Alla tycker vi om att lära oss nya saker och ting. Minns känslan av att börja skolan, av att öppna en bok eller känslan av att gå mellan hyllorna på biblioteket. Att lära sig är ett positivt fenomen och det finns inga nackdelar med att känna till ännu lite till. Lärandet är heller inte något man kan avsluta sådär bara. Studentexamen sägs ju bevisa mycket, men aldrig att hatten skulle betyda att man är fullärd. Vare sig man vill det eller ej, så snappar man upp småsaker mest hela tiden. Idag har jag till exempel lärt mig vad år 2005 innebar för världsekonomin, att oländig är en synonym till svårframkomlig och att min kompis är en sämre förlorare än vad hon utger sig för att vara.

Vid första anblicken är det här med livslångt lärande just bra. För en gångs skull har vi en strategi där lärandet i sig är meningsfullt. Länge tänkte jag mig det som ett sådant där småtrevligt projekt där folk uppmuntras att lära sig, lite sådär det ena och det tredje. Via jobbet tvingades jag ta reda på mera och tji fick jag. Än en gång.

Konceptet är enkelt – vi lär oss genom hela livet. Definitionen är ganska öppen och sympatisk – den inkluderar allt man lär sig under en livstid, ur ett personligt, socialt, medborgerligt och sysselsättningsrelaterat perspektiv. Lärande är alltså alltid kiva och en människa med kunskap är en bättre människa än den som ingen kunskap har.

 

Egentligen är ”livslångt lärande” en kombination av två idéer. För det första garanterar man unga människors personliga utveckling och deras möjligheter att delta i samhället och få en vettig arbetsplats. I samma veva förhindrar man marginalisering och annat obehagligt. Före det andra enades de europeiska ledarna år 2000 om att man på tio år skulle bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsekonomin i världen. Moahahaha – vad händer nu med den påstådda vikten av min personliga utveckling?

I Finland skryter vi ofta med vår höga utbildningsnivå. Vi har ju det dessutom svart på vitt att vi är bäst i världen på det här med skola. Men det räcker inte. När det kommer till produktion och låga priser kan EU-länderna helt enkelt inte konkurrera med resten av världen. Då blir kunnande vårt trumfkort i kampen och konkurrensen. Trumpet och fanfar: begreppet livslångt lärande gör entré. Plötsligt har hela Europa ett svar på alla negativa aspekter av globaliseringen, ett vapen i kampen mot arbetslöshet och allmän marginalisering. Forskning. Utbildning. Ny teknologi.

Det livslånga lärandet ger individen större frihet att bestämma vad han lär sig och hur han lär sig. Alla har alltså chansen att lära sig mera i vilket skede som helst av sitt liv. Hurra.

Man kunde också säga att man med det livslånga lärandet effektivt dumpar allt ansvar på den enskilda individen, utan att ge honom eller henne redskaper nog att klara av allt detta ansvar. I samma veva ger vi staten en ursäkt att smita från sitt ansvar: att garantera alla medborgare en utbildning av god kvalitet. Nu kan nämligen alla fixa det själva. Vi skapar en situation där man kan förlora jobbet för att man inte fortbildat sig vid sidan om, för att man inte har hängt med sin tid. Och det är liksom helt ens eget fel. Ångestfyllt.

 

Och jag förstår inte hur det hela skall gå till… Skall jag, utöver mitt burnout-framkallande jobb, gå på en mängd trevliga kvällskurser? Man kan ju inte kräva att alla människor lär sig precis hela tiden, att vi alla konstant befinner oss i beredskap att lära oss mera. Och vem betalar för alla mina trevliga kurser?

Tredje eller kanske sjunde ångestfaktorn på min lista blir formen av kunskap. Vilken sorts kunskap är det egentligen vi uppmuntras till att skaffa oss? Tycker min chef om mig också då jag bestämt mig för att lära mig brodera eller kanske vill fördjupa mig i bäverns levnadsvanor? Vem är berättigad att avgöra vad som är äkta, bra kunskap och vad som bara är en liten hobby?

En skrämmande tendens är också att den nya kunskapen per definition är bättre än den gamla. Det livslånga lärandet nära på omyndigförklarar allt det man hittills lärt sig, för nu, hör och häpna, gör ny kunskap entré på marknaden. Det hela har lite kejsarens nya kläder-karma. Och finns det alls någon form av grundkunskap, någon kunskap som alltid har ett värde?

Det riktigt problematiska med det livslånga lärandet är kombinationen av målsättningar. Bland målsättningarna hittar vi personlig utveckling, aktivt deltagande, sysselsättning och förebyggandet av marginalisering – en bra kvartett, viktiga grejer. Problemet är att vissa av dem är enklare att omfatta, att mäta. Alla vill vi se resultaten av våra ansträngningar. Är man politiker känns det extraviktigt att kunna redovisa för resultaten, speciellt då det handlar om att bli omvald. Alla förstår vi oss på arbetslöshet, det är konkreta siffror. Så och så många är utan jobb. Att säga att så och så många har upplevt personlig utveckling ger inga fyrverkerier. Ekonomisk tillväxt däremot…

 

Hur mäter man personlig utveckling? Och hur fan lär man folk att också muslimer är helt kivoga, att det faktiskt är viktigt att ta hand om människorna omkring en och att ekonomisk tillväxt inte är det enda som räknas här i världen? Det verkligt viktiga en människa borde lära sig finns inte i någon läroplan. Den verkliga utmaningen med det livslånga lärandet är att förmedla kunskapen i att vara människa, en god människa.

Och samtidigt tassar kvartalskapitalismen sakta men säkert in i klassrummen. Kraven ökar. Kraven på prestation. På resultat. På effektivitet. Är du lönsam lille vän?

Jag vet inte om jag vill vara med mera. Jag känner mig lurad, snuvad på lördagsgodiset. Egentligen funderar ingen på min personliga utveckling. Det är fräckt och gement och ohemult. De skär ner på skolan, trots att skolan är det viktigaste vi har. Och de kan göra det. Tack vare det livslånga lärandet kan vi fylla luckorna senare. Vi fyller luckorna helt själva, allt är på eget ansvar. Det är nästan så de borde få pris och pokal för sin avskyvärda lilla strategi.

 

Skribenten är ordförande i Finlands Svenska skolungdomsförbund.