The World’s Fastest Indian är en mycket klassisk och förutsägbar film. Och den är väldigt fin.

I filmen, regisserad av Roger Donaldson, spelar Anthony Hopkins huvudrollen som den excentriske pensionären Burt Munro, som fortfarande brinner för sin ungdoms dröm. År ut och år in har han trimmat sin gamla Indian-motorcykel från 1920. Året är nu 1967 och platsen är den sömniga småstaden Invercargill i Nya Zeeland.

Men i en ålder då vanligt folk snällt brukar krypa ihop och vänta på döden åker den djärve Burt i stället iväg på sitt livs längsta resa: till andra sidan av jordklotet och saltöknen i Utah, för att göra nytt hastighetsrekord med sin motorcykel.

Att se The World’s Fastest Indian är lite som att lyssna på ett samlingsalbum av AC/DC. Allting är precis vad man kan vänta sig, och man kan inte begripa hur något så enkelt kan vara så bra. Den gamle mannen är excentrisk men trevlig, och alla problem han ställs inför löser han med sin envishet, människovärme och sympati. Han tror att han kan förverkliga sin dröm även om ingen annan – förutom den tioåriga grannpojken, förstås – tror på honom. Han är tolerant, charmig, vit, heterosexuell, intelligent, kreativ och originell, genialisk.

Och Anthony Hopkins gör rollen som supergamylen alldeles oerhört bra. Hans charm fullkomligt flödar ut ur den vita duken, och gör den besynnerliga schablonartade rollen levande på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag är såld.

Lärdomen i denna historia är den samma som man hört tusentals gånger tidigare: tro på dig själv, believe in yourself. Men antagligen för första gången har någon sagt det så att jag tror honom.
The World’s Fastest Indian, regi av Roger Donaldson, 125 min, Finlandspremiär 24.2.

Lasse Garoff

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.