Jag hade provdykt något år tidigare men bara stött på stinkande bioroskisar fulla med gammalt kött. Men vad jag inte hade förstått då var att de flesta butiker slänger det mesta av sin mat i den vanliga blandroskisen.Efter att nu för någon månad sedan ha dykt var jag häpen över hur mycket mat det är som slängs bort, mat som är alldeles ätbar. Under min första dykning hittar jag bland annat kilovis med bananer, mer än jag orkar bära. Bananer som egentligen är som bäst, mogna med några små bruna prickar, inte gröna som de man ibland får köpa.

Enda problemet som jag stöter på är att nästan alla roskisar i Helsingfors centrum är försedda med lås eller ligger i en låst inhägnad.
– Låsta roskisar är ett fenomen som förekommer främst i Helsingfors, säger Timo Aro-Heinilä från föreningen Roskaruokailijat (Sopätarna).
Låsen fanns där redan för tio år sedan då Aro-Heinilä började dyka efter mat.

Föreningen grundades för att sprida freganbudskapet vidare genom att ordna dykningsturer och ge intervjuer. Den senaste tiden har det blivit mest intervjuer för att det blivit såpass svårt att dyka i Helsingfors.
– Om man skall dyka så måste man nästan åka bort från centrum, säger Timo.

Massor av bröd

Men mycket intervjuer har det blivit. Inte bara för inhemska medier utan också bland annat en fransk och en tysk tv-kanal.”De lär inte ha freganer där, men snart så har de nog det”.I Esbo är det lättare att roskisdyka så jag åker till kollektivet Torremolinos för att intervjua dem. De hämtar största delen av sin mat från olika roskisar i trakten.
– En del saker är man tvungen att köpa, säger Hanna Nikkanen. Det beror på dykarlyckan hur mycket vi köper. Men nu mitt i sommaren så har vi bara dykt efter bröd. Allt far illa så snabbt i hettan.

I det rätt stökiga kollektivet bor sju-åtta personer.
– Det är en stor familj att mata, säger Daniel Vera. När man återvänder från roskisen kommer dom andra ibland rusande för att titta på vad man har hittat. Har man en massa gott så får man ett hjältemotagande och slipper fast att diska den dagen.
– Bröd finns det massor av, mer än vi kan äta. Det skulle jag aldrig gå med på att betala för, säger Daniel. Ibland blir man tvungen att lämna rätt mycket kvar i roskisen. Det är ingen idé att ta för mycket, det börjar bara mögla hemma.
– Mycket av maten man hittar är yuppiemat. Bland annat vaktelägg, förgräddade batonger och exotiska frukter, säger Hanna. ”Specialiteter som inte går åt.”
– Finland har förändrats rätt så mycket de senaste tio åren, säger hon sedan. Förr kastades inte så mycket bort lika snabbt, nu kan man till och med hitta varmt bröd i roskisen, på ställen där de har ett bageri i butiken. Attityderna var nog sundare förut, den uppfattningen har jag i alla fall. Förr var det skamligt att kasta bort mat, nu är det skamligt att dyka efter mat.
– Jag stöter ofta på det att någon tycker att det är ens plikt som finsk medborgare att konsumera mera för stärka ekonomin, men jag tycker snarare att det är en plikt att gå och hämta det där varma brödet från roskisen.

Jag undrar om någon fått magsjuka eller matförgiftning av maten de ätit. Men de minns bara att två i kollektivet fått ont i magen då de ätit soppgrönsaker som helt tydligt luktade illa.
– Våra magar har kanske blivit tåligare, vi kunde resa i Latinamerika utan att få magsjukdomar. Flunsa brukar vi aldrig få, fast endel av oss jobbar på dagis, säger Hanna.

Ingen i kollektivet skulle köpa kött men många äter det om det är hittat i roskisen. – När vi nångång haft kött så har nog en del fått ont i magen, säger Hanna, men det beror nog på det att det är hippin som inte har ätit kött på åratal som plötsligt proppar i sig för mycket.

Använda pengarna till annat

Dykningen har blivit såpass mycket standard för kollektivet att de tycker att det är svårt att gå till butiken.
– Om man blir tvungen att gå till butiken, så som när vi var till Spanien, så är det ju jättesvårt att bestämma sig för vad man skall laga till mat, när man ju kan laga precis vad som helst. När man dyker så lagar man helt enkelt det som man hittar, så man behöver inte besluta vad man gör, säger Daniel.Kollektivet sparar en hel del pengar på att köpa så litet mat som de gör, överloppspengarna använder de till exempel till att resa. De flesta i kollektivet jobbar eller studerar, eller både och. Men Daniel säger nöjt att han gör ”ingenting”.
– Om jag skulle köpa mat skulle jag vara tvungen att jobba, och om jag skulle jobba skulle jag inte hinna med andra projekt, säger han och pekar på en betongavgjutning av figuren från Space Invaders (data- och arkadspelet från 80-talet) som han håller på att göra. Främst handlar det om att jag vill hålla fast vid min lugna livsstil, men visst finns där någonstans långt bakom också en kritik mot konsumtionssamhället. Sluta dyka tänker jag nog aldrig göra, kanske bara om det görs omöjligt, med lås på alla ställen. Om jag skulle få barn så skulle jag nog inte ge dykt mat åt dem, då skulle jag nog bli tvungen att jobba, men jag skulle nog dyka för egen räkning ändå. Roskisdykande kan vara en hobby som passar vem som helst, man behöver inte ens ha dåliga inkomster. Det är litet som stora flickors och pojkars skattjakt.

Samma kväll som jag gör intervjun går jag för att dyka i en av mina närbutikers roskisar, den enda jag känner till i centrum som inte har lås. Det är söndag så skörden blir stor. Två svarta sopsäckar proppfulla med bröd, den ena påsen med bröd vars försäljningsdatum går ut först nästa dag, äpplen, bananer, vindruvor, rotfrukter, färskpasta, champinjoner, makaroner, många olika sorters sallad, paprikor… Mycket mer än jag ens kan bära, ännu mindre äta. Jag blir glad över den digra fångsten men också något arg över att så mycket bra mat slängs bort. Bröd verkar det finnas en enorm överproduktion av, också tidigare då jag dykt har jag hittat säckvis av det och alla dykare jag pratat med säger samma sak, likaså de jag pratat med vid matutdelningarna.

Logiken med att slänga mat vars sista försäljningsdatum inte ännu gått ut är ju den att tvinga på folk ett ännu färskare bröd till fullt pris. Men man kan ju göra som de i Torremolinos och låta bli att gå med på det, i alla fall så länge det finns olåsta roskisar.