Med gruppkoreografin Viivana inleder Zodiak en ny satsning på publikarbete. Det är på samma gång frågan om estetisk fostran och marknadsföring.

– Har du någonsin viftat med handen riktigt snabbt, så fort att perceptionen sviker? Ser du, handen försvinner, den blir till streck. Den unga kvinnan fladdrar hängivet med handen framför sina ögon. Tanken vidareutvecklas, man läger till ljus, ljud, skugga. De fyra dansarna får associera fritt, kropparna följer aggressivt musiken och skuggornas rusning fyller scenen.Den Englandbaserade moderndans-koreografen Satu Tuomisto gör sin första koreografi i Finland den här våren. Med gruppkoreografin i Viivana studerar hon, enligt egen utsago, rörelsens hastighet. Var möts det snabba och det långsamma, eller är dessa oförenliga?

Samtidigt inleder Viivana fridanscentret Zodiaks tjugonde verksamhetsår, som skall bli publikens.

– I England har man redan i 30 år hållit på med aktivt publikarbete och det är en egen etablerad del av konstproduktionerna, berättar Tuomisto.

Publikarbete innefattar allt från publikdiskussioner till workshops, skolsamarbete och danskurser. Arbetet bottnar i en enkel tanke om samarbete mellan publik och konstnär, att få bägge parter att förstå att de har något att ge åt och hämta av varandra.

I enlighet med det här har många stipendie- och arbetsstödsfonder i England börjat förutsätta att man gör en viss mängd publikarbete för ett bidrag. Tanken har utvecklats till den grad att det i dag finns etablerade undervisningslinjer i publikfostran vid universiteten.

I Viivana kommer publikarbetet i huvudsak att utgöras av undervisning. Elever vid dansskolor kommer bland annat att arbeta fram en egen Viivana-koreografi som i februari visas i samband med en av de egentliga föreställningarna.

 

SVÅRFLÖRTAD PUBLIK

– Alla småflickor börjar i något skede flaxa ”balettiskt” med armarna. Trots att det egentligen inte är någon naturlig rörelse, utan en inlärd, säger Katja Kirsi. Hon har sedan i höstas arbetat med att koordinera Zodiaks publikarbete.

Mycket i arbetet går ut på att hitta en bredare publik för den fortsättningsvis marginella uttrycksformen. Trots att närmare ett sekel passerat sedan moderndans särskiljde sig från baletten, återstår vissa seglivade fördomar. Balettens hegemoni är stark både på institutionsnivå och i människornas föreställningar.

– Många är obekanta med en estetik där rörelse och icke-rörelse är likvärdiga och där dansen inte underkastas musiken. De flesta har en ganska dogmatisk uppfattning om vad dans är, som ofta härstammar från något enstaka tv-inslag. Den egna rörelsen uppfattas allmänt inte som dans. Ett annat svårförstått element är att moderndans inte uppvisar balettens tekniska prestige.

Moderndans uppstod kring sekelskiftet 1900 som en protest mot den klassiska balettens normativitet. Mest märkbara var de revolutionerande tendenserna i Tyskland och USA, som inte hade någon djupt rotad balettradition.

Publikarbete påminner därför på många sätt om ett upplysningsarbete. Udden riktas mot en redan kulturell publik som inte ännu hittat den moderna dansen. Till exempel arbetarinstituten tros besitta sådana kulturhungriga personer.

– Egentligen är det frågan om marknadsföring, men det fina ligger i att det också rör sig om estetisk fostran.

Det här utkristalliseras till exempel ur en föreläsningsserie om att ”titta på dans” som ordnas under våren. Föreläsningarna om allt från rörelsernas teoretiska aspekter till danshistoria utlovas vara så konkreta att även de mest oinvigda kan hänga med.

 

SAMFUNDSDANS

– Skolorna har nästan ingen konstundervisning i dag, så lite dans torde väl rymmas med. Dessutom har största delen av barnen aldrig bekantat sig med dans, säger Kirsi.

I samband med Deadly after Darks premiär i april kommer man att inleda en serie dansworkshops för barn och unga från skolorna i Vanda. Dessa kombinerar dans som konst med barnens egen kroppsliga uppfattning.

– All mänsklig rörelse är vacker, men speciellt barn har en otrolig förståelse för sin egen kropp. Människan låser sig plötsligt i tonåren och börjar efterapa vuxnas klichérörelser. Arbetet med vuxna går ofta ut på att göra dem barnsliga, säger Tuomisto.

Tuomistos egna anspråk på det barnsliga syns i Viivana som en gäckande lekfullhet. I England skapade lekfullheten och den fria rörelsen som alla är kapabla till i tiderna en ny dansgenre – samfundsdans. I den arbetar proffs och amatörer tillsammans och skapar en egen koreografi. Utöver workshopsen i samband med Deadly after Dark ger Zodiak under våren danskurser ”för alla” som kommer att resultera i en föreställning där amatörer och proffs skapar en sådan egen koreografi.

En annan dimension av samfundsdansen är den rent didaktiska dansen som ordnas i olika slutna samfund. Satu Tuomisto har bland annat gjort koreografier med patienter på psykvårdsenheter. I dessa är individens självkännedom drivmotorn. I England finns numera också renodlade samfundskoreografer som uteslutande arbetar med specialgrupper i till exempel fängelser och sjukhus.

foto Mia VikströmViivana har premiär på Zodiak (Kabelfabriken i Helsingfors) 24.1.
Föreställningen Viivana är första steget i Zodiaks publikprojekt, senare under våren ordnas bl.a. en föreläsningsserie om att ”titta på dans”.