Den afrikanska entusiasmen för World Social Forum smittar lätt av sig, efter upplevelsen i Mali kan man inte vara annat än hoppfull, skriver Otto Bruun.

Medborgarnas World Social Forum (WSF) är i Finland tydligen ungefär en lika stor händelse som VM i stövelkast. Forumet som många ser som en räddning för medborgarrörelserna är trots liten uppmärksamhet här hemma en process som olika profiler inom det globala medborgarsamhället vill dra åt olika håll. Hur ser WSF ut i ljuset av forumet i Bamako och de hälsningar från forumet i Caracas som nått ut?

WSF organiseras i år för femte gången, det ständigt växande forumet hålls på tre kontinenter: Bamako i Mali, Caracas i Venezuela och senare i vår står ännu Karachi i Pakistan i tur. En geografiskt utbredd process ger så klart en allt större grupp männi-skor möjlighet att uttrycka sig inom World Social Forum. År 2006 deltar enligt uppskattning 200 000 medborgare från olika länder.

Grundidén och det nya med forumet har varit att grunda en plats för öppna möten och dialog, utan att forma några gemensamt bindande ståndpunkter eller politiska beslut utanför den grundläggande WSF-deklarationen (stänger ut bl.a. rasism). Deltagande demokrati och bristen på hierarkiska strukturer är centrala drag. Forumens popularitet har ökat år efter år på grund av en stor känsla av gemenskap i forumen. Men samtidigt har också kraven på deklarationer av WSF och möjligheten att ge utlåtanden inom processen fått kraft.

I denna anda beskyllde också Venezuelas president Hugo Chavez i Caracas forumet för att ha förändrats till en sorts omgivning för revolutionsturism. Ironiskt i landet där små stånd med Chavez-souvenirer finns i överflöd. Venezuelas regering stödde trots kritik öppet forumen i både Mali och Caracas, i synnerhet med reda pengar.

Smittsam entusiasm

Bristen på konkreta resultat var i Mali inte en fråga som afrikanerna väckte själv. De afrikanska deltagarna uppskattade generellt sett forumets öppenhet, och alla var entusiastiska över att WSF äntligen strandat i Afrika. I stället för gemensamma deklarationer hoppades många att samarbetet kring de olika initiativen som kommer upp på de hundratals seminarierna skulle fortsätta också efter forumen. Seminarierna i Bamako behandlade allt från aids till sydafrikansk imperialism inom Afrika.

Fokus i Mali och tydligen också i Venezuela låg till en del spontant på immigrationsfrågor. En presskonferens i Caracas gick ut på att mexikanska grupper informerade om sina planer på att krossa dödens mur mellan USA och Mexiko i början av maj. Människor i tusental skall korsa gränsen mot norr samtidigt för att göra övervakningen omöjlig.

Aktivister från bland annat Marocko och Algeriet ville i sin tur i Mali lyfta upp det dystra temat om ”dödens små båtar” på Medelhavet, i vilka hundratals unga afrikaner dör varje år i hopp om ett bättre liv i Europa. Dessutom är livet de når sällan en förbättring. De som kommer tillbaka till Afrika efteråt stärker tesen om ett bättre Europa för att inte betraktas som förlorare. Problemen med massimmigration återfinns i alla världsdelar: problemen är globala och gemensamma, en slutsats som ofta nås i WSF. Mexikanerna lär ha bett om internationellt stöd för sin kampanj. Enligt den internationella kommitténs planer är invandrar- och immigrationsfrågor ett speciellt tema också år 2007, då WSF hålls enbart i Nairobi, Kenya.

WSF är en stor inspirationskälla, med nya former av deltagande och det globala perspektivet ständigt närvarande. Många frågor gällande Chavez inflytande, finansieringen av forumet samt kontakterna till media är viktiga då stegen förs mot Nairobi 2007. Oberoende kan man efter upplevelsen i Mali inte vara annat än hoppfull. Den afrikanska entusiasmen för forumet smittar lätt av sig.

text&foto