Sylvia Plath skrev om livet med en nyfödd som kanske ingen annan. Colette och Marina Tsvetajeva har också underbara rader, men barnen är då redan äldre. Till saken hör inte att de alla var, med vilken måttstock man än väljer, hemska mammor som både överväldigade och övergav. Till saken hör att de hade den känslighet och klarsynthet som krävs.

Problemet med babyn är samma som med de kontaktannonser i internationella tidskrifter som bekänner att ”I love Florence and red wine”. Den finlandssvenska varianten vore väl ”älskar Södergran och skogspromenader”. För vem gör inte det? Vem vill vara någon som hatar Florens, rödvin och skogar eller som är likgiltig inför en ny människa?

Samtidigt är barn, till skillnad från Florens och rödvin, så mycket svårare. Pia Ingström påpekade redan för länge sedan hur lite det skrivits om föräldrakärleken jämfört med vuxenkärleken. Det finns så lite att ty sig till mellan det rena gullandet och den äckelpragmatiska diskursen: ”Jasså, nu börjar det igen! Kakiblöjor och mjölkfläckar på kläderna. Jaja, tänk att ni orkar.”

Livet börjar ju inte ”igen”. Det fortsätter. Och vem sa att man orkar?

Men framför allt är rutin och sömnbrist inte vad det egentligen handlar om.

Litteraturen borde till exempel skapa ett ode till ullen. Sent i mitt liv som förälder inser jag, tack vare en Ruskovilla-babygarderob nedärvd från en väninna, att bomull och ylle är det enda som behövs i blöjväg. Men vem har beskrivit hur blöjbyxor känns efter ett ullfettsbad, eller hur de ser ut då de lufttorkar på balkongen mot gnistrande snöiga grenar?

Någon borde också dokumentera hur fyratimmarsregeln pinade familjelivet. På 1930–50-talen avrådde läkarna som känt från att använda amningen till annat än mat, och mat måste ges exakt var fjärde timme. Babyn fick inte skämmas bort utan skulle skrika sig självständig i egen säng.

En äldre familjebekant får ännu tårar i ögonen då hon minns hur hennes pojke skrek, skrek och skrek medan hon stirrade på minutvisaren. Hon hade också instruerat tjänarinnan att barnet inte skulle lyftas upp ”i onödan”. En gång då ingen såg stod hon inte ut länge och tog sitt skrikande barn i famnen. Men tjänarinnan öppnade dörren och förfärades över fruns tilltag. Det enda hon då kom på till sitt försvar var:

– Men Helmi, det är ju söndag!

 

Där föräldrakärleken i litteraturen har otrampade stigar, har vetenskapen alltför ofta huggit i sten.

– Tror du att en varg skulle klara det där? undrar grannen då jag en kväll är på besök och vyssjar, ammar och byter på babyn.

– En varg?! undrar jag och associerar förbryllad till EU:s direktiv. Men grannen visar boken Feral Children and Clever Animals: Reflections on Human Nature. Den redogör för de så kallade vargbarnen, som sades ha levat bland vargar hela sin barndom. Det kändaste fallet var de indiska syskonen Amala och Kamala, som varken kunde tala eller gå ordentligt då lokalbefolkningen lämnade dem i missionärernas vård. Deras tragiska öde användes i antropologin som ett argument för att människonaturen är oändligt formbar: om vargar fostrade människor blev de varglika, om människor fostrade människor blev de människolika; o.s.v.

I själva verket var vargbarnen antagligen handikappade och övergivna barn vars vanvård och misshandel lokalbefolkningen inte ville tala öppet om.

Européerna lät sig luras och skrev upp bevisen på varglikt beteende, vilka emellanåt är verkligen sökta. Bland annat heter det att Amalas och Kamalas sätt att sova tätt omslingrade är typiskt för vilddjur …

Det är tydligt att missionärerna och forskarna hade ammor, hustrur och tjänarinnor för skötseln av sina egna barn. Annars kunde de inte ha intalat sig att en flock vargar, hur välvillig den än var, hade hållit liv i småbarn längre än i några dagars tid.

En annan akademisk missuppfattning är att barndomen är en ny uppfinning. Det finns fortfarande många som tror på Philippe Ariès tes att barndomen uppstod först i moderna tider. Medeltida föräldrar älskade inte sina barn på samma sätt som vi, heter det. De förstod inte ens att barn är annorlunda än vuxna. (Konstigt nog påstår ingen detsamma om hundar: att fattigdom och familjetyp gjorde att man förut inte fäste sig vid dem eller begrep sig på dem.)

Steven Ozment visar i sin lättlästa översikt Ancestors – The Loving Family in Old Europe på vilka sätt Ariès och hans skola misstog sig. Familjearkiv, essäer och gravstenar ger nämligen mängder med bevis på att föräldrar älskade sina barn, sörjde då de dog, och visste hur de fungerade.

Bland annat citerar Ozment Fulgentius av Ruspe, en 400-talstänkare som förklarade att eftersom babyn inte kan tala, måste den skrika för att få vad den vill ha. Babyn tycker mest om att dia sin mor och höra henne sjunga, insåg Fulgentius också. 1900-talets barnläkare var med sin fyratimmesregel betydligt mindre kloka än så.

Den ”moderna känslosamma familjen” är inte alls modern utan verkar existera ”så lång bakåt i tiden och så utbrett som det bara finns källor att dokumentera den med”, är Ozments slutsats.

Orsaken är samma som i fallet med vargbarnen. Ett spädbarn måste bli omhändertaget av en större människa, och den människan måste börja älska barnet i ofattbara proportioner för att idas sköta det på rätt sätt. Eftersom barnen fötts likadana de senaste 100 000 åren är det här vad alla överrumplade, desperata och lyckliga föräldrar insett under lika lång tid. Om du inte byter tillräckligt ofta, får huden exem (detta sägs också i åldriga skrifter). Om du inte kramar och ammar, blir barnet olyckligt. Skriket är utformat för att hugga till, så djupt som möjligt.

Skribenten är sociolog