Ernst Mecke menar att jag är ute för att smickra mina läsare då jag talar om själen och säger att den inte kan förstås mekanistiskt. Men om det är sant “bevisar” det förstås min poäng, för en mekanism kan inte känna sig smickrad (liksom du kan vara arg på din dator, men inte din dator på dig).

Men mekanism-begreppet är förstås mångtydigt, och i en annan mening kan man mycket väl beskriva det som sker då vi smickrar varann (eller oss själva) som just en mekanism. För smicker handlar ju om att “spela på varandras strängar,” om manipulation och om att låta sig manipuleras, om att ge upp sitt ansvar för sig själv. Smicker är en lögn, och en lögn som man kan tro på bara med eget medgivande, d.v.s. i självbedrägeri.

De “freudianska försvars-mekanismer” som Mecke nämner är, med ett annat ord, just självbedrägerier, och det är uppenbart att de spelar en roll i vårt liv som knappast går att överskatta. Ett banalt exempel: Mecke säger att han (i motsats till mig) inte har behov att smickra eller bli smickrad, att han finner andra alldeles tillräckligt “intressanta” och “trevliga” också utan det, och har därmed, utan att (vilja) märka det, lyckats smickra både sig själv och oss. Och jag måste medge att det smickrade min fåfänga inte så litet att jag var fiffig nog att märka det.

Jag vill inte alls tala mot att man undersöker självbedrägeriets mekanismer (eller andra mekanismer). Överhuvudtaget är min tanke inte alls att det skulle finnas något som man inte borde undersöka, t.ex. för att det skulle ta romantiken ur de “romantiska ögonblicken.” Tvärtom: allt som kan avslöjas bör avslöjas (och “romantiken” hör nog till de fenomen där det finns mest självbedrägeri inblandat).

Men notera dels att man inte kan undersöka självbedrägerier “objektivt,” som om man själv bara var en betraktare som inte var inbegripen i dem (tvärtom måste man utmana sig själv), och dels att det finns saker som inte kan avslöjas, för att de inte är bedrägerier eller mekanismer. Självbedrägeri är ju ett kontrastbegrepp: det kan finnas självbedrägerier (individuella och kollektiva) bara för att vi också har en känsla för vad som är existentiellt, mänskligt taget sant. När vi ljuger för oss själva så vet vi ju faktiskt om det, fast vi inte vill veta av att vi vet om det.