För femte året i rad fick de unga och fräscha utmana regerande figurer inom det finska samhällslivet på Nuorten filosofiatapahtuma i Paasitorni i Helsingfors under veckoslutet 13–15.1. Enligt tradition hade man valt ett härskande tema som ledstjärna för evenemanget. I år var det ”begär” som diskuterades. Programmet var fullappat med dragplåster, som var och en efter en tio minuters inledning inom ett givet ämne skulle besvara två på förhand valda unga utmanares frågor. Den sista och längsta biten av varje föreläsning var reserverad för publikfrågor.

Jaakko Hämeen-Anttila, professor i arabiska och islamforskning, inledde som första talare under rubriken ”kunskapsbegär”. Han betonade ett oavbrutet uppbyggande av människans världsbild och självkännedom som sunda mål för kunskapsbegäret. Han varnade också för segmenterat informationsflöde och färdigtuggad kunskap. Iaktta och ifrågasätt, var hans budskap. Att vara besatt av petitesskunskap kan närma sig frosseri, svarade han på en publikfråga. Ett motstridigt mottagande mötte Hämeen-Anttilas tankar om människans rätt till ovisshet vid sidan om rätten till kunskap. Den nya upphovsrättslagen kritiserades av både publiken och Hämeen-Anttila.

Fader Mitro Repo drog skrattsalvor med kvickheter som man sällan väntat sig höra från en präst. Att förbjuda begäret löd hans rubrik. Man bör vara medveten om sina begär, veta hur mycket frihet man uppoffrar och känna till deras konsekvenser. Men man måste vara ärlig, även den som försöker göra gott gör ont, eftersom människans brister hela tiden lurpassar på henne, förklarade Repo.

Mitt bland de stora och små namnen inom den konstnärliga och akademiska världen vadade tungviktspolitikern Paavo Lipponen. Han valde att närma sig sitt ämne, Folket begär, få svarar, som en arketypisk politiker via olika omvägar genom regeringsprogram och historiska exempel. Mellan sina långa tystnader hade Lipponen fullt upp med att besvara frågor om vart den knastertorra realpolitiken tappat de friska utopierna och om kapitalets totalitarism. Begränsningar i antalet perioder en riksdagsman kan sitta välkomnade han som en hälsosam förändring.

Professorn och populisten Esa Saarinen avslutade med ett lidelsefullt föredrag omBegäret till det storartade livet. Saarinen uppmanade folk till självständighet och ständiga utmaningar men ville också att folk skulle se tillbaka på frågor ur sitt förflutna.

– Frågorna må vara samma men du kommer att se dem med nya ögon, menade Saarinen.

En allmän motreaktion mot en tid av hektisk individualism lyste genom hos både Saarinen, Repo och Hämeen-Anttila. Stanna upp, tänk efter och våga söka modeller för ditt tänkande som inte är härskande i den tid eller det rum du lever i. Repo ansåg att den största kärleken är den medkännande. Saarinen i sin tur ville profilera sig med att säga att människan får sin mening genom sina nära och kära, då någon jämförde hans tankegång med Nietzsches.

17 föreläsningar (andra föreläsare var bl.a. professor J.P. Roos och regissören Aku Louhimies), och kanske också bristen på namedropping och teorirabblande, lockade totalt 970 mänskor att delta.