Gitmo är en svensk dokumentär om fångarna i Guantanamo Bay. Lasse Garoff träffade regissörerna på Göteborgs filmfestival.

Vindrutetorkarna sveper regndropparna ner från vindrutan som visar en utsikt över ett tröstlöst, vindpiskat landskap. Motorväg, skog och en regntung, mörkgrå himmel. En telefon kopplar upp en linje, och vi hör ringsignalerna.

– US Army Southern Command, svarar en röst i andra ändan.

– Hej… Jag heter Tarik Saleh, jag är en svensk dokumentärfilmare. Jag undrar om det är möjligt att besöka Guantanamo Bay-basen för att göra en dokumentär?

– Javisst, det går bra. Vi ordnar regelbundna flyg till basen för press-
en. Rösten i andra ändan av telefonen låter ljus och välkomnande.

I dokumentären Gitmo försöker de svenska regissörerna Erik Gandini och Tarik Saleh ta reda på hur fångarna behandlas på Guantanamo Bay-basen, denna bisarra avkrok av världen som skräddarsytts för att inga lagar eller regler ska gälla där. Den utlösande faktorn för att de skulle försöka utreda saken var en tidningsnotis i The Wall Street Journal, där det framgick att befälhavaren för lägret, Rick Baccus, hade fått sparken. Det gavs inga förklaringar, det gick bara rykten om att han varit för snäll mot fångarna. Den nya befälhavaren general Miller var av annat skrot och korn. Vad är det egentligen som försiggår?

The America way of life

Det dystra motorvägslandskapet byts ut mot en gassande tropisk sol, skog, palmer, sandstrand och iguanor. En guide i militäruniform och ett brett leende visar runt dem på lägerområdet: den tropiska naturen, Guantanamo Bays egen golfplan och naturligtvis ett eget mysigt McDonald’s.

Välvårdat, förutsägbart och konstgjort som ett Barbie-dockhus. Det är en fasad som visar själva själen av den amerikanska livsstilen. Men det finns sprickor i fasaden, och en kväll utanför fånglägret lyckas filmteamet spela in en högljudd kör av jämmer som hörs från lägret.

– Det är bara fångarna som talar med varandra. Eller ber. Eller bara vanligt småprat, förklarar guiden med ett nervöst leende.

Situationen är fullkomligt bisarr. Några veckor senare äger press-
en inte längre tillträde till denna plats. Öppenheten är viktig, tutar USA:s högsta ledning ut. Tack vare den kan försvarsminister Donald Rumsfeld lugna protesterna från omvärlden och i det egna landet. Inget fängelse i världen är så öppet och välbesökt av pressen som Guantanamo Bay, menar han.

Denna öppenhet gäller dock inte själva fånglägret. Pressen får inte se de förhållanden som fångarna, dessa ”illegal combatants”, olagliga krigare, lever i. Alla försök att ta reda på detta möts av en mur av tystnad och standardsvar. Ingen får heller berätta något om orsakerna till att Baccus, den förra befälhavaren, fick sparken.

Då Gandini och Saleh försöker intervjua soldater på Guantanamo Bay blir de avbrutna av en censor varje gång ett känsligt ämne kommer på tal. Soldaterna har inte rätt att svara på sådana frågor. Fångarna behandlas i enighet med Genèvekonventionen – i mån av möjlighet, säger censorn. Alla som arbetat på basen har skrivit under avtal om tystnadsplikt.

– De amerikanska medierna som besökte platsen verkade vara helt med på noterna, och det var fullständigt underförstått att de klippte bort alla de känsliga bitarna. Det var skrämmande att se, säger Tarik Saleh.

Retorik och verklighet

Dokumentären Gitmo leder till ännu mer chockerande avslöjanden. Den nya befälhavaren för fånglägret, general Miller, har inga av sin företrädares skrupler. Han inför nya och hårdare förhörsmetoder för att pressa mer information ur fångarna.

Det visar sig också att han besökt det ökända fängelset Abu Ghraib och instruerat förhörsledarna i nya förhörsmetoder – strax före fotografierna av misshandel och tortyr av fångar läckte ut till pressen. Och ordern att använda brutalare förhörsmetoder verkar komma från USA:s högsta ledning, bl.a. från den samma försvarsministern som så övertygande talat om öppenhet.

Gitmo är en mycket ambitiös dokumentär som kastar en blick på hela den moderna krigsföringens ansikte. Det största temat i filmen är skillnaden mellan den militära ledningens vackra retorik och den smutsiga verkligheten – och tystnaden som verkligheten omges med för att förhindra allmänhetens kunskap om vad som verkligen försiggår. Denna retorik vimlar av svårdefinierade termer, moralrelativism och oklarheter: ”olagliga krigare” utan rättigheter, ”military contractors”, ansiktslösa legosoldater, som i allt större grad sköter krigsföringen, som inte svarar på frågor och inte lyder några regler. ”Förstärkt förhörsteknik”, en förfinad synonym för tortyr.

De etiska frågor som filmen väcker drivs till sin spets då vi får se en intervju med Mehdi Ghezali, den 24-åriga svensken som blev till-fångatagen under USA:s invasion av Afghanistan, och som satt fängslad i över två år utan att åtalas för något brott.

– Det visade sig vara svårt att intervjua någon som har varit utsatt för brutala förhör i två års tid. Men det lilla han berättade var skrämmande: han blev utsatt för kyla, oljud och egendomligt sexuellt ofredande, berättar regissörerna.

Den man som möter en i filmen är en skäggig yngling som har väldigt svårt för att tala, och har en tom, uttryckslös blick.

– Det gav mig en chock att någon kille som är hemma från Örebro och lite yngre än jag kan bli fängslad utomlands utan åtal och utsatt för tortyr i flera år, och vår regering bara accepterar det. Och då han äntligen kommer hem och något inom honom har gått sönder tackar vår statsminister bara ödmjukast och låter saken vara, säger Tarik Saleh.

– Kanske det mest skrämmande med hela denna situation är att se hur man gör ett läger där männi-skor torteras acceptabelt. Det marknadsförs med en falsk öppenhet som är en fullständig lögn och folk går på det.

Gitmo visar en glimt av vår sköna nya värld, en fasansfull plats full av skoningslös grymhet, likgiltighet och egennytta, som vi har alltför lätt att blunda inför. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Göteborg den 28 januari.

Gitmo. Regi: Erik Gandini, Tarik Saleh. Sverige/Danmark 2005. 1 h 22 min.