I somras träffade jag en kvinna i min ålder som hette Victoria. För tio år sedan vandrade hon över gränsen från Liberia till Guinea med sina tre viktigaste böcker och ett par jeans i ett knyte på huvudet. Hon hade läst på universitetet, men i likhet med så många andra aldrig behövt lära sig franska. Hon hade bott i åratal i ett flyktingläger, lärt sig det lokala språket för att tala med honom som sålde ananas och franska för att få jobb hos de utländska hjälparbetarna. Tio år senare har hon tre barn, bor i en villa i staden och söker jobb på den amerikanska ambassaden. Det är inte så lätt att byta ett liv mot ett annat. Men ibland händer det sig att tiden tröttnar på den sorgliga historien och vänder blad.

Tiden är en upplevd förändring. Det är inandningen och tystnaden mellan slagen. Det hände medan du sov.
Inte alla liv har klara skiljelinjer. För dem som inte tvingas fly, finns gränserna inombords. Hur många liv har du levt? Vilka av alla de tystnader som ryms i en livstid är det som pressar dig framåt, som lever i ditt undermedvetna, som avgör dina val? På tio år har Victoria inte träffat sin bror, hon har inte sett de vänner hon växte upp med. Att jämföra två världar är alltid en dans på lina, men det behöver inte bli fel. Ibland är det lättare att känna igen sina klasskamrater än sig själv. Hur många gånger har du tittat på klassfotot och undrat över den lilla varelsen med det sneda leendet som var du? Känt efter inombords om den lilla varelsen finns kvar. Om det där verkligt viktiga blev kvar när du vickade loss tänderna med tungspetsen.

Gå tillbaka till gå. Det är inte så svårt som det verkar. En obruten räcka av långa sommardagar, av lördagar hos mormor och doft av deg. Mandariner och stearinljus. Tystnaden när alla andra sov. Klockan tickar, men ett lyckligt barn finns mitt emellan slagen, mitt i evigheten. Det var du själv som valde att gå. Inte ens de värsta drabbade arbetsnarkomanerna kan jobba mer än tolv timmar om dagen. Undantaget utgörs möjligen av London där man kan jobba så länge man vill. Staden är som en bur. Man reser runt, runt och det finns osynliga galler överallt. Det går snabbt och tar en evighet på samma gång. Hjulet snurrar trots att hamstern är död.
Den perfekta världen. Förr trodde rebellerna att det räckte med att stanna världen så de kunde hoppa av.
Snurr, snurr. Hemligheten är att den fortsätter att snurra utan dig.

Ibland tror folk att jag tappat förståndet. Det händer i synnerhet när de läser något jag skrivit, vilket är oroväckande eftersom man sällan är så ärlig som just då. Och oftast är det tvärtom. Bara när man struntar i att se livet som en logisk ramberättelse där vitsen är att målen, aktiviteterna, indikatorerna och resultaten ska passa in kan tiden vinna tillbaka det som gått förlorat. Det är möjligt att det inte är lika sant för en skriven text. ”Man måste ju förstå vad du menar” säger de snällaste kritikerna. Varför det? Denna totala besatthet med att förstå. Det är så sant som det är sagt. Det är inget roligt med att gå vilse om man vet vart man är på väg. Om jag visste hur det hela skulle sluta skulle jag inte behöva skriva ner det.
Men det är klart. Man måste våga gå. Följa berättelsen och hoppas att den leder någonstans. Som med allt annat. Det blir inte mycket till liv utan tillit. Inte mycket till berättelse heller. Mitt i den mörkaste nord står det skrivet, i eldskrift mot ett mörkgrönt och snötyngt skogslandskap, att ”elämä kantaa” Ð livet bär.

Välj ut ett av dina liv, det vackraste minnet bland dem som hör det livet till, och se på det som på ett fotografi. Var du yngre då, eller bara mera du? Lager på lager är inte det samma som år av förfluten tid. Jag hörde en gång en historia, som handlade om farmor som vid åtta års ålder satt på stentrappan utanför Gamla kyrkan och väntade på att fadern skulle komma hem.

Jag kan känna hur kall stenen känns mot baken och hur torrt och fnöskigt fjolårens löv och de isiga gräset ser när de breder ut sig över alla de gravar som rests som minnesmärke över dem som dog i pesten. Runt omkring kyrkan, gravgården och parken snurrar trafiken. Där sitter en åttaåring med skinnmuff och huvan dragen hårt runt huvudet för att skydda öronen. Det är 1921 och det sitter en åttaårig flicka och väntar. Flera generationer senare har jag alltid känt en fascination för gravgårdar, för att trampa sönder daggen innan den styvnar till is, för att läsa namnet på stenarna om och om igen. Tiden bär historien i sin hand. Vad gör det för skillnad om sagan är sann?

I dag bär jag liksom de flesta andra på flera liv. Tillbaka i Västafrika kan jag se Victoria mitt i flyktinglägret, som ensam tjugoåring i ett tält stort som en kyrka, hopkrupen på en plastmatta som fungerar som golv, med den gråa stickande filten dragen över huvudet, inklämd bland med 50 andra. Jag ser henne i verkliga livet tio år senare, där hon står utanför kommunhuset och delar ut t-skjortor åt de barn som vill gå med i AIDS-paraden. Hennes barn är med bland de andra. De pratar det lokala språket, inte engelska, inte franska. När de frågar kommer hon att berätta att hon kom från Monrovia, som är en stad vid havet. Hon kommer att berätta om vågor och riktiga, asfalterade gator och kanske nämner hon tälten hon sov i en gång för länge sedan, eller den gången när hon satt ute på piren och tittade på havet. Kanske bränner sig ett minne fast hos ett av barnen. Barnet kommer att komma ihåg vågorna, känna sältan i luften och längta till vattnet. Bara en väldigt kantig person kan komma på att påpeka att minnet inte är ditt.

Gå tillbaka till gå. Det gör inget att klockan tickar. Tiden finns alltid någon annanstans.