Film. Julscenerna har sin givna plats i världskrigsfilmerna. Dessa scener statuerar som kontrast till granatregnet och kulspruteelden något av en humanistisk poäng. Soldaterna bäddar ner sig i bunkrarna och delar på det lilla de har, stämningen är vågat uppsluppen – man firar jul trots allt.

Under vintern 1914 levde optimismen och tilltron till hemförlovning ”innan löven faller” ännu i västfrontens skyttegravar. Första världskrigets första jul har gått till historien som en tidpunkt med exceptionellt många fall av högförräderi. Christian Carions En dag utan krig (Joyeux Noël) tar fasta på dessa mytomspunna händelser – soldater som firade jul med fienden.

Bland annat Keith Gordon har tidigare gestaltat ett liknande tema. I A Midnight Clearporträtterar han tyskar och amerikaner som under andra världskriget isolerar sig i ett övergivet hus under julhelgen för att glömma kriget. Carion närmar sig ämnet ur ett liknande remarquepacifistiskt perspektiv som Gordon, där unga och omedvetna soldater dödar på statsöverhuvudens befallning. Paradoxen består i att soldaterna tvingas skjuta sina kamrater (fienden) när festen är över.

Berättelsen inleds simultant i Skottland och Tyskland under krigsupptaktningen. Protagonisterna
skeppas till skyttegravarna vid fronten i norra Frankrike, där man under massoffensiver förgäves springer in i löpelden från fiendens kulsprutor.

Julnatten anländer med rykten om en storoffensiv, som dock uteblir. Istället stämmer de fransk-engelska och tyska trupperna in i gemensam allsång i sina skyttegravar och vågar sig senare upp på ingenmansland för att ingå ett avtal om separatfred. På ingenmansland dricker sig soldaterna salongsberusade och diskuterar i landskampsanda huruvida öl, champagne eller whisky smakar bäst. Festligheterna avrundas med en fotbollsmatch.

Carions En dag utan krig är utan större brister och är lagom småtrevlig inför jul. Trots det här känns tematiken malplacerad även om händelserna har verklighetsförankring. Det är fruktansvärt omotiverat
att klandra en historisk film för dess innehåll och historiska fakta är onödiga att bestrida. Men i tider av tilltagande främlingsfientlighet och stämpling av polska rörmokare, muslimer m.m. kan man inte låta bli att känna små sting av avsmak inför en film somBlair, Chirac och Merkel/Schröder skulle välkomna som ett bevis på tidlös sameuropeisk solidaritet – i ett enfärgat Europa.

Remarque tycks förbli odödlig i det här sammanhanget och det är inget större fel på Carions pacifistiska budskap. Ganska mycket är dock nytt på västfronten sedan 1928 ochEn dag utan krig fungerar som en polariserande kraft i sin stereotypisering av ”vår kamp för vårt fria Europa”. Visst är berättelsen vacker, men har vi inte redan tillräckligt många vackra konstverk som stöder en föreställningsvärld om att Europa enbart är fransk champagne, alternativt tyskt öl?

En dag utan krig har premiär i Helsingfors 16.12.