En central del av den irakiska opposition i exil, som nu allierat sig med USA, utgörs av officerare och religiösa ledare som tillhör Iraks shiitiska majoritet. Saddam Husseinbaserar sitt välde på den sunni-islamska minoriteten. Redan under Saddams krig mot Iran 1980-88 kunde man ana återsken av urgamla konflikter mellan shia- och sunni-islam. Shiiternas viktigaste kultplatser finns inom det nuvarande Irak. I Bagdad och andra nu irakiska städer fördes redan under 1500- och 1600-talen strider mellan de ottomanska sultanerna-kaliferna, den sunni-islamska världens överhuvud, och den iranska safavid-dynastins shaher-imamer, som representerade shia-islam.

Konflikterna mellan sunni- och shia-islam uppstod redan under islams och den arabiska expansionens första skede. Den centrala skillnaden gäller naturen hos det politiska ledarskapet över den islamska gemenskapen (umma) och dess religiösa dimension. Sunniterna godkänner rashidun-kalifernas och deras efterträdare umayyadernas och abbasidernas kalifdynastiers legitimitet. Rashidun-kaliferna (”de rätt vägledda efterföljarna”) hörde till Muhammeds första anhängare och de blev en efter en ledare för umma. Även om rashidun-kalifernas tid var orolig och flera av dem mötte en våldsam död är denna period för muslimerna den förlorade gyllene tiden då profetens fromhet, anspråkslöshet och social rättvisa fortfarande präglade umma. (De kristna har en motsvarande mytbild av urförsamlingen.)

Kulturblandning

Rashidun-kaliferna inledde den arabisk-islamska erövringen och skapandet av det första muslimska imperiet. I området mellan Nilen och Tvåflodslandet fanns det redan en gammal judisk och hellenistisk civilisation och här uppstod också den första kristna civilisationen. Men den arabiska erövringen underlättades av det långvariga kriget mellan sasanidernas Persien, med dess zoroastriska religion, och Bysans. Dessutom förföljde Bysans inte bara judar utan kristna tillhörande de orientaliska kyrkorna, så de hade inget emot att få en ny härskare. Centralt i detta sammanhang var att den nya erövrarens religionsspråk arabiskan kunde tränga undan de äldre språken, med undantag för persiskan. Det persiska språket och den persiska kulturen kunde i den nya islamska världen fortfarande konkurrera med den arabiska kulturen.
När den sista rashidun-kalifen Uthman dödades i en revolt av arabiska stamhövdingar år 652 ledde valet av efterträdare till ett inbördeskrig inom umma. Ali, profetens kusin och svärson, utropades av sina anhängare till kalif. Detta godkändes inte av den mäktige guvernören i Syrien Muawiya, som hörde till samma klan som den dödade Uthman, umayyaderna. Alis och Muawiyas arméer drabbade samman i Siffin år 657. Mitt under striden föreslog Muawiya en medling baserad på Koranen och Ali gick med på detta.

Frö till fundamentalismen

Medlingen fick inga andra resultat än att den bland Alis anhängare gav upphov tillkharijitiska riktningen, som ansåg att Ali gjort sig skyldig till vantro när han inte litade på att Guds ledning skulle avgöra striden. Alis skyldighet som muslim hade varit att föra ett kompromisslöst jihad ända till slutet mot den otrogne usurpatorn. Den kharijitiska riktningen skulle sedan få politiskt inflytande på 1970-talet inom de fundamentalistiska rörelserna i Egypten och på andra håll.
Muawiya tog kontrollen över Syrien och Egypten. Ali etablerade sig i ett arabiskt militärläger i Irak, där han mördades av en kharijit 661. Kring hans son Husaynorganiserade sig dock motståndskrafter som kallades shiiter (partimän). Husayns armé besegrades i Karbala i det nuvarande Irak. Shiiterna proklamerade honom som martyr. Karbala blev shiiternas heliga plats och den årliga högtiden till minne av Husayns död är den viktigaste i den shiitiska kalendern.
I Husayns martyrskap kommer shiismens grundtanke till synes. Deras ledare är ingen kalif som vakar över Koranens lag och traditioner (sunna) utan en vanlig dödlig, som i islams sunnitiska huvudströmning. Shiiterna anser att de tolv första imamerna, av vilka den första var Ali, som profetens efterföljare också fått del av dennes gudomliga inspiration. De kände till fördolda ting, esoteriska läror. Imamerna var inte bara lagens och traditionens försvarare och uttolkare, utan ofelbara förmedlare av Guds vilja.
I och med den tolfte imamen fick shiismen ett ”messianskt” drag. Ifrågavarande imam,Muhammad al-Mahdi, övergick till något slags ockult tillstånd år 874: han försvann, men dog inte. Han är fortfarande i kontakt med Gud och är redo att återvända som Mahdi (den väntade) före domedagen för att bringa fred och ordning i världen. Domedagen har en alldeles speciell betydelse inom shiismen.

Den dolda imamens agent

Men shiismens problem är vem som representerar ”den dolda imamen” innan han återvänder till mänskligheten. Det iranska ulama utropade sig senare till representant för den dolda imamen. Denna tolkning, som är rätt allmänt godkänd inom shiismen, har i det moderna Iran fått stor betydelse. (Ulama, ”de som vet”, är en beteckning inom islam för de sakkunniga inom religion m.m.)
Muawiya skapade den umayyidiska dynastin som härskade till år 710 med Damaskus som huvudstad. I den antika staden, med en stark bysantisk prägel, anammade den islamiska världen mycket av Konstantinopels seder och administrativa kultur. Mellan den härskande dynastin och folket var klyftan bred. Det berodde också på att eliten enbart bestod av araber. Islam uppfattades som arabernas religion Ð lokala proselyter accepterades inte helhjärtat. Omvändelse till islam t.o.m. förhindrades, eftersom den skyddsskatt som judarna, de kristna och zoroastrierna betalade för sin religionsutövning var en betydande inkomstkälla.

Den sufiska protesten

I Damaskus och i de omgivande områdena utvecklades den asketiska proteströrelsensufismen som senare fick en esoterisk och upplevelsemässig natur. Protesten riktade sig i första hand mot kalifernas girighet och materialism, men också mot den del av ulama som tolkade shariÕa (lagen) dogmatiskt. Det mest centrala innehållet i sufismen var att få en likadan levande, extatisk kontakt till Gud som Muhammed haft. Detta strävade man till genom intensiv upprepning av strofer ur Koranen, andningsövningar eller en speciell dans som byggde på rotation.
Sufierna samlades kring en lokal mästare. Kretsarna kring de mest kända mästarna bildade stora brödraskap (tariqah) som verkade i hela den islamska världen. Brödraskapen svarade i stort utsträckning för det sociala arbetet.
Sufismen anammade och vårdade förislamska seder. Ulama motarbetade den som stridande mot islams dogmer, men utnyttjade den också senare som ett redskap för att sprida islam. Detta underlättade den nya religionens utbredning i Kaukasus och på Balkan, liksom i Afrika.

Guds skuggor på jorden

Islams omvandling från en arabisk stamreligion till en universell religion skedde under den abbasidiska kalifdynastin. De utsåg till sin huvudstad Bagdad, som nyligen grundats på västra stranden av Tigris, nära det sasanidiska imperiets gamla huvudstad Ctesiphon. Om Damaskus fört in bysantinska drag i islam innebar Bagdad ett anammande av den iranska traditionen Ð och ett centralt drag i den är härskarens absoluta makt som ”kungarnas kung”. Kaliferna sågs inte längre som enbart upprätthållare av den islamska lagen utan t.o.m. som ”Guds skuggor på jorden”. Iraniernas andel inom eliten växte.
Vid sidan om Bagdad, som växte upp till en miljonstad, fanns det andra imperiella centra. En tunisisk shia-dynasti erövrade t.ex. Egypten och utvecklade Kairo till ett oberoende centrum som blomstrade i århundraden. Till denna blomstring bidrog den kurdiske härföraren Saladin, som utropade sig till sultan. De mongoliska attackerna under 1200-1400-talen var ett förödande slag för hela den islamska världen och den organiserade sig på nytt först när ottomanerna, med bas bland de anatoliska herdefolken, började bygga upp ett nytt imperium.

Ung imperiebyggare

Vid samma tid började deras konkurrenter safaviderna bygga upp ett rike i Iran med utgångspunkt i Azerbajdzjan i den turkiska nordvästra delen av landet. Safaviderna var antingen turkar eller kurder och i slutet av 1200-talet grundade en av dem ett sunnitiskt sufi-brödraskap. Brödraskapet fick stöd bland de turkiska herdefolken i omgivningen och under 1400-talet hade brödraskapet redan spritt sig till Syrien och Anatolien. Brödraskapets ledare samlade turkiska stammar till räder mot kristna folk i Kaukasus och fick makt och erkännande som försvarare av islam. Brödraskapets turkiska anhängare kallades qizilbash (rödhuvuden) eftersom de använde röda dukar som igenkänningstecken. år 1494 ärvde den då bara sjuårige Ismail ledarskapet för brödraskapet av sin bror och han omvandlade det snart till ett redskap för uppbyggandet av ett imperium. år 1501 erövrade Ismail staden Tabriz och proklamerade sig som kung (shah). Qizilbash-armén utvidgade riket genom att erövra Bagdad och östra Anatolien och 1510 intogs östra Irak.

Absolutistiskt välde

Under Ismails tid blev shiismen Irans statsreligion. I vilket skede safaviderna gått över från sunni- till shia-islam är inte känt. Ismail upplöste de sunnitiska brödraskapen och avrättade deras ledare. Shiitisk ulama importerade han från arabvärlden, speciellt Libanon.
Ismails shiism skilde sig betydligt från grundlinjen hos shiismen som åberopade sig på den tolfte imamen. Han påstod sig vara ättling till den sjunde imamen och själv verka under gudomlig ledning och representera den dolda imamen. Denna princip godkändes allmänt och också hans ättlingar hänvisade till den.
Ismail började bygga upp ett imperium som leddes byråkratiskt och absolutistiskt. Arbetet fortsattes av hans efterträdare Abbas, som omvandlade de flesta gårdarna till kronogods och på så sätt finansierade en välbeväpnad armé som bestod av kristna slavar som omvänts till islam. Med dess hjälp lyckades shaherna-kaliferna besegra de stamhövdingar som hjälpt dem till makten. Isfahan, seljukernas gamla huvudstad, blev på nytt huvudstad och utvecklades till ett betydelsefullt centrum för handel och persisk kultur. Den hade med tiden 400000 invånare.
Safavidernas dynasti nådde sin vägs ände 1774 och Qajar-dynastin som följde och härskade över mellersta Iran uppnådde aldrig samma ställning, fast den regerade fram till 1920-talet. Under Qajar-dynastin började den shiitiska ulama ta på sig de safavidiska shahernas roll som den dolda imamens representanter. Under 1800-talet fick det ledande skiktet inom ulama, mujtahid, de lagfarna, rätt till ithijad (egen tolkning av islamsk lag)
.

Kampen om tobaken

Vilken makt ulama fått i förhållande till shahen framgick år 1890, när Nasr al-Din Shahsregering gav ett engelskt bolag monopol på tillverkningen av och handeln med tobak. ShirazÕ mujtahid gav 1891 ett direktiv om förbud mot rökning tills monopolet upphävdes. Rökning skulle vara en kränkning av den dolda imanens vilja. Folket följde mujtahid och shahen retirerade. Under 1900-talet centraliserade ulama tolkningsrätten ytterligare och en speciellt lärd mujtahid kunde utnämnas till ayatolla, Guds öga, med rätt att avge bestämmelser som var bindande för alla troende som erkände hans ledarskap. Den tolkningen fördes till sin spets när ayatolla Khomeini framträdde som ledare för revolutionen mot shah Reza Pahlavi och den islamska republiken Iran utropades.
Ottomanernas saga fick sitt slut genom det första världskriget. Britterna beslöt förena tre vanskötta och ganska olika provinser, Bagdad, Basra och Mosul, till staten Irak. Det har sagts att få stater i Främre orienten är lika splittrade etniskt och religiöst. Irans shiitiska ulama utövade inflytande på landsbygden kring Basra och till stor del också kring Bagdad. I Mosul i norr bodde främst kurder och kristna assyrier. Till kung utsåg britterna Faysal, en av sönerna till en hashemitisk ledare i Mekka som ursprungligen planerats få det förenade arabiska kungarikets krona.
år 1932 blev Irak självständigt, men var fortsättningvis noga kontrollerat av britterna. Makten i Irak låg fram till det militärstyre som infördes i Irak i slutet av 1950-talet turvis hos fem män, som förenades av att de var av ringa börd, tillhörde sunniterna, var utbildade vid den ottomanska krigshögskolan och hade kämpat tillsammans med Faysal i arabrevolten 1916. I kulisserna verkade dock armén som den kraft som höll ihop Irak.

Kampen om arabisk enhet

år 1968 togs makten i Irak av den baath-socialistiska rörelsen, som ursprungligen uppkommit i Syrien och som förenade panarabism med en statsledd ekonomi. I Syrien kom baathismen till makten när Förenade arabrepubliken, som skapats tillsammans medNassers Egypten, bröt samman i början av 60-talet. Under baathsocialismens fana ville Syrien och Irak konkurrera ut Nassers Egypten som arabvärldens ledare. Men kampen om den arabiska enheten blev bara hårdare. I Syrien fick baath-partiet träda tillbaka när general Hafez al-Assad, tillhörande den lilla shiitiska alavit-sekten, tog makten.
I Damaskus konstaterade man nu att ledarskapet i strävandena till arabisk enhet inte skulle delas med Irak. Men samtidigt införde det irakiska baath-partiet ett enpartisystem och en statsledd ekonomi. Baath-socialisternas ledare Hassan al-Bakr och Saddam Hussein tillhörde båda den sunnitiska Takrit-klanen från den irakiska landsbygden, en klan vars medlemmar besatte de centrala posterna i landet. Al-Bakr var partiledare, president, premiärminister och arméns befälhavare. Saddam Hussein var partisekreterare och kontrollerade också partiets milis och den hemliga tjänsten. år 1976 beslöt Saddam Hussein utnämna sig till general för att få också armén under sin kontroll och tre år senare trängde han undan al-Bakr från posterna som president ooch premiärminister.
I Syrien fick Hafez al-Assad problem när det muslimska brödraskapet, som representerade den sunnitiska majoriteten, reste sig mot hans regim. Sunniterna betraktar alaviterna som ”otrogna”. I februari 1982 tog det muslimska brödraskapet kontrollen över en del av staden Hamma och manade syrierna till jihad. Hafez al-Assad svarade med ett krig i full skala. På två veckor lade flyg, artilleri och pansar staden i ruiner och dödade 10000 personer, bland dem också revoltmännen. Ett varnande exempel för hela Syrien.

Avskräckande avrättningar

Irak förde ett krig utan avbrott mot kurderna från medlet av 70-talet, sedan Kurdistans demokratiska parti inlett en revolt mot regeringen som svikit sitt löfte om autonomi. Irak fick stöd av Sovjetunionen, kurderna av CIA och shahen av Iran. I Bagdad ordnades ofta återkommande avrättningar av fiender till regimen i syfte att intensifiera atmosfären av skräck.
I Iran föll shahen under 70-talet och Khomeini kom till makten.
Shiiterna i Irak är redo för en ny revolt mot Saddams sunnitiska klan.
Saddam angrep Iran 1980 och litade på sin välutrustade armés övermakt i en tid när kaos rådde i Iran. Även om Moskva var Bagdads huvudleverantör av vapen hade man vänner också i väst. Men bakom ryggen stödde Hafez al-Assads Syrien Khomeinis utsändas arbete bland shiiterna i Libanon och uppbyggandet av deras kamporganisation Hizbollah (Guds parti). Syrien ville fortfarande hindra Irak ifrån att ta ledningen för det arabiska enhetsarbetet.
Saddams armé fastnade i Iran och först efter åtta långa år kunde det onödiga kriget avslutas. I Saddams armé och i hela hans administration var lojalitet ett viktigare kriterium än kompetens när viktiga poster besattes. Därför kunde Irak inte utnyttja sin vapenövermakt. De irakiska värnpliktiga hade inte heller någon motivation för att kämpa som kunde ha mätt sig med iranierna som entusiasmerats av den shiitiska revolutionen.
Kampen mellan ottomanerna och safaviderna hade varit en kamp om existensberättigandet hos de två huvudriktningarna inom den islamska civilisationen och de imperier de representerade. Kampen utspelades i det nuvarande Irak. Bagdad hade i 500 år varit de abbasidiska kalifernas huvudstad och som deras sunnitiska arvingar kunde de ottomanska sulanerna-kaliferna inte godkänna att Irak drogs in i det shiitiska imperiet. å andra sidan ligger shiismens födelseplatser och heliga orter på irakiskt område: Najaf, den shiitiska teologins centrum, och Karbala, platsen för Huseyns martyrdöd. Tiden får utvisa om senare tiders korsfarare George W. Bush kommer att fungera som ett redskap för ”den dolda imamen” och återföra shiiterna till makten i det område där riktningen uppkom.