Jag har som nybliven Åbobo redan hunnit bli glatt överraskad över det stora kulturutbudet i min nya hemstad. Glädjen blir inte mindre av att besöka utställningen Ljusterapi, den publikfriande titeln till trots, på Wäinö Aaltonens museum – Åbo stads konstmuseum.

Besökaren välkomnas av Jari Juvonens vita marmorskulptur som med anledning av den konceptuella titeln Ljusbäraren väl försvarar sin plats i denna utställning med ljuset som tema.

En elegant helhet visas av Hans-Christian Berg med färggranna arbeten i akryl ur serienVisual Vortex. De synes vara böljande och visar upp en värld av optiska förnimmelser som för tanken till barndomens syner i kalejdoskop, en föränderlig verklighet som hela tiden formas på nytt. Här har verken också fått tillräckligt med utrymme kring sig, vilket är nödvändigt för att man även skall kunna betrakta dem på avstånd och från olika hall. Det är nämligen betraktaren som genom sina rörelser också medverkar till de olika formernas födelse.

Tiina Ketara har, förutom sina tidigare hängande pärlskulpturer närmat sig ämnet från ett litet mera konceptuellt håll i verket Boken, konceptuellt i den meningen att boken inte bara är ett ting i sig utan är en öppen bok som ju genast innebär att tanken och idéerna blir fria. Tidigare har hon använt sig av bl. a. arkitektoniska former. Den lilla minimalisten i mig skulle dock nästan redan ha varit tillfredsställd med det minsta av hennes arbeten,Kristalldroppen, som i sin avskalade form och med de fina reflexionerna nästan uttrycker mest.

Människorelationer berörs i Charles Sandisons betagande immateriella mediakonstverk In Cohesion där de små orden me, you och us ljudlöst dansande på väggen bildar varierande människogestalter som tursamt nog genast löses upp och formas på nytt. Föränderligheten understryks av lättheten och rytmen i rörelsen.

Saara Ekström behandlar, sig själv trogen, förgängligheten och pånyttfödelsen på sitt subtila sätt. Hennes videoarbete Domestic Nature Morte är en underlig blandning av tidens förtärande tecken hos en handfull tomater som ju i sig för tanken till livets avtagande samtidigt som komik uppstår ur de ruttna tomaternas plötsliga uppvaknande till ett nytt liv. I och med att de två tillstånden med jämn rytm varieras så föds en meditativ kamp mellan vara – icke vara, som skulle tjäna på att visas i större format utan den monitor som nu stänger in bilden av den levande processen.

Himmelmaskinen av Helena Hietanen och Jaakko Niemelä befinner sig i hjärtat av museet i ett mörklagt rum där ett helt liv öppnar sig i form av små, rörliga ljuscirklar. Beroende på rytmen befinner man sig i olika världar, först den strikta, regelbundna, den ordnade världen ända tills man når stjärnhimlen och poesin med knappt skönjbara små ljuscirklar som tänds här och var. När jag följande gång träder in, blir jag av en ordningsvakt instruerad att ställa mig mitt i rummet med ansiktet mot själva ljusstrålarna. Då öppnar sig en helt annan värld, plötsligt är rummet inte längre luftigt utan formas av disstrålar som alla bestämt och nästan aggressivt riktar sig åt mitt håll. Känslan av inträngdhet infinner sig snart och jag föredrar att vända mig tillbaka mot det immateriella, mot frihet.

Det i sig fina arbetet av Simo Rouhiainen, Åskans dans, skulle ha förtjänat ett riktigt mörklagt utrymme.

Utställningen inrymmer även en liten, finstämd minimalistisk skulptur av Leena Saarto, en video av Henrietta Lehtonen och ett spegelverk av Eero Hiironen.

Jag lämnar museet tillfredsställd av den stilla och meditativa helheten. ”Ljusterapi” på Wäinö Aaltonens museum, Östra Strandgatan 38, Åbo, till 29.1.2006.