På 1970-talet var jag själv vänsterengagerad men när jag antog erbjudandet att skriva i Ny Tid, som ju kallar sig vänstertidning, kände jag trots det ett behov att fundera vad ordet ”vänster” borde stå för. Jag ser som mest fruktbart att utgå från den ursprungliga innebörd som ordet hade under franska revolutionen och räkna in alla de grupper i vänstern som med etiska argument kräver radikala förändringar i den ekonomiska och sociala ordningen.

Ett sådant etiskt vänsterbegrepp har flera nackdelar: det motsvarar inte den betydelse som ordet ”vänster” har i dagligt tal, det är flummigt och det kunde på många sätt missbrukas retoriskt. Men det skapar också rum för intressanta politiska distinktioner. Man kunde då t.ex. tala om en kristen vänster som med argument om individers gudomligt givna värdighet kräver radikala åtgärder mot förtryck och förnedring. En liberal vänster skulle med argument om individers rätt till självbestämmande t.ex. kunna kräva radikalt friare invandringsregler. Den röda eller fördelningsinriktade vänstern skulle med argument om rättvis fördelning eftersträva en radikal utjämning av nationella och särskilt globala inkomstskillnader. Den gröna vänstern skulle med miljön eller kommande generationers intressen som argument efterlysa radikalt annorlunda produktions- och konsumtionsmönster i samhället.

Man skulle då också kunna definiera en rödgrön vänster som en samlingsrörelse där fördelningsinriktade och ekologiska strävanden åtminstone delvis flyter samman. Ingenting hindrar heller att medlemmar i en sådan samlingsrörelse finner sin djupaste inspiration i en kristen eller liberal vänsterideologi. På globalt plan råder det inget tvivel om att en rödgrön vänster faktiskt existerar. Vi behöver bara tänka på Porto Alegre-rörelsen och den breda uppslutning den fått.

På det finländska planet är det däremot svårt att finna tecken på en livskraftig rödgrön koalition. Den röda vänstern tycks mest inrikta sig på att försvara arbetarrörelsens stora vinningar: fackets makt och välfärdsstaten. I de förhållanden som nu råder i världsekonomin är det olyckligt att dessa vinningar bara gäller det nationella planet. Vad har t.ex. Salcomps uppsagda personal i Kemijärvi för glädje av det finländska fackets starka makt att påverka löner och andra faktorer i det finländska arbetslivet?

Den gröna rörelsen i vårt land är en ganska brokig koalition med omtanken om miljön som enda samlande värdering. Rörelsens yttersta mål är att kraftigt begränsa de materialströmmar och andra skadliga effekter som produktion och konsumtion har på miljön. För Finlands del kan det inte betyda annat än en rejäl sänkning av den genomsnittliga materiella levnadsstandarden. De viktigaste frågorna blir då: Hur åstadkommer man en sådan sänkning? Hurdana övriga förändringar i samhället krävs för att denna sänkning inte skall bli outhärdlig för människorna och särskilt de sämst lottade?

För rika länders del tycks den första frågan redan vara på väg att finna sitt svar. I dagens postkoloniala värld verkar processer som jag tror att inom loppet av några decennier radikalt kommer att sänka den materiella levnadsstandarden i nuvarande privilegierade länder.

Den etiska vänstern har alla skäl att applådera en sådan global inkomstutjämning. Men då måste man också på allvar ta itu med den andra frågeställningen. Hur påverkas människors liv i Finland om och när världsekonomins tyngdpunkt så småningom flyttar till tredje världens länder? Måste vi omforma vårt eget samhälle efter estniskt mönster? Eller går det att säkra en dräglig tillvaro för alla även om dagens välfärdspolitik mister sin finansieringsbas? Hur skall man hjälpa dem som inte är begåvade, effektiva och anpassningsbara att finna en meningsfull plats i samhället? Om en rödgrön rörelse skall bli verklighet i vårt land tror jag att den måste uppstå kring just frågor som dessa.