Man skulle ha önskat att protesterna som spred sig i världens arabiska och muslimska huvudstäder hållits fredliga, och att våldsamheter undvikits och ambassader och konsulat inte förstörts. Dessa är beklagliga brott som inte kan försvaras på något sätt.

Samtidigt är det förståeligt att vreden växer bland en och halv miljard muslimer som följd av karikatyrerna som skymfar profeten Muhammed och den muslimska tron. Beslutet att publicera teckningarna var ansvarslöst och smaklöst, och bottnar i en rasism som uppmuntrar till hat.

Bojkotten av varor från de länder som publicerat de skymfande teckningarna är en civiliserad, laglig – och effektiv – protest. Få saker skadar kapitalistiska stater i väst som att angripa dem ekonomiskt. Oljekrisen 1973 resulterade i rättvisare oljepriser. Priserna tiodubblades på tre år, och ledde till en högkonjunktur i de oljeproducerande länderna och i hela regionen.

Pressen har ett moraliskt ansvar, och skall inte hetsa mot vissa grupper i samhället. Skämtteckningar är ett bevis på en oerhörd okunskap, och är en del av en rasistisk trend som går ut på att angripa inte enbart muslimerna, utan varje individ som tror på ärlig dialog och samexistens mellan kulturer och religioner.

Efter den elfte september har islamofobin vuxit, och några högerinriktade europeiska medier har fört direkta hatkampanjer mot muslimska invandrare som de systematiskt likställer med terrorister.

Den danska chefredaktören kunde ha begränsat effekterna av denna katastrofala händelse, ens genom att ärligt be om ursäkt, men det gjorde han inte, utan insisterade på att publicera teckningarna en gång till, en ren provokation, och väntade fyra månader tills han erkände sitt misstag – en dunkel och inte särskilt övertygande ursäkt.

Några danska journalister har uppmanat sina kolleger runtom i världen att visa solidaritet och kämpa för yttrandefriheten. Några nyzeeländska och europeiska tidningar beslutade sig därför för att publicera teckningarna, de muslimska protesterna och känslorna till trots.

Också i Europa finns det gränser för yttrandefriheten. Jag vet hur journalister – och lagen – behandlar frågan om vilka artiklar och kolumner som bör eller inte bör publiceras. Varje tidning, radiokanal och tv-bolag har egna redaktionella röda linjer som inte överskrids. Varje dag tar medierna emot tusentals brev och insändare, och publicerar bara en liten bråkdel av dem.

I Storbritannien får man inte anklaga någon för terrorism utan bevis. Min egen tidning och jag personligen har blivit föremål för ett ekonomiskt uttröttningskrig av två arabiska stater. I det ena fallet för att jag nämnde en arabisk utrikesminister som övervägde (obs. övervägde) möjligheten att begrava israeliskt radioaktivt avfall i sitt land. I det andra fallet blandade vi i misstag ihop en kuwaitisk ledare med sin kusin som hade förskingrat en kuwaitisk investeringsbyrå.

Att vålla skada betraktas som ett brott, och bestraffas enligt gällande lag. Yttrandefriheten, som de fientligt inställda till araber och islam nu gråter över, begränsar min, danska, franska och brittiska chefredaktörers rätt att publicera en bild av Jesus som släpper atombomber på Hiroshima och Nagasaki. Men denna yttrandefrihet hindrade inte arresteringen av imamen Abu Hamza al-Masri för hets mot folkgrupp, inte heller fängslandet av författaren David Irving i Österrike för att ha förnekat Förintelsen i ett tal som han höll för 17 år sedan.

Vreden som nu ligger tät över den muslimska världen borde riktas åt rätt håll, för att framför allt kräva våra rättigheter, och försvara våra nationella intressen på ett förnuftigt och civiliserat sätt. Den som inte själv är fri kan inte heller försvara sina egna intressen. Vi borde befria oss själva först från förtryckarregimerna som såg till att stormen vändes utåt, i stället för inåt där den egentligen hör hemma.

Yttrandefriheten bör skyddas och försvaras, inte missbrukas av några illvilliga rasister.

Skribenten är chefredaktör för den Londonbaserade al-Quds al-Arabi och aktuell med The Secret History of al-Qa’ida.