En finlandssvensk skådespelerska som under senaste år prisats i våra grannländer för sitt mångsidiga konstnärsskap valde i tiden det farliga frilanslivet framom den tråkiga tryggheten. När hon som ensamförsörjare, med många rosade rollprestationer bakom sig, i fyrtioårsåldern sökte sig till den STORA SVENSKA INSTITUTIONEN gav chefen henne beskedet att hon har fel ålder och fel kön.

Hon fortsatte att frilansande kreera det mesta från Filifjonkan till fröken Julie. Hon sökte i våras ett arbetsstipendium från den STORA SVENSKA FONDEN. Då hon fick avslag ringde hon upp för att få reda på orsaken – var ansökan måhända dåligt formulerad? Hon fick ett vänligt råd: eftersom fonden brukar ge stipendier åt yngre förmågor – äldre förutsätts vara väletablerade! – borde hon kanske se sig om efter ett civilt yrke – följ med annonserna i dagspressen! Hon följde rådet och sålde damtidningar per telefon under sommaren. Resultat: + – 0.

I Ryssland råder, har jag erfarit, en motbjudande hierarki också inom teatern. Konstnärliga personalen bärs på händerna och bär knappast en kappsäck – tekniska personalen är en anonym hord. Det motbjudande ligger i bristen på respekt för tekniken, förstås. Inte i respekten för konstnärsskapet. Ett bland många meningsfulla kulturutbyten kunde införa lite finländsk demokrati på den ryska teatern, lite rysk kärlek till konsten på den finländska teatern.

Ovannämnda skådespelerska karakteriseras av en garvad rysk recensent som Òen av de intressantaste skådespelerskor han sett”. Han hade nog inte trott sina öron om hon berättat för honom att hon försökt försörja sin son genom prenumerationsförsäljning. Missförstå mej inte nu: det har hänt genom hela historien, och kommer fortsättningsvis att hända att goda konstnärer lider materiell nöd. Det finns mångdubbelt värre öden.

Det är inte fattigdomen som sådan det handlar om, utan förnedringen. Det godtyckliga översitteriet i en institution som satts att tjäna kulturen, men fått för sig att den skall styra den. Aningslösheten i en nedlåtande byråkrati. Okänsligheten där maktkänslan tagit över.

Detta talas det nästan dagligen om i maktlöshetens korridorer, men ingen säger det svart på vitt. Därför gör jag det nu.

Medan jag ändå är i farten vill jag passa på att utpeka den andra kulturskandalen, den som Helsingfors stad står för: höjningen av understödet till stadens enda boulevardteater medan så gott som alla ambitiösare teatrars understöd skärs ner, somliga drastiskt. Varför skall just den teater som deklarerar publikfriande underhållning som sin målsättning få ökade anslag? Frågan går till borgmästaren.

Byråkrati och korruption är begrepp som automatiskt förknippas med Ryssland – såväl tsarens, Stalins som Putins Ryssland. Och visst florerar de – men nog har det lilla grannlandet lärt sig läxan i litet format.

Den tredje kulturskandalen står hela regeringen för så där blir det mindre känsligt.

Tyvärr – man önskade ju att åtminstone någon skulle ta åt sig när finansieringen av kulturfältet tillåts att bokstavligen bli ett lottospel. När finansministern föreslår en nedskärning av konstbudgeten med 6 miljoner.

Det är dess obegripligare som man kunde vänta sig någon form av långsiktig planering i landets styrande topp. I stället ställs livets olika nödvändigheter emot varandra – tydligen i hopp om att de skall förgöra varandra. Låt oss alltså göra tvärtom: bilda gemensam front, alla vi som tror på ett jämlikt samhälle med sociala och kulturella grundrättigheter för människor med lika värde men olika gåvor. Låt oss förklara för de fåvitska att det inte är fråga om hälsovård eller bibliotek, om pensionärshem kontra konsthallar, om skolterapeuter i stället för scenkonst.

Kultur är det mest lönsamma på långsikt och konst är preventiv hälsovård – det har alla som arbetar på fältet insett, men inte statens och kommunernas styrelser. De tycks leva i en föreställning om kulturen som lyxkonsumtion, när det i själva verket handlar om samhällets grundpelare, om invånarnas grundrättigheter. Hur fjärran från verkligheten får man leva, däruppe?

Vi konstnärer har förvisso försökt vädja, skriva, tala. demonstrera – men vi hörs tydligen inte över avståndet. Vi måste alltså bli fler, kulturkonsumenter såväl som -producenter, sjukvårdare, skådespelare, speciallärare och bildhuggare och alla andra som arbetar för basbehoven.

Om svaret sedan blir att det inte finns pengar för att skatterna måste sänkas för att Finland skall få hålla kvar sina ollilor och andra överbetalda direktörer, kan man bara konstatera att bildningen i landet redan sjunkit katastrofalt och att sänkningen omedelbart bör stoppas.

Följande argument torde bli den internationella konkurrenskraften, om man känner herrarna rätt. Argumentet används var som helst till vad som helst och hur samvetslöst som helst – oljetankern Prestige må stå som färskaste exempel. Argumentet håller på att upphäva sig själv, frågan är vad annat som hinner upphävas innan – eller om – prestigen får ge vika för visdomen.