Jag har länge haft den åsikten att det finns avsevärt mera skillnader än likheter mellan USA och Europa (det ”gamla” Europa, dit vi också hör). Välfärdsstaten, jämlikheten, kulturen, politiken, religionen, nationalismen (det vitsiga är att den största federalstaten i världen är extremt nationalistisk medan de stora nationalstaterna i Europa är mycket mindre chauvinistiska), ekologin, allt skiljer oss åt.

Ta demokratin: USA har en relativt välfungerande lokaldemokrati (utom i de stora städerna) med utvecklad självförvaltning, men den stora politiken är totalt korrumperad och saknar verkliga alternativ. Att George W. Bush valdes till president i val som avgjordes av en politiskt utnämnd Högsta Domstol och med röster som antagligen avgetts i misstag var bara isbergets topp.

USA och Europa har olika intressen, olika statsformer, olika kulturer, olika tänkesätt. Att båda ser på amerikanska tv-serier, att McDonalds är populärt eller att popmusiken är densamma är mer eller mindre betydelselöst. I arabstaterna tycker man ju också om i stort sett samma populärkultur.

Att säga det här har varit höjden av antiamerikanism, till och med intolerans. Ingen förnuftig europé får tänka så. Att skriva så i t.ex. Helsingin Sanomat har varit möjligt bara som en tillfällig meningsyttring, som visar hur oresonlig personen med dylika åsikter är. Det politiskt korrekta har varit att säga att vi egentligen har gemensamma intressen och att skillnaderna är mer eller mindre obetydliga och irrelevanta. USA är Europas framtid. I länder som Frankrike finns det tyvärr en utbredd antiamerikanism, men det som skiljer Frankrike och USA åt är mer eller mindre tillfälligt och kommer snart att överbryggas. Det är bara patologiskt antiamerikanska vänsterintellektuella (bland dem NY TID:s skribenter, liksom jag) och någon enstaka förkämpe för högkulturen (t.ex. Matti Klinge) som kan tänka annorlunda.

Det är därför överraskande att läsa Robert Kagans nya bok. Som NY TID:s läsare vet är mannen den neokonservativa högerns ideologiska ledare, en av teoretikerna bakom de nya doktrinerna som lett till kriget i Irak. Jag hörde honom försvara kriget i en lång fransk tv-diskussion med ministrar och filosofer. Och nu har jag läst hans verk Of Paradise and Power, vars grundtes är att Europa lever i en kantiansk illusion av evig fred medan Amerika lever i maktens och krigens värld. Enligt Kagan håller skillnaderna mellan de två sfärerna bara på att växa. Allt skiljer dem från varandra: politik, ekonomi, militär makt, sättet att tänka, intressen. Och detta sägs alltså inte av någon antiamerikansk radikal…

Förstås är Kagan mycket förenklande. Allt har att göra med kulturell psykologi. Den som har en hammare ser spikar överallt, medan den som inte har en hammare inte ser minsta lilla spik. Här ser vi igen hur den sociala konstruktionismen slagit igenom, fast påståendet i själva verket är löjligt. Om man envisas med att se spikar där sådana inte finns, kommer man att åstadkomma mycket skada (tänk på Iraks påstådda massförstörelsevapen!), medan spikar däremot inte alls alltid försvinner bara för att du inte lägger märke till dem.

Kagan fortsätter med att där amerikanerna tycker att de största problemen är skurkstater, terrorism och massförstörelsevapen, tycker européerna att de väsentliga problemen är etniska konflikter, fattigdom, emigration, miljö och organiserad brottslighet. Europa vill också lösa problemen med politiska medel och pengar. Detta förklaras med att européerna är svaga och amerikanerna är starka. Man kunde ju i stället fråga sig vilka av dessa problem är viktigare och om de väsentliga problemen överhuvudtaget kan lösas med våld, helt oberoende av kulturella skillnader.

De egna intressena spelar förstås också in. Européerna vill förespråka multilateralism eftersom de inte har något annat val och det blir billigare för dem. Intressant nog förundrar Kagan sig över varför européerna inte upplever USA som ett hot, så att de skulle ha intresse av att investera i sitt försvar – mot USA. Det är någonting som jag själv också undrat. Diskussionen om det gemensamma europeiska försvaret har dessa undertoner, men eftersom de flesta europeiska länder fortfarande är trogna vasaller till USA (t.o.m. de nordiska länderna Danmark och Norge), nämns det inte öppet. Fast enligt Kagan är dock NATO redan så trögt och splittrat att USA alltid måste förbigå den i seriösa konflikter.

Dessutom är européerna inte redo att betala mycket för sitt försvar medan USA redan har satsat massivt på det militära. Vi européer lever, enligt Kagan, i ett postmodernt paradis där konflikterna ska lösas genom gemensamma spelregler, inte genom den starkaste viljan. Den Europeiska Unionen är ett uttryck av detta och det är därför nästan uteslutet att tänka sig att EU skulle utveckla ett gemensamt starkt försvar i amerikansk stil. Men detta är, fortfarande enligt Kagan, egentligen USA:s förtjänst eller fel. Det kantianska postmoderna paradiset kunde inte uppstå utan en klassisk, hobbesiansk amerikansk makt- och militärpolitik, som i tiden garanterade att Tyskland inte längre kunde utgöra något hot.

Vi har alltså en paradoxal situation: Kagan och de amerikanska konservativa tänkarna tycker att Europa är förlorat och att dess nuvarande utveckling obönhörligen leder till världspolitisk irrelevans – om vi inte sätter oss emot USA som den enda stormakten. Något som Kagan finner mycket osannolikt.

Kagan säger träffande: USA har inte ändrats den elfte september, landet har blivit bara mera sig självt. Dvs. mera nationalistiskt, mera själviskt, mera expansionistiskt. Alla gamla amerikanska laster. Idén om att USA:s intresse är världens intresse är inte heller något nytt. Och detta är bara början, för enligt Kagan kommer den amerikanska hegemonin att bli långvarig. Europa är kaputt och dessutom förgubbas det med väldig fart, medan Amerika förblir ungt. Bush d.y. gör alltså inget annat än förverkligar en gammal, ursprunglig amerikansk strategi.

Kagan tillägger att USA ändå borde bevara Europa som ett trevligt litet hembygdsmuseum där man kunde iaktta de små européerna i sina söta fredliga sysslor. Europa är en kulturskatt som måste skyddas och vårdas. Egentligen ger han inget annat alternativ, utom en önskan att Amerika ändå skulle lyssna på européerna ibland och deras långvariga erfarenhet av krig och våld.

Nu kan man förstås lika väl tycka att det är USA som borde förpassas till ett museum och inte vi européer. USA har ju världens kanske mest föråldrade konstitution, dess ”dynamik” innebär att städerna har en fot i den fattiga tredje världen och en annan i hypermodernism (spännande men inte särskilt trevligt). Landet är likt en tyrannosaurus med laserblick och hjälpraketer.

Men jag kan också väl förstå att det finns de inom Europa som finner Kagans analys förnedrande och som till varje pris vill utveckla ett Europa som är starkt och enigt och kan fungera i världen utan USA, d.v.s. som USA nr 2. Problemet här verkar vara att de som nu förespråkar ett starkt Europa med egen utrikes- och försvarspolitik samtidigt är djupt splittrade över syftet med ett enat Europa. Handlar det om europeisk självständighet eller om ett starkt hjälpinstrument för USA, i stil med Tony BlairsEngland? Vi är dessutom många som inte vill förbli vasaller och söta skyddslingar i USA:s djurpark, men som inte heller stöder tanken på ett Europa med starkt eget försvar.

Men låt oss vara realister. Ett förenat Europa med en gemensam utrikes och försvarspolitik, en president och andra symboler, är mycket osannolikt, tack vare just USA och dess unilaterala krigspolitik. NATO är redan en papperstiger och utgör knappast någon risk (i form av medlemstvång) för oss. Det finns djupa skillnader mellan de europeiska ländernas politik. Att Finland, Polen, Spanien, England och Italien skulle kunna ha en gemensam utrikespolitik kan nog glömmas, för att inte tala om ett gemensamt försvar. Självständigheten är ganska bra att ha, och bara de mest inbitna förespråkarna av den ”hårda kärnan” (fast det numera ju finns flera sådana hårda kärnor) talar ännu för nödvändigheten att gå med på allt som ingår i drömmen om federalstaten.

Det enda jag är rädd för är att den postmoderna politiken redan nått så långt att verkligheten inte längre utgör något hinder. Allt utvecklas som om förutsättningarna finns och sedan står vi redan framför en ny verklighet i form av tolkningar och konstitutionella lösningar. Fiktion blir verklighet, simsalabim.