Hur ska man hinna och orka med allting ? Hur ska man kunna prioritera högst det man anser, eller vet, att är värdefullast i livet ? Brommadialogen i Sverige tar lärdomar av klassiskt missbruk och vill tala om människors missbruk av sin tid. Nu kommer en jakt på det fina i livet, och ett tidsuppror, skriver Jean Lindén. Ny Tid tillägnar ett tag framöver frågorna om tiden, livet, vardagen sin egen slice av bladet under rubriken Mera Tid.

Drömmen om en rimligare värld lever. Men den känns avlägsen, utopisk – kanske rent av naivÉ Ändå upplever många av oss tillvaron som orimlig, att vi lever våra liv fel. De värden vi sätter högst har låg eller ingen prioritet i det verkliga livet, vi är indragna i ett skeende som vi inte har kontroll över och som vi aldrig har valt att stiga in i. Vi bara drogs med.”

Sven-Gösta Holst är verksamhetsledare vid Brommadialogen i Sverige. En och annan nickar kanske instämmande. Snacket om skeenden vi inte har kontroll över får säkert vissa att tänka på stressen i vardagen – att hinna med jobbet, familjen, relationerna o.s.v – medan andra kanske tänker på globala frågor. Några kanske tänker på båda, och enligt Brommadialogen hänger de i högsta grad ihop.

Brommadialogen är ett rikssvenskt nätverk, knutet till Baptistsamfundet. Nätverket arbetar för att öppna gränserna mellan kyrka och samhälle, mellan olika religioner och mellan alla slags troende och sökare. Kungstanken är att skapa öppna rum där ingen har monopol på sanningen, och där arbetet för skapandet av en helare jord och ett värdigare liv både för samhället och för individer kan slå rot.

Missbrukets nya generation

Brommadialogen startade för drygt tio år sedan. Eldsjälen och Òchefsideologen” bakom projektet är den österbottniske pastorn och författaren Harry Månsus, som på 80-talet tröttnade på slutna sammanhang i kyrkan och istället började arbeta som själavårdare inom Anonyma Alkoholister.Från AA och andra s.k. Òtolvstegsrörelser” har Brommadialogen hämtat mycket inspiration; det genuina, öppna samtalet, respekten för varandras personliga trosuppfattningar och sökande, och betonandet av sammanhang där man kan visa sig som människa, med allt vad det innebär av brister och tillkortakommanden.

Rent konkret har dessa tankar ynglat av sig i form av t.e.x. olika gudstjänstformer, där man skall känna sig välkommen precis som man är, utan att känna att man måste skriva under nån viss trosuppfattning eller livsstil, och i s.k. Shalom-gemenskaper, som välkomnar alla att med inspiration från sabbaten fira livet, men också lyssna till röster från en sårad jord och från mänskor som inte längre orkar vända blicken mot framtiden.
– Vi är privatreligiösa, tolvstegsfolk, nyandliga sökare, kristna, agnostiker och besjälade aktivister – allt i en salig röra, säger Harry Månsus

Var blev ni av ljuva drömmar?

Samhällsengagemanget finns med i bilden hela tiden. Förra året lanserade Brommadialogen till exempel ett solidaritetsprojekt, och bjöd då till sitt höstseminarium in både företrädare för Attac och den socialt radikale amerikanske predikanten Jim Wallis, vars nätverk Call to Renewal spridit ett socialt engagemang på kristen grund över USA.Valet står enligt Brommadialogen inte mellan ett brinnande engagemang mot orättvisorna i galen värld, eller att sjunka in i kokong av privat andlighet och självförverkligande. Man vill istället arbeta för att öppna folks ögon för den – i vid bemärkelse – andliga dimension som man anser finns i alla mänskors liv, oberoende av om man själv tror det eller inte, och att låta denna andlighet finnas med både i det privata och i ett genuint arbete för en vettigare värld.

Nån har uttryckt att det är att göra politiken mera andlig och andligheten mera politisk. Eller mera radikalt; att skapa ett paradigmskifte som kunde krossa marknadsekonomis effektivitetstänkande och materialism, som så till den grad infekterat oss att även folk på vänsterkanten ofta argumenterar utifrån strikt materialistiska utgångspunkter.

årets höstakademi arrangerades i mitten av oktober under temat En rimligare värld, med ord hämtade hos Tage Danielsson:
Var blev ni av ljuva drömmar?
Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj
alla tåg som går mot lyckans land
på första maj
svara på en fråga från en vän som tappat tron när är dom framme vid sin slutstation?

Brommadialogens verksamhetsledare Sven-Gösta Holst, har en bakgrund som bland annat manusförfattare och TV-producent, och har nyligen tagit över efter finlandssvensken Månsus. Holst säger sig i sin ungdom ha Òvadat genom 68-rörelsens moralträsk”, för att sedan skruva upp livstempot och till slut krascha under 80-talet. Efter det hittade han en tro.

Andlighet och politik

Sven-Gösta Holst tror att vi måste hitta tillbaka till en källa som ligger djupare än både deenkla svarens religiositet och politikens redskap, som visserligen är viktiga för arbetet men som enligt Holst inte kan ge oss själva bilden av en rimligare värld.
– Ytterlighetens visioner är fasansfulla, säger han, och den rådande politikens paradigm är vad som fört oss hit, till gränsen för vårt tålamod.Visionen bygger på tron att vi alla inom oss bär en aning om det goda livet, en längtan efter en kraft som kunde göra oss sant mänskliga, och den gemensamma uppgiften blir då att formulera en ideologi som kunde få godhet och empati att växa utan moraliserande.

Men det handlar som sagt inte om att det traditionella arbetet för en rättvisare eller grönare värld skulle vara onödigt, inte alls, utan om att bejaka en bortglömd dimension som har att göra med vår koppling till livet, världen och miljön, och till varandra på ett djupare plan.

Men det handlar också om att ingen – i alla fall inte i det långa loppet – vinner på att man bränner ut sig och struntar i sitt eget liv och sina behov, sin hälsa och sina nära relationer o.s.v. i kampen för en bättre värld. Lika lite vinner någon på att vända världen ryggen för ett isolerat självförverkligande. Den mänskliga nöden finns både i de svältande, krigshärjade länderna och i de så kallade i-länderna, där mänskor stressas sönder av ett onaturligt livstempo.

Författarinnan Ylva Eggehorn citerar den kanadensiske filosofen Jean Vanier och säger att vi lever i en tidsanda som inte tillåter oss att identifiera våra djupaste önskningar:
ÒDen som lever inifrån de behoven blir nämligen inte lätt att manipulera. När folket som fått sina önskningar krossade möter folket som inte lärt känna sina genuina önskningar, händer något med båda grupperna. Ett rum av mänsklig värdighet skapas”.

Tidsproletärer, förenen er!

Brommadialogen vill faktiskt också skapa någonting konkret. Bakom alla tolvstegstankar och diagram över mer mänskocentrerade utgångspunkter inom arbetslivet, så finns övertygelsen om att det behövs strukturer och nya ritualer för att kunna skapa fungerande miljöer där våra visioner kan få en chans att materialisera sig.Bland det mest intressanta och konkreta som diskuterades vid höstakademin var idŽn om ett tidsuppror, ett återinförande av sabbatsidŽn som ett Òrum i tiden” där man kopplar loss från marknadens logik och krav på effektivitet.

Här hämtas mycket inspiration från den amerikanske judiske rabbinen Michael Lerner, som menar att ett återinförande av sabbatstanken är något av det viktigaste för att förändra samhället. Han har skrivit om den vishet som finns i de gamla judiska reglerna för sabbaten, men med den självklara insikten att det är reglerna som är till för mänskorna och inte tvärtom, och han lägger själv humorn till den gamla chassidiska traditionen.

Förvalta ting och tid som är mitt liv

Eva-Karin Holst är pastor inom Brommadialogen och sysslar bland annat med att försöka hitta moderna former för ett tidsuppror. Hon menar att nåt slags rutiner är viktiga fast de naturligtvis kan variera totalt från person till person. Men i Brommadialogens anda påpekar hon också att hon för sin egen del känner att hon också behöver en grupp, ett större sammanhang där man kan ventilera sina erfarenheter och tillkortakommande också på denhär punkten.
– Men man måste börja enkelt, säger hon, och tidsupproret, sabbaten, vilan eller vad man nu kallar det, är ju inte tänkt att bli en till i raden av påtvingade prestationer. Det kan handla om en dag, eller kanske endast en timme i veckan, då man försöker kliva ur stressen och planeringen av framtiden, och istället i glädje ägna sig åt att vara istället för att göra.Eva-Karin berättar om de första stapplande försöken att en lördag samla familjen kring nåt gemensamt. Naivt nog styrde man stegen till Ikea.
– Jag gapar inte efter mer, säger hon, vare sig kärlek, ting eller tid. Men vad jag hett önskar är att kunna ta tillvara, förvalta och uppleva just den kärlek, de ting och den tid som är mitt liv. Inte heller begär jag paradiset här och nu, inte avsaknad av oro och smärta. Tvärtom, allt det som är livet vill jag ta emot, känna och leva mig igenom. Men någonting är djupt fel, när det som är det allra viktigaste i mitt liv är det som jag handskas mest vårdslöst med.

Författaren Martin Lönnebo konstaterar att det inte finns några experter på att skapa rum i tiden, för tiden har nästan tagit över oss. Och vad händer när vi endast har kvar en Òprofan” tid, frågar han – jo, det blir tråkigare att vara människa, och det blir mera bråttom. Vi har inte någon koppling till evigheten längre, utan upplever tiden sönderhackad.
– Det eviga är en bra tidsbroms, konstaterar han. Centrifugen är en metafor för moderniteten. Det blir mer och mer bråttom därute. Men det värsta är att vi frestas tro att periferin är livetÉ Vi förlorar kontakten med oss själva och blir svaga. Vi blir då också lätt offer för marknadens behov.
Förlängningen av folkhemsbygget var att livet decimerades till konsumtionshysteri. Nu ägnar vi söndagarna åt att handla på Eurostop – klart det känns tomt!

Kaxig kultur

– Vår kultur är för kaxig, utbrister i sin tur biologen och författaren Stefan Edman. Vi måste tillbaka till ödmjukheten, men också till förundran och förtröstan.
Visst finns det massor med orsaker till misströstan i vår värld, och vi skall naturligtvis vara realister och ta alla hot på allvar, menar Edman.
– Men det finns också en form av negativ misströstan, en mental försurning som kan leda till en känsla av uppgivenhet och till och med förakt för demokratin.Författarinnan Anita Goldman menar att vår största rädsla är en rädsla för rädsla; en rädsla för att bryta samman eller fastna i förtvivlan. Det leder i sin tur till ett undertryckande av vår förtvivlan som skapar en slags psykisk förlamning – till att vi lever våra liv med försvagade känslor på alla områden – och till handlingsförlamning och till att vår förmåga att ta emot information om sakers verkliga tillstånd försämras.

Hon citerar psykiatrikern Robert Jay Lifton (pionjär i studiet av psykologiska effekter av atombomber) som menar att vårt undertryckande av naturliga reaktioner på faktiska eller hotande katastrofer i själva verket är vår tids sjukdom. Sådan förtvivlan, menar Goldman, kan man inte komma över genom att Òtänka positivt”. Den måste värkas igenom och värderas som en hälsosam och naturlig reaktion på den situation vi befinner oss i.

Mitt i allt detta måste vi – speciellt i väst – enligt Brommadialogen också lära oss att känna förnöjsamhet och förundran. Ett av problemen i vårt nuvarande samhälle är att vi avsakraliserat världen och gjort oss själva till alltings centrum och måttstock.

< balans?
– Jag håller helt med om att man inte kan vänta tills man själv blir Òhelare” förrän man börjar hjälpa andra, säger Eva-Karin Holst, men jag tror att om det är frågan om en genuin upplevelse så följer engagemanget i omvärlden och i ens eget liv ur varandra.

Det handlar kanske mycket om att överge hela uppställningen som leder oss att tänka pragmatiskt, att tro att vilan och glädjen endast skulle vara ett medel för att orka med ytterligare engagemang för omvärlden – lika lite som att samhällsengagemanget bara skulle vara ett sätt att boosta vårt eget välbefinnande.

Det handlar tvärtom att bryta sönder ett sånt nyttotänkande, och istället inse att omvärlden och jaget hänger ihop, liksom att andligheten i vid bemärkelse – öppenheten för en dimension i vår tillvaro som vi inte kan mäta eller uttömmande förklara – är en del av vår tillvaro.

Men rent konkret kan det givetvis handla om utbrändhet, att man känner att man gjort allt men ändå inte tillräckligt trots att familjelivet, vännerna eller kanske den egna hälsan tar stryk. Eller att man tvärtom går runt och är frustrerad av att man inte gör ett skit för omvärlden, och att allt känns övermäktigt. Båda känslorna kan väl leda till att man blir ännu mera handlingsförlamad än förut.

Länkar

www.erv.nu
www.brommadialogen.nu där man gratis kan beställa tidskriften Von Oben.

Jean Lindén

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.