Ernst Mecke säger (NT 5/2006) att min kolumn Blicken (NT 3/2006) var ”ett olyckligt (och alltför ofta återkommande) exempel på en filosofiskt lagd persons kritik av det som personen anser den moderna vetenskapen vara.” Jag kan bara säga att hans inlägg är ett exempel på hur ofilosofiska personer kritiserar filosofiska resonemang som de inte förstår och därför anser måste bottna i att andra vet mindre om modern vetenskap än de själva.

Men jag medger att det fanns en vårdslös formulering i min kolumn som den som ville kunde ta som bevis på att jag inte ens känner till skillnaden mellan etologi och fysiologi (jag talade om ”den moderna vetenskapen” utan kvalifikationer när jag borde ha talat om ett perspektiv som dominerat forskning och populärvetenskapliga framställningar). Men jag känner faktiskt till att det finns forskning där seendet analyseras som en del av djurs och människors beteende och sätt att existera i världen, snarare än som något som sker inne i ögat och hjärnan. Jag ville bara, mot bakgrund av en utbredd ovana att tänka att allt på något sätt ”egentligen” sker i oss, notera att om man betraktar seendet bara som en fråga om ljuset som faller in i ögat, missar man att blicken har en riktning, så att den snarare kan liknas vid ett sökarljus som vi låter svepa över världen.

Men bilden av ett sökarljus är förstås just bara en bild: jag menar inte att forskare borde söka efter något slags kvasifysiska strålar som skulle komma ur ögat som ljuset ur ficklampan. Poängen är tvärtom just att seendet självt (i motsats till olika mekanismer som är förknippade med det) inte kan förstås i fysikaliska termer.

 

Så långt om mitt slarv. Så till den ofilosofiska hållning (d.v.s. tanklöshet) som jag tycker Meckes text exemplifierar. Texten är en uppräkning av en rad välkända fakta om hur djur och människor kan reagera på andras blickar. Vem tror Mecke att behöver denna information? Också jag utgick i min kolumn från välkända fenomen (att möta en annans blick och att känna sig påtittad), men jag försökte resonera om deras innebörd, medan Mecke bara påpekar att de finns, och det är trivialt.

Meckes grepp är helt retoriskt. Han låter förstå både att om jag hade känt till fakta, så skulle jag inte ha skrivit som jag skrev, och att vetenskapen har tillfredställande förklaringar av dessa fakta. Det senare syftet uppnår han genom formuleringar som antyder att allt handlar om mycket primitiva motiv eller rena mekanismer. Förklaringen till att en blick kan ”utlösa ett speciellt beteendemönster” är således helt enkelt att ”den som tittar på en ser vad man gör och riskerar att reagera på det”, underförstått att först som sist handlar allt bara om ”ens säkerhet” – och förstås också om ”sexuella signaler”, d.v.s. fortplantning. Mecke anför vidare det faktum att teddybjörnens plastögon ökar dess ”emotionella attraktionskraft” som bevis för att det inte ens ”behövs några riktiga blickar för att åstadkomma beteendemönster hos dem som blir påtittade”, och förvandlar därmed motiven till mekanismer. Det tycks ha undgått honom att poängen i sammanhanget är att plastögonen liknar levande ögon, inte tvärtom.

En sådan tanklöst reduktionistisk attityd uppfattas dessvärre ofta som en given del av en vetenskaplig inställning (vilket den naturligtvis inte alls är). Man försöker ofta skyla över reduktionismens torftighet med att samtidigt hänvisa till fenomenens komplexitet, och Mecke påpekar också att hur man upplever en annans blick ”beror på många faktorer”, så som pupillernas storlek och andra detaljer. Men det väsentliga är inte att faktorerna är många, utan att de alla är enkla, så att hänvisningen till  komplexiteten i själva verket bara stöder intrycket att allt i grunden ”inte är annat än …”

 

Huvudpoängen i min kolumn, som tydligen har gått Mecke helt förbi, var att påpeka en distinktion inom etologin snarare än mellan etologi och fysiologi. Nämligen att ögonen inte bara är sinnesorgan som tillåter oss att se oss omkring, utan också ”själens speglar”. Vi inte bara tittar på varandra utan vi möter också varandras blick, och då våra blickar möts står vi i omedelbar kontakt med varandra, vi känner varandras närvaro. Detta förhållande kan man inte förklara med några mekanismer, för att möta en annans blick är just precis att varsna att man inte har med en mekanism att göra utan att det är någon där, ett individuellt liv. Det är lika mystiskt som det är obestridligt.