President Tarja Halonens kommentarer under besöket i Kina nyligen om respekten för de mänskliga rättigheterna i värdlandet har väckt diskussion. I vår Asienserie har turen kommit till Kina, där kommunism och kapitalism blandas och där ett nytt exklusivt bostadsområde kan få namnet Beijing Capital Paradise
Tillväxt och välstånd
I Kina är den ekonomiska tillväxten stark speciellt i städerna, nya skyskrapor med fasader i stål och glas ersätter de traditionella låga hutong-områdena. Det byggs dygnet runt, året om. Stadsbilden förändras i rask takt. Levnadsstandarden har ökat snabbt och butikerna är fyllda av mer eller mindre oumbärliga ting. Klyftorna mellan nyrika och vanliga arbetstagare växer, skillnaderna mellan stad och landsbygd likaså.Arbetslöshet och bostadslöshet har blivit vanliga fenomen. Då socialskyddet är på sin höjd blygsamt, leder utvecklingen lätt till utslagenhet. När bönderna tilläts sälja sina produkter till den del de överskred den statliga kvoten, steg jordbruksproduktionen raskt. Samtidigt har mekanisering och modernisering ökat effektiviteten. Nu råder det (åtminstone i genomsnitt) inte någon brist på livsmedel. å andra sidan finns det inte heller behov av en så stor jordbruksbefolkning. Trycket mot städerna bara växer.
Landsbygdens befolkning söker sig till städerna trots att det i princip inte är lätt att få tillstånd till det. I de flesta fall krävs det både de rätta kontakterna och avsevärda penningsummor för att få ett sådant tillstånd. Korruptionen blir allt mera påtaglig.
Den kinesiska TV:n är full av reklam, ofta i utpräglat amerikansk stil. Vägnätet byggs ut och moderniseras med statliga medel för att sedan överlåtas åt privata firmor, som finansierar sin verksamhet med vägtullar. För en resa på 200 km får bilisten vara beredd på att plocka fram plånboken flera gånger.
I gatubilden syns McDonalds, Kentucky Fried Chicken och Coca-Cola. I städerna är rika kineser och fina bilar en vanlig syn. Folkets förväntningar är högt ställda men en så stark ekonomisk tillväxt vi nu har fått se kan knappast fortsätta hur länge som helst.
Socialism?
Det, som syns utåt, har alltså inte mycket med socialism att göra. Men det kinesiska kommunistpartiet håller benhårt fast vid makten och vill tydligen lotsa in Kina i marknadsekonomins paradis. Vad skall ett samhällsskick som det kinesiska kallas? Kommunistisk kapitalism? Totalitär, statsledd marknadsekonomi? Byråkratisk blandekonomi?Storföretagen är fortfarande vanligen statsägda och regeringen kontrollerar noga utländska investeringar. Socialskyddet är blygsamt och arbetslösheten omfattande. Regering kontrollerar massmedia, men inte så rigoröst som tidigare. De flesta kineser är säkert nöjda med ökat välstånd men förbättrad information medför också ökade insikter om rådande ojämlikhet. På den kinesiska landsbygden finns hundratals miljoner (kanske så många som 800 miljoner) bönder, vilkas levnadsstandard inte stigit i tillnärmelsevis samma takt som stadsbefolkningens. Om utvecklingen fortsätter i nuvarande riktning, finns risken att de massor, som möjliggjorde revolutionen 1949, öppet vänder sig emot centralregeringen och partiledningen i Beijing.
Händelserna på och kring den himmelska fridens torg år 1989 blev en vändpunkt och en djup besvikelse för det kinesiska folket. åsikts- och tryckfriheten blomstrade för att sedan dränkas i våld och blod. Detta trots att man ”baraÓ vädjade om en reformering av kommunistpartiet och dess sätt att leda landet. Nu har åsiktsfriheten försiktigt utvidgats och man har i vissa regioner hållit lokalval med flera kandidater. Då äldre kineser ännu minns kulturrevolutionens terror och de yngre tänker på händelserna 1989, är det förståeligt att man gärna håller tand för tunga. Dessutom har man i Kina uråldriga traditioner att tala i liknelser och undvika klartext.
Kina är världens befolkningsrikaste stat. En väsentlig strategi har i århundraden varit att betona landets enhet. Speciellt utåt har kineserna alltid velat framstå som ett enat folk. Sönderfallet av Sovjetunionen har säkert också utgjort en orsak till att betona sammanhörighet och enhet. å andra sidan har det alltid förekommit betydande kulturella, språkliga och ekonomiska skillnader mellan olika regioner. Dessa skillnader har ingalunda försvunnit, tvärtom har den nya ekonomiska politiken åstadkommit nya klyftor mellan snabbt växande städer och områden med specialställning och en stagnerande landsbygd.
Internationalisering
I Kina betonas visserligen den egna kulturen och det egna och enade landet. Kina har emellertid ett trängande behov av att öppna sig ekonomiskt och kanske också kulturellt. Språkundervisningen har inte ännu kunnat närapå tillgodose detta behov. Man skall därför inte bli förvånad om hotellet heter ”Guset HouseÓ eller matsalen ”Ding roomÓ. Eller att ett bostadsområde för välbeställda utlänningar får namnet ”Beijin Capital ParadiseÓ. Värre är det att t.ex. resenärer på Beijings internationella flygplats har svårt att få någon vettig betjäning på engelska. Turister och deras valuta är välkomna, men mycket återstår ännu innan Kina kan kalla sig ett turistland.De ekonomiska specialzoner, som grundats vid kusten, baserar sig på utländska investeringar och speciella, ”liberalaÓ ekonomiska och sociala regler. Den ekonomiska tillväxten och lönenivån har stigit. Nu är frågan om partiledningen kan tillåta en liknande utveckling också i andra regioner.
Kina går mot marknadsekonomi, men på vilka villkor och i vilken takt – det vet knappast ens regeringen.
Miljö
När man kommer till en storstad som Beijing eller Shenyang, märker man att luften nästan aldrig är klar. På grund av trafiken, industrin och tidvis ökenvindar innehåller luften partiklar och föroreningar i mängder som ofta överskrider rekommenderade maximivärden. Tidningspressen publicerar nuförtiden också statistik över luftföroreningssituationen. 32 städer, bland dem Beijing, Shenyang och Hohhot hör till de mer förorenade där partiklar är det största problemet. I Changsa, Guangzhou, Kunming och Nanning är svaveldioxid det värsta problemet. Svaveldioxid härstammar främst från förbränning av brun- och stenkol. I den sydkinesiska staden Guiang är situationen speciellt allvarlig: under 1980- och 1990-talen har årsmedelvärdena för det mesta varit över 400 mikrogram per kubikmeter när vi i t.ex. Helsingfors har kommit ner till medelhalter under 5 mikrogram. Allvarliga skador på hälsa och natur har rapporterats från Guiang-området.I alla kinesiska storstäder växer trafiken snabbt och därmed också halterna av partiklar, kväveoxider och kolmonoxid. Trots att man i många städer har flyttat ut industrianläggningar från stadskärnorna, blir luftkvaliteten allt sämre. Privatbilism, som ännu för ett tiotal år sedan sågs som ett både orealistiskt och oönskat alternativ, uppmuntras numera samtidigt som t.ex. elcyklar förbjuds. Trots att nya trafikleder byggs hela tiden (Beijing håller nu på med ringväg 6) växer trafikproblemen dag för dag.
Miljöförvaltning finns på både lokal och statlig nivå, men den är tandlös och ineffektiv. Den ekonomiska tillväxten är ett så starkt mål att det skall mycket till för att rubba den prioriteringen. Trots omfattande modernisering och många nyinvesteringar är tekniken ofta föråldrad med stor energiförbrukning och stora utsläpp som resultat.
Typiskt för den kinesiska övertron på teknik är att de flesta projekten anammas mer eller mindre kritiklöst. Trafikproblemen löses genom att bygga fler vägar, bostadslösheten genom att bygga allt större skyskrapor o.s.v.
Enligt officiell tolkning kommer det gigantiska projektet med att dämma upp Yangtse-floden att förbättra av miljön och leda till minskat beroende av kol, färre översvämningar och vackrare landskap. De svåra översvämningar, som förekom i centrala Kina i somras, har delvis förorsakats av förändringar i markanvändning, bl.a. röjning av skog. Kina har redan i årtionden försökt bekämpa erosion och ökenspridning med hjälp av olika beskogningsprojekt. I vissa fall har de lett till positiva resultat, men många av dem har misslyckats.
Utmaningen
Kineserna har haft sin långa marsch, sitt stora språng och sin kulturrevolution. Frågan är om inte de nu står inför en ännu större utmaning – att genomföra marknadsekonomi i kommunistisk regi.
Martin Lodenius
