Medan den ekonomiska depressionen i början av 90-talet tryckte på som värst extraknäckte jag som städare på ett kryssningsfartyg. Det var ett otacksamt och hårt göra där man tvingades stå i närkontakt med passagerarnas kroppsvätskor: sperma, kacka och urin, blod, svett och spyor. Jag kan fortfarande se framför mig de ändlösa korridorerna, ”skitbulevarderna”, där städarna med sina svarta sopsäckar springer ut och in mellan hytterna för att tömma skräpet och slita ut sängkläderna. överallt såg det ut som efter romerska sjöslag: från de billigaste fönsterlösa hytterna till sviterna under kommandobryggan.Alltför ofta var allting sönderslaget, och ibland hade passagerarna tänt små lägereldar i kojerna eller smort ner toaletterna med avföring. Att hytterna överhuvudtaget blev beboeliga till avgången var ett litet underverk, särskilt då vi för det mesta var underbemannade.

Till råga på allt gjorde passagerarna sitt bästa för att hindra oss i vårt arbete. En morgon när vi skulle stiga in i städskrubben möttes vi av en förvirrad medelålders man som stod där inne med skumsläckaren i högsta hugg. Mina kamrater lyckades låsa in sig i tomma hytter, men jag såg inte någon annan utväg än att ta till flykten.

”Ta fast mördaren!” ropade han efter mig medan jag flydde längs korridorerna i sicksack för att inte träffas av strålen som dök upp än över den högra, än över den vänstra axeln likt en lömsk pytonorm.

Slutligen lyckades jag ta mig ner för trapporna till däcket under vår städavdelning. Den förvirrade mannen vågade tydligen inte följa efter, för han stannade vid trappavsatsen sprutande vilt omkring sig tills vakterna överrumplade honom med ett vaktanpassat judogrepp (som alltid involverar lite mer våld än vad som faktiskt skulle behövas).
På grund av den kroniska underbemanningen gällde det att koncentrera sig på den synliga skiten, sopa de använda kondomerna och prinskorvarna under sängen, vispa runt lite med toaborsten och låtsas om ingenting. Kort sagt handlade det om att fuska, och jag är nästan övertygad om att ledningen var införstådd med denna praxis, trots att den alltid babblade om kvalitet, särskilt efter att städningen blivit föremål för klagomål vilket hände ganska ofta. Men efter en tid fortsatte allting som förut. Inte att undra på att möglet spred sig mellan kakelplattorna…
Med jämna mellanrum byttes också städentreprenören ut, och detta brukade leda till försämrade arbetsvillkor, d.v.s. mindre betalt, längre arbetstid och ökande underbemanning. Så småningom blev det brist på arbetskraft, och först då började man anställa folk med konstigare hudfärg.

Jag hade själv lite tidigare försökt fixa anställning åt en kompis från Afrika, allt hade gått bra tills arbetsledaren fick höra om hans hudfärg. Hon sa att man för att bli anställd måste kunna svenska, varpå jag förklarade att min kompis kunde svenska eftersom han bott i Sverige. Samtalet slutade med att arbetsledaren försäkrade att hon inte var rasist samtidigt som hon lät mig förstå att det nu tyvärr inte gick att anställa en afrikansk kompis.
Någon vecka senare ordnades ett möte för alla arbetstagare. Min sambo frågade varför bolaget inte anställt min kompis fastän han uppfyllde kriterierna. Bolagets VD harklade sig en stund, sen sa han: ”På den här punkten måste jag tyvärr svara som politikerna …” Resten har jag glömt, men kontentan var att vissa saker är beklagliga men underförstådda.

Som sagt tog det ändå inte länge förrän arbetsvillkoren hade blivit så dåliga och bristen på arbetskraft så stor att man blev tvungen att rucka på sina ”icke-rasistiska” principer. Och det gick hur bra som helst, eller precis som förut. Utom att man t.ex. kunde lära sig lite engelska på persiskt vis.
”Me killinÕ indja, me killinÕ undja!”, brukade t.ex. den iranska kamraten säga under briefingen, vilket nu inte ska tolkas som en mujaheddins uppmaning till att döda alla otrogna, eftersom det bara betyder att jag städar här och där. Många var dessutom högt utbildade mänskor: ingenjörer, journalister, kemister, en enstaka professor i matematik.
När jag hör någon säga att de som förtjänar lite förtjänar för mycket och att de som kommer från fjärran länder utnyttjar våra välfärdsprogram tänker jag på mina forna kamrater på Skitbulevarden där de rusar omkring för nästan ingenting, medvetna om att om de gör sitt jobb så gott de kan, så kommer de att vara färre och sämre betalda i morgon. Men en sak är så gott som säker: killinÕ indja och killinÕ undja tar aldrig slut här i världen.