I dag, den 12 december, uppmanar den finska fackföreningsrörelsen till diskussion på arbetsplatserna. Om situationen på arbetsplatserna. Femton minuters diskussion skall ge fackföreningarnas chefer den 15 minuters uppmärksamhet som de behöver för att kunna använda sin huvudsakliga, och ofta enda, kampform: offentlig dialog med arbetsgivarna.

Fackföreningarna vädjar till vår, till samhällets och till socialdemokratins moral, och informerar oss om det som vi redan vet: att arbetsförhållanden blivit osäkra och flytande, till och med odefinierade. Som lösning på det problemet ges en moralisk-legalistisk uppmaning, främst riktad till den offentliga sektorn, att handla som lagen kräver och ge arbetstagarna fast anställning.

Men moral har inget med ekonomi att göra.

Förbättringar gällande arbetsförhållanden, löner, arbetstider, anställnings- och uppsägningsvillkor kan inte göras på moralisk grund, eftersom arbetsförhållandena avspeglar konkreta, rent machiavelliska maktförhållanden. Eftersom arbetsgivarparten inte använder sig av moralargument utan gör ekonomisk realpolitik, kommer arbetstagarpartens moralappeller att klinga för döva öron. Också då arbetsgivaren är sosse.

De metoder som den organiserade arbetstagaren kan och bör använda, måste av strategiska men inte moraliska skäl vara grundade i den praxis som utövas av det bredare produktiva skiktet. Proletariatet, prekariatet(*), myllret – termerna varierar med analysen, men hänvisar till samma grupp: de vars kampformer bör förstås, understödas och förutsägas av vilken som helst annan grupp som vill representera det produktiva skiktets kamp.

Den finska fackföreningsrörelsen verkar alltså påstå att arbetarna, som facket representerar, har valt dialogen som metod för att förbättra sina villkor. Samt att därav följer att dialogen är den metod som fackföreningsledarna bör använda. Detta kan stämma för industri- och tjänstemannaproletariatet, men motsvarar inte den situation prekariatet upplever. Här finns, upplever jag, en utbredd cynism gentemot den egna arbetsplatsen, mot möjligheterna att avancera och göra karriär; till och med mot den egna löneutvecklingen.

IT-sektorns thirty-somethings gör på betald arbetstid upp poänglistor och spel kring temat ”vem har blivit uppsagd oftast”. Poäng utdelas för konkurser, uppsägningsrundor, organiserandet av konkurs-auktioner och ändrade firmanamn. Samt självklart för omstruktureringar av företaget. En av de tävlande uppgav sig ha gått igenom åtta stycken omstruktureringar, under vilka han hann arbeta inom nästan lika många olika arbetsgrupper eller avdelningar, utan att hans egentliga arbetsuppgifter förändrades.

IT-arbetsplatserna ses för vad de är: absurda spelplaner för vansinniga företagsidéer, där brist på kontakt med vilken som helst reell värld är en fördel, och där spelproduktion är central, också då spel inte är den huvudsakliga produkten. Att arbetarna då skapar spel och tävlingar som möjliggör en kritisk granskning av sin egen livssituation är egentligen att lägga beslag på produktionsmedlen, alltså arbetarnas egen tankeförmåga och sociala nätverk. Under den nuvarande kapitalismen förvrids och omformas dessa, alltså arbetarna själva, till produktiva krafter i arbetsgivarens tjänst, och varje ögonblick som dessa resurser utnyttjas till annat än det som arbetsgivaren avser är i praktiken stöld av produktionsmedel. Om denna stöld också leder till en djupare förståelse av den egna situationen, så kan det enligt klassisk Marx-analys knappast definieras som något annat än embryonisk klassmedvetenhet.

Samtidigt stjäl de underbetalda och totalt utbytbara service-arbetarna så mycket de hinner på arbetsplatserna. Från gratis glass-utdelning till att se åt andra hållet då tonåringar snattar öl. Få får tillräckligt betalt för att de ska bry sig, speciellt då de tvingas le samtidigt. Utan extra ersättning.

Dessa branscher ser fackföreningsrörelsen som ett problem. Fackanslutningsgraden är låg, och huvudargumenten för att man skall skriva in sig i facket är än en gång moraliserande. Fackföreningsmedlemskap beskrivs som ett självändamål, och är det också, för fackföreningarna själva. Ur prekariatets synvinkel verkar det snarare som att en fackorganisering inte erbjuder några speciella fördelar för arbetaren själv.

Ett skäl till varför den etablerade fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har problem med att acceptera prekariatets spontana och osynliga uppror är att det till en stor del sker utanför den traditionella arbetsplatsen, eftersom också arbetet, socialt och nätverksliknande, sker utanför fabrikens murar, utspritt i samhället. Strejker på fabrikerna når inte produktionens centra, eftersom hela samhället har blivit fabriksmässigt. Den enda effektiva strejken är alltså den samhälleliga strejken, den som cirkulerar från sektor till sektor, som anpassar sin form enligt vilken sektor den sker i.

Så länge den traditionella fabriksmodellen tillämpas vid strejker, består självklart den traditionella fabriksvänsterns hegemoni inom strejkrörelsen, och det är därför förståeligt att det finns ett visst motstånd mot förnyelser. Redan det faktum att vilken som helst strejk inom den offentliga sektorn orsakar inbesparingar för (den socialdemokratiska) arbetsgivaren borde för årtionden sedan ha lett till en omvärdering av strejkmetoderna.

Vad är då en samhällelig strejk? Var protesterna utanför presidentpalatset på självständighetsdagen en samhällelig strejk? Självklart inte, det var huvudsakligen frågan om en traditionell protestdemonstration, utan avsikt att direkt förändra de samhälleliga produktionsförhållandena eller motverka mervärdesproduktionens rätt till självstyre. Men den innehöll vissa drag som är värda eftertanke.

Den traditionella strejken har ursprungligen innehållit en strävan hos proletariatet att överta produktionsmedlen. Fabriksockupationer har skett och sker fortfarande på olika håll i världen då de arbetande upplever att de bättre kan besluta över produktionens former än de som formellt äger produktionsmedlen.

Ifall produktionen är samhällelig, och inte bunden till något visst fabriksutrymme, kan vilket som helst utrymme vara produktivt. En ockupation som gör ett improduktivt utrymme produktivt, så att produktionen och mervärdet styrs direkt av den produktiva gruppen själv, visar hur arbetarna kan etablera ett självstyre utan parasiterande bihang, vare sig av kapitalistisk, socialdemokratisk eller fackförbundskaraktär. Husockupationen som började kvällen före självständighetsdagen och skapade en centralt belägen temporär självstyrande zon i huvudstaden lyckades med detta. Ockupation är bara en av många metoder från fackföreningsrörelsens (för-)historia som prekariatet experimenterar med.

För att fackföreningarna skall kunna närma sig prekariatet bör de kunna anamma prekariatets redan existerande kampformer. Ifall de inte lyckas med att överbygga den ganska så vida klyftan mellan moral och konkret handling, så kommer de att förlora sin roll som representanter för alla arbetare. Men prekariatet kanske inte bryr sig.
(*) Prekariatet är de vars proletära existens definieras av att den är osäker, flytande, till och med odefinierad – det vill säga: prekär.