Jag gillar inte att föregå med gott exempel. Delvis beror det på att jag inte uppfattar mig som särskilt god, delvis nog också på att jag inte är någon respektingivande och karismatisk ledartyp. På motsvarande sätt har jag ibland svårt för att erkänna auktoriteter, vilket ofta förvandlar mig till en sorts totalvägrare.

Nu är det inte världens lättaste sak att bli far om man råkar vara en obotlig totalvägrare. Som far förväntas man ju både föregå med gott exempel och leva sig in i barnet, d.v.s. spela på dess villkor fram till den gräns där leken börjar övergå i allvar och bli farlig för familjemedlemmarna eller deras projekt och inventarier. Då måste man säga ifrån och sätta gränser, åtminstone be dem lämna pappas papper och böcker ifred. Ibland känns det som om jag är oförmögen till att både leva mig in i barnen och att sätta gränser för dem, och att det är just därför som jag inte kan bli en kreativ och empatisk organisationsledare.

Men om en manlig totalvägrare av en eller annan orsak ändå tvingas att bli far så hoppas han, vare sig det sedan sker medvetet eller omedvetet, att det ska bli en dotter – om inte annat så för att slippa de oidipala konstellationerna. Han resonerar nämligen som så att dottern kommer att identifiera sig med modern. Visst föreligger här ett litet problem, d.v.s. att identifikationen med modern blir så stark att dottern i framtiden väljer en likadan karl åt sig själv. Men eftersom det inte är lika aktuellt så länge ungarna är små är det lättare att förtränga.

Mitt första barn uppfyllde mina hemliga önskemål, mitt andra mina lika hemliga farhågor: innan någon från sjukhuspersonalen hann säga ett ord hade jag redan sett de blågredelina testosteronstinna pungarna – ”stora som gåsägg” – skymta mellan låren. Min första tanke var: Grattis, Janco! Du har fått din första discipel. Min andra: Stackars pojke! Samtidigt insåg jag att jag nog hade hoppats på ännu en dotter. Att få en son kändes som om man förvandlats till någon som förväntades ha monopol på sanningen och skapa ordning i världen. Den självinsikt som jag med stor möda och genom många misstag lyckats förvärva, antydde emellertid att jag var oförmögen till detta: det jag rörde vid förvandlades inte till guld utan kollapsade med ett plopp som imploderande stjärnor.

Nej, det var nog mycket roligare att impa lustgas än att bli far. Lustgasen förvandlade förlossningssituationen till en psykedelisk upplevelse, visserligen ganska kortvarig men desto häftigare. Efter tio djupa inhalationer lät den ofödde gossens puls i hjärtljudmätarens högtalare som en dubtransmission av Jah Wobble och Bill Laswell: lager på lager av ekoeffekter.

Bortsett från lustgasexperimenten var förlossningen emellertid en ganska obehaglig och kaotisk upplevelse, åtminstone jämfört med de taoistiska erfarenheterna från min dotters födelse vilken undanstökades behändigt med kejsarsnitt; medan radion spelade klassisk musik betraktade jag förstrött hur min sambos blod långsamt droppade ner och landade på kirurgens gråa plasttoffla. Situationen blev inte bättre av att jag förutom att avstå från den första freudianska symbolhandlingen, nämligen att avskilja barnet från modern, också vägrade tvätta min son, varpå ”barnmorsken” gjorde det så demonstrativt och hårdhänt att jag fortfarande ångrar att jag inte gav honom på käften. Fast det kan ju också hända att det var ett psykologiskt trick för att väcka faderskänslor hos en förvirrad och lustgasimpregnerad nybliven far.

Efter att ha levt två år med en son måste jag dock erkänna att det inte är så farligt som det verkade vid första anblicken. Visserligen verkar framtidens bilder fortfarande hotfulla och skrämmande, och det är svårt att avgöra huruvida det är värre om han i framtiden fattar tycke för mer traditionella manliga sysslor som backhoppning eller om han också vill börja skriva kolumner. Än så länge förefaller pilten vara helt nöjd med att ha en liten ”schopp”, men man får väl så småningom börja förbereda sig för den dag då han inser att inte heller farsans ”schopp” är så mycket att skryta med.