Ibland är det tungt att sitta i publiken. Grönholms metod ger skrattmusklerna en sådan omgång att tårar inte är långt ifrån. Lilla Teaterns senaste produktion är en pjäs där publiken fråntas all makt och lotsas fram som får, genom en salig blandning av situationskomik och intrigkryddade gåtor. Efter att betet i början slängs ut framför åskådaren, blir det ett vildsint lopp efter lösningar på det mysterium som läggs fram. Och som sig bör står man aldrig så stadigt som man tror. Mattan dras under en just då man gapar som störst.

Konceptet är enkelt och genialt, men innehar framför allt ett högt underhållningsvärde. Fyra arbetssökande till en spansk firma befinner sig plötsligt i en arbetsintervju som är fri från alla konventioner. Aspiranterna matas med svårknäckta nötter, där vägen till lösningen alltid verkar vara en balansgång mellan egoism och samarbete. Det är ju bara en som får jobbet. Hur skall man då köra sitt eget race, om allas bilar behöver draghjälp av medtävlarna? Där ligger också roten till berättandet i Grönholms metod.

Men en enda fest blir det inte. Publikens reaktion tycks inte vara beroende av vad som egentligen händer på scen, utan hur skådespelarna vill att vi skall reagera. Liknande saker väcker olika reaktion. Pekka Strang, Sampo Sarkola, Jonna Järnefelt och Carl-Kristian Rundman kör hårt i sina roller och det är snarare kroppsspråket som fungerar som drivfjäder för engångsskämten, än tvärtom.

Pekka Strang får profilera sig mest genom sin aggressiva roll, i vilken alla tänkbara banaliteter möts. Hans sexistiska, rasistiska och elitistiska skämt stänker ut över publiken med en skymt av spanskt temperament. Som motvikt till hårdheten får den övriga skådespelarstaben göra sitt för att hämta in mänskliga dimensioner som Strangs rollfigur så väl gömmer.

Grönholms metod är inte enbart komedi, utan även thriller. Något som den aningen överflödiga musiken också antyder. Uppbyggnaden ger en associationer till bordsspelet (och filmen) Cluedo. Häxjakten på den livsfarlige mördaren har bara ersatts med ett snitt från en allt brutalare arbetsmarknad, där sökande sållas ut med en glimt av socialdarwinism i ögonvrån.

Mästaren bakom den ursprungliga pjäsen, en internationell succé, är katalanen Jordi Galceran. Hans mellansteg i TV-världen kan ses i pjäsen som har ett inte så lite filmatiskt grepp. Scenografin är helgjuten, utan luckor för fantasin att fylla ut. Berättandet framskrider också säkert som solen, utan hopp och skutt ut i det abstrakta. Men kanske friheten från associationer utgör grunden för den trygga strömlinjehumorn på den trygga scenen.

Mitt i thrillern hittar man också en träffande tidsbild, som reflekteras inte bara i rollerna utan även i det snitsiga penthouse-sammanträdesrummet där bilarnas avlägsna brus aldrig låter en glömma livets hektiska gång. Tyvärr begränsas de samhällsavbildande undertonerna till antydningar i stället för slående kritik. Endast här håller publiken själv i tyglarna. De möjliga slutsatserna blir bara för många för att någon skall få sin världsbild rubbad.

Grönholms metod på Lilla Teatern, Hfors. Text: Jordi Galceran. Regi: Pentti Kotkaniemi. I rollerna: Pekka Strang; Jonna Järnefelt, Carl-Kristian Rundman, Sampo Sarkola. Scenografi och dräkter: Ralf Forsström.