Christian Marazzi är professor vid Italienska yrkeshögskolan i Schweiz. Han studerade samhällsvetenskaper och ekonomi vid universitetet i Padua och London School of Economics och doktorerade vid City University of London. Han har undervisat i New York State University och i Lausanne, och rönt stor uppmärksamhet i Frankrike, Tyskland och Italien där han betraktas som en av samtidens främsta ekonomiska teoretiker.

Marazzis mest kända verk är Il posto dei calzini – La svolta linguistica dell’economia e i suoi effetti nella politica (1994) där han undersöker inkommensurabilitetsproblemet (via frågan om strumpornas plats då de tagits av fötterna) och ”den språkliga vändningen” inom produktionen i den moderna ekonomin. år 1998 kom E il denaro va – Esodo e rivoluzione dei mercati finanziari, översatt ungefär ”Och pengen rullar – Finansmarknadernas exodus och revolution”. Boken behandlar ekonomins övergång från fordism till postfordism och hur vi alla tvingas bli små aktieägare (se artikeln på s. 10). Marazzis senaste verk heter Capitale & linguaggio – Dalla new economy all’economia di guerra vars tankegångar Akseli Virtanen redogör för.


Professor Marazzi gav nyss två föreläsningar vid finska Hanken och institutionen för sociologi vid Helsingfors universitet. Marazzi var inbjuden av Helsingin talouspiiri, en oberoende klubb för unga forskare i samhällsvetenskaper, ekonomi och filosofi. Föreningen ger våren 2003 ut en bok med essäer som behandlar alternativa filosofisk-ekonomiska samhällsteorier under titeln Talous ja yhteiskuntateoria (red. av Risto Heiskala och Akseli Virtanen). Redaktörerna sammanfattar bokens syfte i parollen ’Vi tror inte på någon politisk filosofi som inte fokuserar på en analys av ekonomin, nämligen av kapitalismens utveckling’.

Kunskap är ett vapen

Ny Tids reporter träffade professorn på en bar i Kronohagen.
Hur har din egen intellektuella utveckling sett ut?
– Jag studerade aldrig ekonomi som en vetenskap – kunskaper i ekonomi har alltid varit ett instrument för politisk aktivitet. Jag ville förstå hur samhällen utvecklas, hur förmögenhet skapas och distribueras.
Det finns förstås aspekter av finansteori som är väldigt intressanta, men man bör vara på sin vakt för att sugas för djupt in i ekonomins forskningsfält. De flesta modeller och teorier är ogrundade och dåliga. Det gäller att hålla avstånd till dem och försöka bevara ett slags genomsynlighet och klarhet i det man säger.
Finns det inga tänkare, teorier eller modeller som du uppskattar eller finner användbara?
– Jag hade den stora förmånen att få studera Marx under 60- och 70-talet, då hans teorier rönte både stor uppskattning och hård kritik. Marx är inte intressant på grund av de svar han ger, utan de frågor han öppnar. Marx är intressant då han är ologisk och kontradiktorisk, hans studier i hur den kapitalistiska produktionen fungerar pekar ut inre motsägelser, vilka i tiden bidrog till att ge riktning åt de revolutionära rörelserna. Ekonomer däremot strävar efter det logiska. Och logiken är i sig vilja till makt, strävan att underkuva och kontrollera, vilket Nietzsche så träffande förklarat.
Viktigare ändå för mig personligen var Foucaults tankar om maktens härstamning. Hans kritik är träffsäker mot vissa av 70-talets revolutionära – terroriströrelserna i Europa – och deras förlegade uppfattning om makt. De trodde att man kunde slåss mot makten genom att mörda eller kidnappa personer som uppfattades som maktens representanter. Du förstår, makten finns inte i Washington, Bryssel eller Helsingfors. Den finns i alla mänskliga relationer, i samhällets mikrofibrer. Makten undflyr och antar olika former under olika omständigheter. För att komma åt makten krävs förändringar i samhällets grundorganisationer; familjen, skolorna, arbetsplatser och så vidare. Den feministiska rörelsen förstod att vända kritiken mot just dessa strukturer. Det är inte tillräckligt att vara ’emot makt i största allmänhet’ – det lärde oss kvinnorna på 70-talet.
Jag bodde under den tiden i New York och kom där i kontakt med helt nya verkligheter. Mitt umgänge kom av en slump att bestå främst av musiker och konstnärer, också graffitiartister. Människor i marginalerna såsom Jean-Michel Basqiuat som kom att bli en god vän. Med dessa människor kom min europeiska intellektuella utveckling till en slutpunkt. Här var det inte bara snack om förmögenhet, fördelning och distribution med mera, här blev upplevelsen av dessa saker tydlig, bortom traditionella politiska ståndpunkter och grupperingar. Jag blev av med en slags unilateral syn på politiken.

Den dystra vetenskapen?

Ekonomi har av vissa kallats ”den dystra vetenskapen” medan andra ansett att den inte är någon vetenskap alls. ändå finns det ett Nobelpris i nationalekonomi. Hur ser du på saken?
– Jag anser inte att ekonomi är en ”hård” vetenskap. Det handlar om psykologiska skeenden och det sociala livet, det finns ekonomiska aspekter i all verksamhet – när du målar en vägg, tar dig till jobbet eller är engagerad i något politiskt. Ekonomi är socialvetenskap eller beteendevetenskap.
Det ligger i den ekonomiska vetenskapens natur att bli begraven av samhället och emancipationsrörelserna. En gammal marxistisk ekonom av den trotskistiska skolan,Ernest Mandel, konstaterade att ”marxistiska ekonomer är ett underfundigt skrå – de arbetar för att destruera sitt eget yrke”. Den idŽn kan jag omfatta.
Jag tycker mig ha märkt att språket under senaste tio år har importerat flera begrepp och uttryck från ekonomins vokabulär. Har du noterat den här utvecklingen?
– Absolut. Den ekonomistiska koloniseringen av språket är fullständigt verklig. Den har redan blivit en karikatyr av sig själv. Språket har blivit en sfär där tankar förvandlas till artiklar och handelsvaror. Det förefaller mig som om samhället försöker återskapa homo economicus genom att kolonisera våra hjärnor.

Kriget som autistisk reaktion

Hur ser du på världens och den historiska kapitalismens situation idag? Finns det skäl till optimism inför framtiden?
– Ett fel vänstern gjort har varit att tolka George W. Bush som en anomali, något oerhört och främmande. I själva verket är Bush och hans politik bara ett uttryck för kapitalismens historia.
Den så kallade nya ekonomin är i kris och håller på att genomgå en omvandling. Vi står inför möjligheten att förfalla tillbaka till en gammal form av kapitalism, vilket jag anser vore mycket farligt. Kriget är i själva verket ett sätt för Bush att återställa förtroendet för kapitalismen, efter IT-bubblan och bokslutsskandalerna. Ifall kriget mot terror inte blivit aktuellt, hade Bush varit tvungen att uppfinna bin Ladin, bildligt talat. Kapitalismens pågående kris är så djup att västvärldens enda sätt att handskas med politiska motsättningar blir att dra ut i krig. Krig är ett sätt att paralysera och kväva folks initiativ, innovativitet och kreativitet. Det är en smått autistisk reaktion gentemot det som är annorlunda. Tidigare har jag alltid hyst en optimism inför framtiden, men det har jag svårt för nu. Jag besökte Förenta Staterna i våras och det var sorgligt att med egna ögon se de nationalistiska tendenserna som råder. Regeringen har med stark hand reducerat möjligheterna för initiativ till positiv politisk aktion. I stället för mångfald, diversitet och frihet – vilket utmärkt USA tidigare – tvingas man nu att identifiera sig med med nationens monolit. Imperiet har nationaliserats.
Samma tendenser kan noteras också i Europa. Vi kommer att för en tid vara tvungna att leva med starka konservativa krafter och jag tror saker kommer att bli dramatiskt värre förrän de blir bättre. Framtiden kan vara ljus nångång igen men bara efter ett långvarigt mörker.

Jan Strang

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.