För inte så länge sedan kunde man ännu kalla J.V. Snellman för ”Finlands Lenin”. Han stod för citaten i festtalen och för fotnoterna i böckerna om det nationalla uppvaknandet, hans skrifter i många band samlade damm i biblioteken och byster av honom stod uppställda här och där. Statsideologin i Finland var nationalism och dess huvudprofet var Johan Vilhelm Snellman, född 1806 och död 1881.

I år är det 200 år sedan han föddes – i Stockholms hamn, ombord på ett fartyg där fadern var kapten – och igen är den statliga jubileumsälskande apparaten i gång: kommittéer, seminarier, utställningar, biografier, evenemang i det oändliga på födelse-, vistelse- och dödsorter. Som för Lenin – po Snel’manskim mestam.

I år är Snellmanfirandet inte längre aggressivt finsknationalistiskt, även om just ingenting i de många festtalen längre sägs på svenska, Snellmans eget språk. Han skrev inte många ord på finska, däremot en trasslig tysk-svenska i sina filosofiska verk och en blixtrande, uddig svenska i sina polemiker och tidningsartiklar. Jubileumsåret är avnationaliserat under devisen ”Bildning”, som i Bildung, en tysk-idealistisk konstruktion från Snellmans egen tid. Den finska motsvarigheten ”sivistys” kan också betyda civilisation.

Snellmans bildningspatos drog med sig ett helt folk, det finska. Hans övriga krav var lika oryggliga: hans ena slag av frihet var lika med en skyldighet att uppoffra sig för sitt folk, för samhället, staten och dess framtid. Hans andra slag av frihetskrav gällde kunskap, studier och vetenskap, här var han i yngre år radikal och sanningssägare.

Årets bildningsparoll gömmer lyckligtvis de tidigare mera vulgariserade Snellman-slagorden som yksi mieli – yksi kieli, ”ett folk – ett språk”. Han och hans anhängare åstadkom bland landets bildade klass ett allmänt och demonstrativt språkbyte från svenska till finska på familjenivå. Allt detta som en frivillig, men ovanlig uppoffring i nationalitetsrörelsernas historia. ”Finnbetet”, ett barnplågeri, som bestod av massdeportationer av skolbarn till finska familjer på landet sommartid var vanligt i bättre familjer. Vid 100-årsjubileet 1906 bytte tusentals och tusentals människor sina svenska släktnamn till finska, gamla eller nykonstruerade, i Snellmans tecken. Inga namnbyten har hörts av i år.

100-årsjubileet av Snellmans död 1981 inföll ännu på Kekkonens tid. Den gamle presidenten höll ett av sina sista stora tal i offentligheten på huvudfesten i Finlandiahuset i maj. Då citerade han Snellman som en banbrytare för fred och samförstånd mellan folken (Finland och Ryssland/ Sovjetunionen), framsteg och nationell kultur. I år är Snellman igen EU-orienterad, som filosof eller statsman. Och det förtjänar kanske att framhållas: Snellman tillbringade några av sina mest formativa och produktiva år 1839–1842 i Sverige, i Tyskland och på en längre akademisk studieresa på kontinenten.

Hans anteckningsböcker från resan finns bevarade och för ner honom på jorden: en småsnål vandrande docent med lätt bagage. Snellman var en akademisk tourist på de vanliga ställena – i Rhendalen och bland bergstopparna i Schweiz, på museer, i katedraler och nöjesetablissemang. Han besökte professorer och gick på föreläsningar och förundrade sig över stadslivets härligheter, börjande med vaudevillerna och Bournonvilles baletter i Köpenhamn.

 

Lättsinnet och friheten lockade ännu ungkarlen och likt andra nordbor höjde han på ögonbrynen i Hamburg: ”Dess förnämsta märkvärdighet, die Jungfern såg jag på en aftonpromenad långsåt Dammthor Vall i vartannat öppet fönster med blottad barm och en lampa upplysande de snygga rummen jämte skönheterna själva”. Snellman verkar ha behärskat sig, men hur hade det gått med Finland om han hade fångats i syndens garn redan i Hamburg, supit upp sitt stipendium och aldrig kommit fram till Tübingen?

Den lilla universitetsstaden var hans vallfartsmål och där skrev han boken Versuch einer spekulativen Entwicklung der Idee der Persönlichkeit – om Gud och människan. Tyskt-idealistiskt och hegelianskt. Det nationella patoset kommer sedan när Snellman är tillbaka i Finland som skolrektor i kråkvinkeln Kuopio och börjar utge tidskriften Saima. De några årgångarna 1844–1846 är en enmansencyklopedi över tidens stora frågor och ett importprogram för deras tillämpningar i Finland.

De föregående hundra årens överslag i Snellmankulten och tolkningarna av hans budskap börjar kanske bli mogna för en syntes i evighetsfrågan om nationaliteterna i Finland. Det verkar som om Snellman själv aldrig såg någon konflikt mellan nationellt och internationellt. En verklig bildning, kunskap och rationalitet är allmänmänsklig egendom, men han ansåg att den skall tillämpas och förverkligas i handling inom och för en nation, den finska för finska folket, den tjeckiska för tjeckerna, den polska för polackerna och så vidare.

 

Personligen var Snellman i högsta grad språkkunnig och polyglott – liksom för övrigt de flesta akademiska förkämpar för språknationalism – men han kunde inte förstå att en nationalstat kunde vara flerspråkig. Han misstog sig på historiens långa verkningstid när han räknade med att svenskan inom kort skulle dö ut i Finland. Han verkar inte alls ha räknat med att själva folket en gång hellre skulle välja engelska i grundskolan.

Och den vanliga frågan: har Snellman något att säga oss i dag? Om man skalar av det historiska utanverket från hans egen tid, dit nationalismens numera inaktuella programfrågor hör, så finns mycket kvar, allmänt-allmänmänskligt.

Han trodde på individen, på bildning och personliga insatser, enligt en äldre pragmatism, för det allmänna bästa. Han såg samhället som föränderligt, inte som givet av Gud eller Guds ställföreträdare på jorden utan som en konstruktion av medborgarna själva, ett människoverk.

Om man följer upp Snellmans tankegångar om samhället som en social konstruktion kunde vi i stället jämföra honom med andra samtida kolleger, vänsterhegelianernas arvtagare Marx och Engels. En annan Snellman än den konservativa ultrahögerns tidigare skyddspatron i Finland.
Skribenten är förlagsredaktör på SLS