Du sitter ensam i ett rum och läser. Plötsligt känner du på dig att någon iakttar dig. Du tittar upp, och mycket riktigt: där står någon och ser på dig. Det är inget konstigt med det, de flesta människor har haft såna upplevelser.

Men samtidigt är det ju något konstigt med det. För det tycks ju vara så att du blir medveten om den andras närvaro inte för att att du sett henne, utan för att hon sett dig. Och uttrycker man saken så låter det ju nog paradoxalt.

Hur skulle man överhuvudtaget kunna känna en blick? Det är ju bara bildligt talat så att blicken kommer “ur” ögat, i själva verket är det ljuset som återkastas från objekten vi ser som går in i ögat, och där blir till ett synintryck. Det vi kallar en blick är alltså bokstavligen något som bara ligger i betraktarens öga.

Eller så har vi i varje fall fått lära oss att tänka. Och givet att vi tänker så på blicken så måste det vi kallar efarenheten att känna en annans blick i ryggen förstås vara ren och skär inbillning, eller också handlar det om att man i själva verket har blivit medveten om den andras närvaro genom alldeles normal sinneserfarenhet. Man har inte känt hennes blick utan t.ex. hört hennes tysta steg eller känt det lätta vinddraget då hon öppnade dörren.

I sin senaste bok The Sense of Being Stared At, And Other Aspects of the Extended Mind (2003) diskuterar den kontroversiella brittiska biologen Rupert Sheldrake experiment som, menar han, talar för att människor faktiskt kan känna andras blickar. Det visar sig tydligen att försökspersoner i genomsnitt gissar rätt oftare än fel beträffande huruvida de blir påtittade eller inte, till och med om de blir iakttagna genom övervakningskameror.

Bevisningen är statistisk, och Sheldrake påstår inte att den är vattentät. Men om fenomenet existerar, hur skulle det då kunna förstås? Sheldrake själv tycks anta att det handlar om telepati, i stil med att folk känner på sig att någon kommer att ringa, som sedan faktiskt också gör det (ett annat fenomen han också forskat i).

Men det slår mig att det finns en betydligt mindre paranormal analogi till att känna andras blickar i ryggen, nämligen erfarenheten av att möta någons blick, ansikte mot ansikte. Det kan ju verka som om det inte fanns något att förvåna sig över här. När våra blickar möts ser jag ju helt enkelt att du ser på mig, eller hur? Men hur ser jag det? Vad är det egentligen jag ser?

Det är inte dina ögon jag ser, det är blicken i dem. Och vad är det? Hur ser en blick ut? Ja, strikt taget ser ju en blick inte ut på något sätt alls. Den har t.ex. ingen färg, så som ögat har en färg: blicken är inte brun bara för att ögonen den kommer ur är bruna. Men inte är den genomskinlig heller. Om man betraktar något kan man beskriva vad man ser, men då man möter någons blick ser man ingenting som kunde beskrivas som det ena eller det andra.

Det betyder inte att man inte får veta någonting alls av att möta en annans blick. Den andras blick kan vara full av sorg eller glädje, utan att man för den skulle kan beskriva hur en glad eller sorgsen blick i visuella termer ser ut. Och blicken låter en alltid veta det allra väsentligaste, nämligen att den andra finns där, att man står inför en annan levande varelse (och man kan ju möta en hunds blick lika väl som en människas). Att möta någons blick är att känna att här finns någon man får kontakt med, som besvarar ens blick. Man kan ju inte möta någons blick i smyg, utan den andras medverkan!

 

I blickars möte handlar det alltså om ett slags beröring. Det är inte en fysisk beröring, ingenting som en fönsterruta kan hindra, t.ex. Man kan överhuvudtaget inte ange någon fysisk punkt där våra blickar möts: blickar krockar inte som biljardbollar, “beröring” har här en annan innebörd. Men det har ju ordet också då vi talar om fysiska former av mänsklig beröring, t.ex. en smekning. Också i smekningen känner man nämligen, liksom i blicken, inte bara en beröring utan den andras beröring.

Vi blir glada eller obehagligt berörda av att möta en blick, men det berör oss alltid på något sätt. Det finns en dramatik i blickarnas möte som samtidigt både avslöjas och maskeras av att vi normalt mycket snabbt vänder bort blicken igen, vi liksom bara snuddar vid varandras blick. Om man medvetet försöker hålla fast en annans blick blir resultatet märkvärdigt. Försök!

 

I den bild av seendet som vi ges i skolan finns däremot ingen plats för begrepp som beröring eller närvaro. Det talas bara om optiken och mekaniken i ögat och, mer vagt, vad som sedan sker då informationen från ögat går vidare till hjärnan. Men genom att titta in i ögat eller hjärnan på folk får man helt enkelt inte alls syn på blicken, för blicken är just precis inte bara i betraktarens öga, utan ett av de sätt på vilket vi rör oss ute i världen. Blicken är förbindelsen mellan den seende och det (eller den) sedda.

Den moderna vetenskapen säger oss egentligen ingenting ens om våra “alldeles normala” synerfarenheter, om vad det är vi sysslar med när vi ser, den beskriver bara hur det “instrument” vi ser med fungerar. Resultatet blir ungefär som om man skildrade fotografiets historia bara genom att visa kamerans utveckling: det skulle finnas en massa apparater, men inte ett enda fotografi.

 

Om man däremot vill beskriva vad vi gör med våra ögon, så är det att vi möter varandras blick uppenbarligen ett alldeles grundläggande faktum, och det kan bara beskrivas i beröringens och närvarons språk.

Man varsnar närvaron av en människa som står framför en på ett sätt som inte kan beskrivas i optikens språk, som är omedelbar förnimmelse, inte en slutsats man drar av vad man sett (på basen av vad slöt du dig till att det du såg i mina ögon var en blick?). Men varför skulle det då inte också vara möjligt att känna att någon står där bakom en och ser på en?

Skribenten är filosof.

PS. Artiklar av Rupert Sheldrake (och av hans kritiker) om känslan av att vara iakttagen och om andra fenomen finns tillgängliga på www.sheldrake.org