Vem blir den första att utnämna Ariel Sharon till den palestinska statens riktiga landsfader?
Efter den andra intifadan år 2000 bjöd medierna ut två huvudförklaringar till hur israelerna och palestinierna återigen kunde fås till förhandlingsbordet. Enligt den ”justare” och mera ”upplysta” versionen, som gick bra åt i Europa, skulle blodutgjutelsen stanna upp så fort man ersatte Jasser Arafat och Sharon med nya ledare. Den amerikanska statens version menade å sin sida att situationen skulle få en upplösning om man bara blev av med Arafat, som nu återigen betraktades som terrorist.
Efter Arafats död dög ändå inte palestinierna som myndig part i fredsförhandlingarna. Man kunde bäst få fart på vägkartan genom unilaterala handlingar, förklarade den av USA befullmäktigade Sharon. Muttranden från EU-hållet tystnade ytterligare när israelerna drog sig ur Gaza.
Mediernas mera ”upplysta” synpunkt har i smyg omkonstruerat Sharon till fredsstiftare. Byggivern svalnade inte av att Sharon höll fast vid ståndpunkten att hans palestinska stat på sin höjd skulle – utifall att palestinierna klarade beteendeprovet – motsvara drygt hälften av Västbanken.
Nu när Sharons politiska karriär verkar vara förbi, håller man på att göra om honom till fredsgarant. Hur många år kommer vi inte att höra hur en livsduglig palestinsk stat stupade slutgiltigt med hans bortgång? I Israel har Sharon jämförts med Jitzhak Rabin, mannen som på äldre dagar förändrades från hök till duva. I de mest lovordande kommentarerna har han gjorts till Moses, som ledde sitt folk i öknen i fyrtio år men aldrig hann se sitt förlovade land.
Någon gräns borde väl alla konstruktioner ha, eller skall det onda ännu belönas? För palestinierna är och förblir Sharon, arbetsoförmögen eller död, den israeliska ockupationspolitikens obestridliga huvudarkitekt. Eftersom man med ockupation varken kan eller kommer att kunna bygga fred, lyder frågan: vilken är den fredsvision som israelerna och andra ser i Sharons gloria?
Mikko Zenger
