I mitt gömställe tänkte jag att männen som slog ihjäl varandra under den klarblå himlen levde i ett land där epidemierna var långt mer effektiva än vapnen, att man med priset för en raket kunde hålla en hel by med mat i denna del av Afrika, att pengarna för stridsvagnen kunde betala borrningen av hundratals brunnar, att det var amerikanerna och vi som var skyldiga till kriget, de och vi, för att vi slogs med hjälp av andra folk precis som de forna kolonisatörerna, de som gjort slut på det paradisiska tillståndet, att det ursprungliga paradiset för övrigt var en myt och att människorna alltid hade stridit mot varandra, förr med lansar och nu med raketer, och att det enda som skilde döden i den brända pansarvagnen från döden i förfädernas blodbad var det invecklade sätt på vilket den individuella, anonyma döden – ett skikt pansar hade rivits loss, jag såg en tunn och mager arm som hos en pojke i första tonåren med ett smalt skinnarmband om handleden – drunknade i de avlägsna stormakternas intressen, i deras törst efter olja och guld, i utrikesministeriernas byråkratiska lek, i de uppviglande lärorna.

Andreï Makines senaste roman, Requiem för öst, är en upprörande ställvis olidlig och glimtvis underskön skildring av 1900-talets krig i Ryssland, av supermakternas kalla krig, av krigens profitörer i alla väderstreck och av sällsynta, genomlysta ögonblick av ömhet och gemenskap. Utan de sistnämnda skulle boken, åtminstone för mig, verkligen vara olidlig, så obönhörligt går Makine in på krigens, krigets, avhumanisering och vedervärdiga uttryck. Men ljusglimtarna, fästpunkterna, är skildrade med ett språk, en upprepningsteknik och en detaljkänsla som är en njutning. (För den lyhörda översätttningen står Ulla Bruncrona.)

De upprepade bilderna belyses varje gång ur en ny vinkel och för med sig en ny, överraskande innebörd. Så skapas den konstnärliga paradoxen återigen: ett grymt och tragiskt innehåll verkar genom sin form mera aktiverande än förlamande. Kanske. Det handlar förstås också om mottagaren, läsaren, graden av tvivel, förtvivlan eller förtroende i ögonblicket. Det fanns moment under läsningen när jag måste lämna boken och ersätta den med mindre upprörande texter. Men berättaren lockade mig snart tillbaka med magin i sitt språk och manin i sitt sanningssökande.

Berättaren är militärläkare och f.d. KGB-agent med placering i olika afrikanska länder, fjärrstyrda och upprustade av de två supermakterna, vilkas propaganda bokstavligen övergått till blodigt skämt. Han gör tillbakablickar till sin fars och farfars öden under ryska revolutionen respektive andra världskriget och författaren skapar därigenom ett panorama över Ryssland under hela seklet, och som det sägs i baksidesreklamen: ”en hyllning till det ryska folket för allt vad det uthärdat”. Det är lätt att instämma – både i hyllningen och i reklamen. Däremot är talet om ”en spännande berättelse med inslag av spionroman” en billig eftergift åt kommersialismen. Man borde inte ljuga kring en bok vars utgångspunkt är: ”En dag måste det bli möjligt att säga sanningen”.

En av de många sanningar berättaren-agenten drabbas av är att det är vapnen som är själva orsaken till många små länders ”små” krig – supermakternas föråldrade vapen med vilka man köpt lojalitet och sått inbördes konflikter. Vapen bör testas. Vapen bör användas. Handlingsmönstret är inte förbehållet små stater. I dag bävar vi alla för USA:s behov att testa de nyaste vapnen. I dag är världens behov av ljusglimtar lika stort som läsarens av Makines bok. I dag finns ljusglimtarna – för mig och miljoner andra mänskor – i motståndet mot kriget i Irak. I de nätverk för fred som den moderna teknologin gett oss. I den allmänna opinion som någon kallat den nya supermakten. I massdemonstrationer, möten, appeller, i – i alla meningar – gränsöverskridande kulturella manifestationer

I vår möjlighet att på nolltid få kontakt med fredsvänner över hela jorden. I det faktum att vår röst hörs, trots att den inte lyckades hindra krigsutbrottet. I det faktum att den rösten kan göras ännu starkare och höras längre – och länge. För det är ju inte ”bara” fråga om detta krig, även om just detta krig i sin orättfärdighet och ignorans kan få ohyggliga följder. Men det finns andra orättfärdiga krig. Det finns maktlystnad och girighet, det finns förtryck och fattigdom. Det finns vapen.

Vapenhandeln är världens mest vinstbringande affär. När representanter för fredsrörelsen tidigare krävt stopp för vapenexport och ifrågasatt vapenindustri har alla överallt och alltid fått samma tredelade svar: ”om inte vi gör det så gör någon annan det”; ”vår internationella konkurrenskraft blir lidande”; ”tänk på sysselsättningen!”

Vad det sistnämnda argumentet beträffar har mig veterligen så gott som alla undersökningar på området visat att en motsvarande ekonomisk satsning på civil produktion skulle skapa flera arbetsplatser. Konversion gjordes i stor skala efter kalla krigets slut, nu har den militära produktionen igen ökat, vilket dock inte automatiskt ökar sysselsättningen i en high technology-bransch, säger fredsaktivisten Laura Lodenius. Vad de två förstnämnda argumenten för vapenhandel beträffar är det lätt att konstatera att om mänskor i alla länder kräver att denna skall upphöra så upphör därmed också argumentationen. Fullt så lätt som det låter sig beskrivas går det förvisso inte – men det kommer att bli betydligt svårare för t.ex. en Göran Persson att i samma mening fördöma kriget i Irak och försvara Sveriges vapenexport till USA för handelsbalansens skull.

För att hålla modet, uppfinningsrikedomen och den konstruktiva vreden uppe kan man förslagsvis klicka fram TFF:s websidor där fredsforskaren Jan Öberg, bas för The Transnational Foundation for Peace and Future Research ger information med insikt och inlevelse. Han ber oss t.ex. lägga ihop fem saker: 1) modern teknologi, t.ex. flygplan, e-post, telefoner och internet, 2) erkännandet att alla människor kan vara en del av en fredsrörelse, 3) idén om en dialog mellan civilisationer och religioner, 4) konst i allmänhet och musik i synnerhet, 5) en dos kreativitet, eller vision … Se vidare: www. transnational.org.