I drömmen ser tavlan ut som en blandning av en gammal ortodox ikonbild, där färgerna mörknat till ett dovt brun-rött guldskimrande lyster, och en modern julkalender. Det finns små luckor strödda över ikonen, luckor som öppnar sig som små fönster när man skrapar på dem. Under luckorna döljer sig färgranna, starka och kontrastrika symboler och sanningar.

Skrapar man upp alla luckor har man ett virrvarr av små bilder, men ingen översikt. Låter man ikonen ligga har man en vacker ogenomtränglig helhet som vittnar om flydda tider, men som ruvar över sig och de sina. Den avbildade ikonens gloria är knappt urskiljbar, och visst är ögonen stängda? En ogenomtränglig bild som stänger dig ute.

Om ikonen är världen, ogenomtränglig och sammansatt, är det inte att undra på att det kliar i fingrarna. Vi är för otåliga för att bara låta den ligga där. Världen måste förstås, detaljerna blottläggas. Heldre sysselsätter vi oss med de små luckorna av insikt som spränger helheten men som låter oss behålla illusionen av att vi skrapat på ytan, att vi upptäcker nya saker dag för dag, att vi var och en på vårt eget sätt försöker förstå.

I en ansedd tidning fanns nyligen en lång artikel som började med orden: jag måste säga något om smärtan som existerar i dag. Bland alla artiklar om ”Oljans betydelse”, ”Koreas kärnvapenarsenal” och ”Uppbyggandet av Irak” var det den enda artikeln jag läste. Den hade många poänger, mycket om att vinna tillbaka ord som demokrati och rättigheter och om att bekämpa tyranner.

Men den handlade också om den överordnande konsumtionsideologin som säger oss att vi kan försäkra oss mot smärta, att smärtan är en onödig, gammalmodig företelse, att olyckor är sånt som bara händer andra. Det är en ideologi som stryker dig över håret som om du vore ett litet barn och säger att allt nog bli bra.

Bortom orden känner jag igen det som alltid skrämt mig med de flesta liberala marknadsekonomiska teorier. De tror att allt bli bra om vi alla bara klarar oss själva. Men ingen har någonsin klarat sig själv. Nutiden är inget vakuum i historien.

Det kanske inte är Afrikas förtjänst att västvärlden lever i lyx och överflöd (även om många skulle argumentera att det är just det som är fallet), men att det inte gör det är definitivt inte endast deras fel.Det är kanske onödigt smalt att skylla endast på dagens ekonomiska politik, men ingen av dess övertygade förkämpar jag känner tar mina frågor på allvar. De pillar upp lucka efter lucka, visar mig vackra bilder och vägrar se helheten bakom julkalanderns glitter.

Vi vet inte vart vi är på väg. Vi mår inte bra. Det måste vara något fel på vår definition av frihet för varuhusen ekar av stumma skrik. Ikonen måste restaureras.

Jag jobbar med folk som förr i världen brukade kallas mindre bemedlade och får alltsomoftast i uppdrag att hitta små säljande solskenshistorier för den stora publiken. Förr tyckte jag det var roligt, nu blir jag sur. Bland 100 flyktingar finns det alltid ett par kvinnor som kommer att överglänsa alla andra, som kommer att resa sig upp efter våldtäkten, hitta sin familj, starta sin egen rörelse, eller snurra runt bland fotograferna i Paris som fotomodell.

Men det är en, två, tre bland hundra. De andra, de kommer att fortsätta lida. Och det har de banne mig rätt att göra utan att få solskenhistorier och uppmuntrande ”såså du kan nog” tryckta i halsen. Det handlar inte om dem.De kan ta det med en klackspark. Det handlar om oss. Det finns så mycket smärta i världen. Det finns ingen ursäkt för att inte vilja se.

I drömmarna stirrar vi på ikonen, med sina hundratals små fönster. Om du öppnar ett ser du evolutionen. Öppnar du ett annat tar det dig till den lilla hydda som tjänstgör som apotek. Apoteket är tomt eftersom ingen av byns barn har råd med den dyrbara medicin som kunde rädda mamma. I ett annat stiger den sexåriga flickan, som den första kvinnan i sin släkt, in i skolan. I det fjärde härjar kriget. Och längst nere till vänster kan du köpa ett nytt läppstift med små guldkorn i.

Inte undra på att vi måste öppna fler och fler luckor. Tränga oss in i de minsta beståndsdelarna, dem vi redan klyvt. Den kortaste vägen mellan två punkter är ingen rak linje. Millioner små sanningar ger oss ingen helhet. Alla dessa små historier är värdelösa om vi inte inser att vi kan se bortom den tredimensionella verklighetsuppfattningen som säger oss att svart och vitt, rikt och fattigt, ont och gott, är varandras motsatts.

Det handlar om att gå djupare än så. Använda alla sinnen. Jag letar efter orden i det svenska språket, snubblar över ord som ”empati” och ”medkänsla” och ramlar med en duns över det gammalmodiga ”förbarmande”. Jag kan inte komma ihåg när jag använde det sist. Att ha förbarmande. Att känna skam. Att se sin nästa så som sig själv. Att leva i krig. Att inte hänga upp sig på bilder och förklaringar men att känna osäkerheten och skräcken bakom bilden och bortom orden.

Vi måste kämpa oss tillbaka till den punkt då vi började vända upp och ner på verkligheten. Är det inte lustigt att de minst bemedlade känner sig skamsna för att de känner smärta ? Precis som alla vi som jobbar så hårt på att dölja det som är svårt att vi inte ens kommer på tanken att känna skam när vi vänder smärtan ryggen till. Skammen borde växa fram ur vår kännedom om att så mycket av smärtan är onödig och kunde undvikas med några få relativt enkla och logiska beslut. Men om vi vägrar att se smärtan, kan vi heller inget göra åt den. Varken den som drabbar dem långt borta, eller den som får oss att erkänna existensen av en molande värk i mellangärdet som vi skyller på stressen som trots allt, fortfarande, är en accepterad term.

Det är naturligtvis möjligt att det inte finns någon hemlig sanning bakom ikonen, ingen odelbar helhet. Man kan spendera en livstid med att pilla på de små söta luckorna, utan att ta ett enda steg tillbaka från bilden och överblicka tavlan. Det är ju möjligt att ikonen är tredelad, så som de ofta är, att de yttersta flikarna vänds in mot mitten och döljer den värdefullaste bilden.

Jag är övertygad om att det finns mer bland människorna som förenar än skiljer. Jag är övertygad om att varje upptäckt börjar med erkännandet av frågorna. Varför finns smärtan och vad kan vi göra åt den? Var är vi, vad vill vi? Om politiken verkar alternativlös är det för att den är alltför fascinerad av de små luckorna spridda som ett stjärntäcke över ikonen. Vi måste kämpa oss bakom ord och bilder som blivit meningslösa och låta känslorna och intuitionen styra. Omdefiniera orden. Restaurera världen. Erkänna att ikonen trots allt är helig.