Hilkka Andersson från Sotkamo kom som så många andra kvinnor från den finska landsbygden på sextitalet till Borås i västra Sverige. I en handvändning hade hon jobb på Svegmarks behåfabrik och förtjänade ruunuja. Idag bor hon i Trollhättan, där finnarna är en fyra procents minoritet i stan, med några fasta hållpunkter att gå efter. Det är Saab och därmed Metalls 112:a, Svenska Kyrkan, pingstförsamlingen och Suomi-Seura.

Hilkka Andersson får utvandring att låta som interrail. I och för sig hade hon redan bott borta hemifrån ett tag och stått i affär i Uleåborg. Men år 1968 reste hon och en kompis iväg över Haparanda och vidare med tåg till Borås.I Borås fanns det jobb direkt, fem-sex olika ställen dit det bara var att gå och anmäla sig. Snabbt hade Hilkka prioriterat bort alla utom två: Eisers strumpfabrik och den som hon sedan valde, Svegmarks, som tillverkade underkläder. En liten bostad fick hon också i en lite finare villa.
– Det jag kanske mest led av var att hamna i lagerarbete, eftersom jag hade varit van att ha med kunder att göra.

Vadå, kunna svenska ?

Svenska väntade ingen att Hilkka skulle kunna. På fabrikerna och syverkstäderna hade man finskspråkiga människor på anställningen och för Hilkka gick det omkring två år tills hon hade lärt sig att helt och hållet förstå vad folk sa.Men det hindrar inte svenske herr Andersson att uppenbara sig i vår berättelse. När Hilkka hade kommit till Borås på fredag, så mötte hon Göte i lagret på tisdag. Och så gifte de sig och fick två pojkar, idag 23 och 30 år gamla, för att säga det kort.

Så för Hilkka blev det aldrig aktuellt att delta i de märkliga busstransporter som fick rubriker i Expressen under den stora finneinvandringens första tider: omtänksamma svenskar ordnade om lördagskvällarna abonnerad buss från kvinnornas Borås till männens Trollhättan, dock så att den folkhemsparningen i pressen kom att framstå som snöpligen misslyckad.

Hilkka fick på allvar grepp om svenskan först när hon började studera på ekonomisk linje på gymnasiet 1973, när första barnet, Jan hade fötts. (Reportern tråcklar med språket en stund. Joon ? Jån ? John ? Javisstja, förstås: Jan – hon uttalar det på rikssvenska.)
– På sextitalet for nog många hemskt illa här på grund av språket, säger Hilkka. – Särskilt de finska barnen, som på den tiden gick i helsvensk skola hade det nog inte lätt.

I vardagen var det också svårt att komma underfund med vad svenskarna egentligen menade. Samtidigt som de var artiga och vänliga och frågade hur man hade det, så frodades också finnjävelssnacket.

Samtidigt anpassade sig de finska kvinnorna också och begreppet oikein ombonat kotimed klassisk svensk prydlighet blev allt självklarare. Själv kom Hilkka in i arbetslivet och har sedan 14 år tillbaka jobbat vid Försäkringskassan. Samtidigt som hon hör till en av de centrala finska aktivisterna i Trollhättan är hon också kommunalpolitiker för (s).

Kläder och ruunuja

Men ruunu, den dyra svenska kronan kändes under många år å rad bra att ha. Hilkka hade råd med långa semestrar i Finland – två jobb, två semestrar, brukade hon skämta. Mest var det kläder hon tog med sig hem från Sverige, kanske inte så mycket pengar. Och så hade hon som mål att hennes lillasyster hemma alltid skulle ha råd och möjlighet att studera; vilket hon gjorde och blev lärare. Det är kanske med henne Hilkka också mest diskuterar skillnaderna mellan Sverige och Finland.
– Ifråga om tolerans, utlänningar och rasism är vi nog ljusår före i Sverige, säger Hilkka.När det gäller levnadsstandard är det idag helt annorlunda. Nu är Finland på riktigt detdyra fosterland som man förr bara sjöng om och kanske längtade hem till. Finland är ett modernt och välutvecklat land, som har gått in i euroåldern och den svenska pengen har blivit en lättviktig peseta.

De 2 200 trollhättefinnarna har idag sin äldsta samlingspunkt kring kyrkan, som sände över finska församlingsarbetare redan år 1961. Sedan startades Suomi-Seura, eller Trollhättans finska förening år 1966. I det nätverk som samlar finnarna i Trollhättan har dessutom en finsk pingstförsamling, hellarit, blivit en av hörnstenarna i de större sammankomster som ordnas kring jul, påsk och Finlands självständighetsdag.

I Sverige har finskan sedan år 1999 status som minoritetsspråk i Sverige tillsammans med romani, samiska, meänkieli och jiddisch – enligt Hilkka utan att det har haft några som helst konsekvenser i praktiken.