Det är naturligtvis sant att presidentens formella maktbefogenheter idag är kraftigt kringskurna. Men det betyder inte nödvändigtvis att ämbetet för den skull har förvandlats till en symbol för ensaksrörelserna: Nej till Nato, Ja till Nato! En aktiv och viljestark president kan göra både det ena och det andra utanför de ramar som de konstitutionella reglerna uppställer, utan att det automatiskt skulle betraktas som någon form av maktusurpation. Egentligen är det därför vi fortsättningsvis har en president.

 

Det minsta man kan begära av en president som nästan uteslutande är utrustad med utrikespolitiska befogenheter är att hon/han är utrikespolitiskt lyhörd. Det som just i dessa dagar irriterar mig en smula är att vår återvalda president tillsvidare (15.2.) inte visat prov på någon större lyhördhet ifråga om konflikten mellan Jyllands-Posten (Danmark) och den islamiska världen. Den konflikten har åtminstone utrikespolitiska dimensioner.

Den danska statsledningen har till dags dato hållit fast vid en naiv föreställning om att det här bara är frågan om yttrandefriheten. I verkligheten är det också en frågan om det officiella Danmarks förhållningssätt till främmande religioner och kulturer. Det är något man gudskelov tycks ha förstått inom en del EU-länder, i vilka fixeringen vid de nationella rättstraditionerna uppenbarligen inte överskuggar alla andra bedömningar.

Det här får vara inledningen till den fråga jag egentligen vill diskutera. Håller utrikespolitiken på att flytta utomlands? Det är tyvärr en fråga som inte alls diskuterats på allvar hos oss och samtidigt en fråga som på många sätt i presidentvalet varit viktigare än den pedantiska debatten om Nato-anslutningens olika nyanser.

I grundlagen bestäms att det är statsrådet (och i vissa fall riksdagen) som besluter om frågor som ansluter sig till Europeiska unionen. De frågorna är med andra ord numera att betrakta som inrikespolitiska frågor. Finland är ju en medlemsstat av EU, och just därför betraktas inte våra förhållanden till unionen som externa. De är juridiskt sett interna. (Det är sorgligt nog bara ett fåtal som upplever det på det sättet, och det i sin tur beror på att EU:s beslut saknar demokratisk förankring.) Att presidenten på EU:s toppmöten gjort anspråk på sin egen tallrik beror på att en del EU-frågor gäller unionens förhållanden till främmande stater och inte förhållandena mellan medlemsstaterna. De gäller alltså EU:s utrikesrelationer.

Men det är, tror jag, bara en fråga om tid, innan presidentens tallrik – med hummer och ripa – helt plötsligt kommer att befinna sig enbart framför statsministerns stol.

Vi har alltsedan folkrättens uppkomst för några århundraden sedan vant oss vid att se på världen i ett antingen/ eller-perspektiv. Antingen är vi en suverän stat eller så är vi det inte, antingen bestämmer vi själva eller så bestämmer någon annan över oss, antingen är en fråga inrikespolitisk eller så är den utrikespolitisk. Så ser världen likväl inte ut mera. De distinktioner vi vant oss vid är idag med andra ord inte riktigt gångbara. Det är i alla avseenden fruktbarare och mer realistiskt att tänka och handla i termer av både/ och.

Den distinktion som vår nya grundlag gör mellan inrikes- och utrikespolitik måste helt enkelt betraktas såsom redan vid sin födsel dödfödd. Kan exempelvis någon på allvar påstå att de ekologiska frågorna idag är något annat än globala, det vill säga sådana som gäller både planetens alla enskilda stater och samtidigt varje enskild stat; kan någon på allvar påstå att världshandeln, hungersnöden och fattigdomen i den fattiga världen eller bekämpandet av terrorismen enbart hör till utrikespolitikens område? Jag förmodar att vi alla är överens om att vi här har att göra med frågor där alla distinktioner mellan det ”yttre” och det ”inre” är meningslösa. De flesta stora frågorna i dagens värld är lokala.

Inte desto mindre baserar sig vår grundlag på föreställningen att de gamla distinktionerna mellan inrikes- och utrikesärenden fortsättningsvis är giltiga. Och just på grund av den här konstitutionella begreppsförstelningen är vi vanliga medborgare, som än så länge är begåvade med sunt förnuft, tvungna att ta del av politiska debatter, där det dras upp gränser som de facto inte längre existerar.

Det som har hänt sedan andra världskrigets dagar – och som idag händer i accelererande takt – är att det som vi brukat kalla utrikespolitiskt beslutsfattande i allt större utsträckning flyttat utomlands. Bland annat har det, som vi sett, flyttat till EU. Den flyttningen kan – om inte något annat – bidra till att stärka banden av gemenskap mellan de idag rätt heterogena medlemsstaterna. Och dessutom: den militanta globala hegemonen USA borde inte tillåtas att i det oändliga få härja fritt. Ett enigt EU kan måhända i den bästa av världar bidra till att makthavarna i den kontinenten så småningom inser att en militariserad utrikespolitik inte kan leda till något annat än en katastrof.

Men det finns givetvis flera våningar i det folkrättsliga systemet. Den högsta våningen, den överstatliga, bebos av FN som många idag på felaktiga grunder anser maktlös. I ett vidare perspektiv har organisationen varit allt annat. FN:s satsning på de mänskliga rättigheterna har resulterat i att allvarliga nationella kränkningar av dem numera uppfattas som kränkningar av det internationella samfundet. Det som tidigare enbart sågs som en nationell angelägenhet (rättighetskränkningar) ses alltså idag som en internationell fråga som i sista hand kan berättiga humanitär intervention. Här ser vi ett konkret exempel på hur det som tidigare var en inrikespolitisk fråga via FN blivit en internationell fråga. Gränsen mellan det som betraktas som nationella angelägenheter och det som betraktas som internationella har suddats ut. Inte ens grundrättighetsfrågorna är mera enbart nationella! De är en FN-angelägenhet.

WTO, ILO, UNESCO och liknande organisationer representerar det som brukar kallas den transnationella nivån. I takt med att de organisationernas makt och inflytande ökat har de tidigare suveräna nationalstaternas makt minskat. Det är därför motiverat att säga att i varje fall en del av utrikespolitiken transnationaliserats, medan andra delar regionaliserats (EU) eller internationaliserats (FN).

Själva sitter vi i vår egen lilla låda fångade i fiktionen att världen fortsättningsvis består av suveräna stater.

Det gör den inte. Vi är på väg – det kommer att bli en lång väg – mot en värld där såväl den nationella utrikes- som inrikespolitiken stegvis ersätts av en världsinrikespolitik.

Skribenten är en långa linjens vänsterdebattör

Den idiotisering av presidentrollen som vi var vittnen till i början av året gjorde knappast någon glad. Man kan förstås tänka sig att Henrik Lax sprattlade till av lycka, då det centrala temat för ”debatterna” kandidaterna emellan kom att gälla en möjlig Nato-anslutning. Och det kan ju rentav hända att kandidaterna själva upplevde denhär stupida begränsningen av diskussionsämnena som en lättnad. De behövde varken förbereda sig eller fördjupa sig i någon ny frågeställning. Samma lättnad måste också de involverade massmedieaktivisterna ha upplevt.

Det är naturligtvis sant att presidentens formella maktbefogenheter idag är kraftigt kringskurna. Men det betyder inte nödvändigtvis att ämbetet för den skull har förvandlats till en symbol för ensaksrörelserna: Nej till Nato, Ja till Nato! En aktiv och viljestark president kan göra både det ena och det andra utanför de ramar som de konstitutionella reglerna uppställer, utan att det automatiskt skulle betraktas som någon form av maktusurpation. Egentligen är det därför vi fortsättningsvis har en president.

Det minsta man kan begära av en president som nästan uteslutande är utrustad med utrikespolitiska befogenheter är att hon/han är utrikespolitiskt lyhörd. Det som just i dessa dagar irriterar mig en smula är att vår återvalda president tillsvidare (15.2.) inte visat prov på någon större lyhördhet ifråga om konflikten mellan Jyllands-Posten (Danmark) och den islamiska världen. Den konflikten har åtminstone utrikespolitiska dimensioner.

Den danska statsledningen har till dags dato hållit fast vid en naiv föreställning om att det här bara är frågan om yttrandefriheten. I verkligheten är det också en frågan om det officiella Danmarks förhållningssätt till främmande religioner och kulturer. Det är något man gudskelov tycks ha förstått inom en del EU-länder, i vilka fixeringen vid de nationella rättstraditionerna uppenbarligen inte överskuggar alla andra bedömningar.

Det här får vara inledningen till den fråga jag egentligen vill diskutera. Håller utrikespolitiken på att flytta utomlands? Det är tyvärr en fråga som inte alls diskuterats på allvar hos oss och samtidigt en fråga som på många sätt i presidentvalet varit viktigare än den pedantiska debatten om Nato-anslutningens olika nyanser.

I grundlagen bestäms att det är statsrådet (och i vissa fall riksdagen) som besluter om frågor som ansluter sig till Europeiska unionen. De frågorna är med andra ord numera att betrakta som inrikespolitiska frågor. Finland är ju en medlemsstat av EU, och just därför betraktas inte våra förhållanden till unionen som externa. De är juridiskt sett interna. (Det är sorgligt nog bara ett fåtal som upplever det på det sättet, och det i sin tur beror på att EU:s beslut saknar demokratisk förankring.) Att presidenten på EU:s toppmöten gjort anspråk på sin egen tallrik beror på att en del EU-frågor gäller unionens förhållanden till främmande stater och inte förhållandena mellan medlemsstaterna. De gäller alltså EU:s utrikesrelationer.

Men det är, tror jag, bara en fråga om tid, innan presidentens tallrik – med hummer och ripa – helt plötsligt kommer att befinna sig enbart framför statsministerns stol.

Vi har alltsedan folkrättens uppkomst för några århundraden sedan vant oss vid att se på världen i ett antingen/ eller-perspektiv. Antingen är vi en suverän stat eller så är vi det inte, antingen bestämmer vi själva eller så bestämmer någon annan över oss, antingen är en fråga inrikespolitisk eller så är den utrikespolitisk. Så ser världen likväl inte ut mera. De distinktioner vi vant oss vid är idag med andra ord inte riktigt gångbara. Det är i alla avseenden fruktbarare och mer realistiskt att tänka och handla i termer av både/ och.

Den distinktion som vår nya grundlag gör mellan inrikes- och utrikespolitik måste helt enkelt betraktas såsom redan vid sin födsel dödfödd. Kan exempelvis någon på allvar påstå att de ekologiska frågorna idag är något annat än globala, det vill säga sådana som gäller både planetens alla enskilda stater och samtidigt varje enskild stat; kan någon på allvar påstå att världshandeln, hungersnöden och fattigdomen i den fattiga världen eller bekämpandet av terrorismen enbart hör till utrikespolitikens område? Jag förmodar att vi alla är överens om att vi här har att göra med frågor där alla distinktioner mellan det ”yttre” och det ”inre” är meningslösa. De flesta stora frågorna i dagens värld är lokala.

Inte desto mindre baserar sig vår grundlag på föreställningen att de gamla distinktionerna mellan inrikes- och utrikesärenden fortsättningsvis är giltiga. Och just på grund av den här konstitutionella begreppsförstelningen är vi vanliga medborgare, som än så länge är begåvade med sunt förnuft, tvungna att ta del av politiska debatter, där det dras upp gränser som de facto inte längre existerar.

Det som har hänt sedan andra världskrigets dagar – och som idag händer i accelererande takt – är att det som vi brukat kalla utrikespolitiskt beslutsfattande i allt större utsträckning flyttat utomlands. Bland annat har det, som vi sett, flyttat till EU. Den flyttningen kan – om inte något annat – bidra till att stärka banden av gemenskap mellan de idag rätt heterogena medlemsstaterna. Och dessutom: den militanta globala hegemonen USA borde inte tillåtas att i det oändliga få härja fritt. Ett enigt EU kan måhända i den bästa av världar bidra till att makthavarna i den kontinenten så småningom inser att en militariserad utrikespolitik inte kan leda till något annat än en katastrof.

Men det finns givetvis flera våningar i det folkrättsliga systemet. Den högsta våningen, den överstatliga, bebos av FN som många idag på felaktiga grunder anser maktlös. I ett vidare perspektiv har organisationen varit allt annat. FN:s satsning på de mänskliga rättigheterna har resulterat i att allvarliga nationella kränkningar av dem numera uppfattas som kränkningar av det internationella samfundet. Det som tidigare enbart sågs som en nationell angelägenhet (rättighetskränkningar) ses alltså idag som en internationell fråga som i sista hand kan berättiga humanitär intervention. Här ser vi ett konkret exempel på hur det som tidigare var en inrikespolitisk fråga via FN blivit en internationell fråga. Gränsen mellan det som betraktas som nationella angelägenheter och det som betraktas som internationella har suddats ut. Inte ens grundrättighetsfrågorna är mera enbart nationella! De är en FN-angelägenhet.

WTO, ILO, UNESCO och liknande organisationer representerar det som brukar kallas den transnationella nivån. I takt med att de organisationernas makt och inflytande ökat har de tidigare suveräna nationalstaternas makt minskat. Det är därför motiverat att säga att i varje fall en del av utrikespolitiken transnationaliserats, medan andra delar regionaliserats (EU) eller internationaliserats (FN).

Själva sitter vi i vår egen lilla låda fångade i fiktionen att världen fortsättningsvis består av suveräna stater.

Det gör den inte. Vi är på väg – det kommer att bli en lång väg – mot en värld där såväl den nationella utrikes- som inrikespolitiken stegvis ersätts av en världsinrikespolitik.

Skribenten är en långa linjens vänsterdebattör