Franke är en liten kille som cyklar runt på sin cykel, nyss har flyttat, har en snäll mamma, och en pappa. Han är livrädd för att få den stora behandlingen, och ibland när det blir för mycket med allting så gillar Franke att sätta sig uppe på ett sär­skilt tak. De brukar kalla honom Franke på taket.

Och Franke blir äldre. Han rym­mer iväg till Stockholm med sina två kompisar Klas och Richard. På båten med sina Mentholcigaretter och vodkaflaskor eller i Sverige där ingen känner dem eller vet vilka de är, kan de uppleva känslan av total frihet och gå på biorace. Kanske he­ter inte Franke Franke längre, men huvudperson i boken är han.

Med novellsamlingen Den stora be­handlingen gör Leo Lundberg sin skönlitterära debut. Ett tvåhundra­sidigt verk med tretton noveller, där huvudpersoner och karaktärer väx­lar. Vi får möta lille Franke på cykel när han cyklar på i rasande fart, och gamle Waldemar som bor i skogen och åker till affären; historien och tempot är brokigt och språket lika­så; ibland känns det som Fares, ib­land som Arto Paasilinna. Men en viss kronologi kan anas, då synsät­tet blir äldre. Och karaktärer åter­kommer.

Det kan kännas åländskt. Mycket åländskt. Man åker båt, blir kallad finnjävel fast man inte är det, åker på heltäckningsmattor där man hör ljudet av finsk tango blandas med svensk schlager. Man åker buss till Stockholm, förbi huset där det bor lika många människor som hela Ålands befolkning, jo tack, den skrö­nan har man hört, och det berättas om flyttar hemifrån och om sjömän. Men faktum är att boken egentligen kunde utspela sig i vilket litet sam­hälle som helst. Genom alla mång­nyanserade historier, som spretar åt alla möjliga diverse olika håll finns nämligen en annan röd tråd. Och det är utanförskapet; och viljan att passa in.

För vare sig det gäller en far som vill kontakta sin son, en man med trumpet, eller en pojke som umgås med mystiska djur på zoo, så spelar alla karaktärer inom samma grän­ser, de rör sig alla på en nivå, en gräns, någonstans lite utöver det vanliga och det som anses normalt.

Den stora behandlingen är en bok med färgglatt yttre. En gul man som spelar på en gul trumpet vid en orange himmel. Och Den stora be­handlingen är en färgglad historia, men likaså bitterljuv. Den börjar bra och slutar också bra, men trots detta är det tvåhundra vemodiga si­dor man här har framför sig. Två­hundra sidor om en rastlös killes kamp med att växa upp, skapa sig en identitet, hålla båda fötterna på jorden, och sist och slutligen leva ett normalt liv. Tydligt skymtar man detta i novellen med namnet Förvir­ringen:

”Nej, man borde gå ut och ta en öl, ja, det skulle man ju ha gjort om man hade pengar. En mörk öl på nåt trevligt engelskt ställe där man kan dricka på ett skönt engelskt otvung­et sätt. Man kunde bli stamgäst, ha eget ölglas på krok och känna till servitörens namn. Hejhej Klas, kun­de man kanske säga, ett jävla väder idag, vilket snökaos, bilköer över­allt, jag tar det vanliga.

Men det är väl tur att man är pank, man skulle väl komma hem full med en taxi annars. Snubbla omkring på sjösjuka ben i hallen samtidigt som man försöker se sta­dig ut. Det där har man ju i blodet, det vet man ju. Du är precis som din farsa säger dom.”

Leo Lundberg: Den stora behand­lingen. PQR förlag, 2005.