inte får kritisera Israel utan att genast bli påmind om vad ”Europa” gjorde med judarna på 1930- och 40-talen. Till råga på allt har vi nu uppgifter om att den israeliska armén själv studerat nazisternas taktik.

En artikel i Ha’aretz citerade en högre officer som i januari sade följande: ”Om uppdraget är att erövra ett tätt befolkat flyktingläger, eller att ta över kasbah i Nablus… då måste kommendören först analysera och lära sig av tidigare slag – och, hur chockerande det än kan låta, av hur den tyska armén stred i Warschawas ghetto” (citerat av Yitzhak Laor i London Review of Books 9.5.)

Argumenten för en bojkott är ganska övertygande. Israels nuvarande linje är så katastrofalt fel, omoralisk, orättvis, dum och farlig för dem själva att EU inte bör ha något att göra med landet. (Alternativt borde Irak, Iran och Serbien få samma status visavi EU). Bojkotten drabbar visserligen alla forskare i Israel, men har i det långa loppet en positiv funktion även för de kritiska rösterna. I fallet Sydafrika påverkade bojkotten mest negativt de svarta, men deras representanter stödde ändå enhälligt bojkotten.
Jämförelsen med Sydafrika är för övrigt träffande, eftersom Israel har utvecklat en egen apartheidpolitik som skiljer sig från Sydafrikas främst genom att den israeliska propagandan fungerar bättre. Politiken syftar till att isolera de palestinska enklaverna och skapa ett nätverk av bantustaner som alla är beroende av Israel och som saknar resurser, vatten, tillgång till havet och till varandra. Sharons politik går dessutom ut på att etniskt rensa Israel från palestinier och skapa en total etnisk-religiös isolering (här refererar jag lingvisten Tanya Reinhardt, en israelisk anhängare av bojkottkravet, sewww.indymedia.org.il).
Reinhardt påpekar också att förslaget till en akademisk bojkott av Israel inte innebär någon dramatisk förändring, utom för finansieringens del. Israel bojkottas redan de facto kulturellt och vetenskapligt genom forskarnas individuella beslut. Inga internationella konferenser organiseras längre och människor är ovilliga att resa till Israel. Det existerar också en ekonomisk bojkott där t.ex företag som har att göra med Israel bojkottas av universitet och forskare. Det tredje steget, en full bojkott av israeliska akademiska institutioner i internationella sammanhang föreslås alltså nu. Opponenterna finns både bland Sharonanhängare (Professors for National Strength!) och kritiker av ockupationspolitiken (såsom Baruch Kimmerling, vars åsikt är att Israel borde dra sig tillbaka till gränserna före sexdagarskriget och omedelbart lämna alla kolonier). Men det finns också israeler som stöder full bojkott – och som därför har blivit utsatta för krav på censur av Israels universitetsledning.

De Israelkritiker som motsätter sig bojkotten anser att den akademiska friheten och dess institutionella autonomi borde förstärkas, inte försvagas. De betonar att fast bojkotten inte riktar sig mot individuella forskare så drabbar den förstås individer. Kimmerling tröstas inte av att väst vill fortsätta samarbeta med vissa forskare på individuell och personlig bas – det skulle innebära att akademiska urval gjordes utifrån politiska kriterier, vilket Kimmerling betackar sig för också om han själv antagligen skulle finnas på de godkända israeliska samarbetspartnernas lista.

Ett annat viktigt argument mot forskarbojkotten är att just den här målgruppen är en relativt svag och kritisk grupp. Hellre borde EU gå in för en full bojkott som skulle drabba hela Israel. I och för sig finns det ju redan en mestadels spontan bojkott bland människor (man kollar noga om varan kommer från Israel och låter bli att köpa den).
Men det är viktigt att minnas att Israel just inom vetenskapen ansetts vara ett demokratiskt europeiskt land – och det är särskilt angeläget att påpeka skillnaden, nämligen att Israel de facto är en kolonial demokrati som upprätthåller ett sken av legalitet över operationer som inget har att göra med rättvisa, demokrati eller mänsklighet. Liksom de vita i Sydafrika upprätthöll en relativt demokratisk regim som bara uteslöt en stor del av landets medborgare.

Reinhart ger ett enkelt exempel på hur en israelisk-palestinsk pedagogisk konferens för några år sedan, under ”fredstid”, stupade på att representanten för det palestinska universitetet plötsligt förvisades från sin egen och sin släkts hemstad Betlehem – och uppmanades ansöka om turistvisum för att resa till konferensen. Enligt Reinhart är det omöjligt att tala om akademiskt oberoende; maktrelationerna har redan infiltrerat hela Israels akademiska liv och relationerna med andra folk.
Reinhart tror att en bojkott kunde påskynda Sharons fall. Ett argument som ofta framförs är att folket har valt den nuvarande regeringen och ingenting kan göras åt detta. Men Reinhardt citerar en färsk opinionsundersökning, enligt vilken 59 procent av judarna i Israel anser att landet borde dra sig ur alla kolonier och återgå till de gamla gränserna. Problemet är bara att inget stort politiskt parti representerar den här åsikten.

Bojkotta eller inte? Just då det gäller de akademiska institutionerna är frågan alltså knepig. Själv drog jag mig ur bojkottuppropet. Efter att ha läst Kimmerlings vädjan mot uppropet. Men sedan dess har jag börjat tycka att det antagligen var fel och att en gradvis utvidgning av bojkotten på alla områden är det bästa alternativet.