Samtidigt med publiceringen av boken om Love Records återutger Siboney, som publicerar Love Records material på CD, samlingsskivan Anna mulle lovee från år 1994. Samlingen omfattar fyra stiligt förpackade CD-skivor som innehåller 79 låtar (inte 75 som man skulle kunna tro) av Love Records populäraste artister. Det medföljande häftet innehåller en kort presentation av samtliga artister, involverade musiker och producenter i anslutning till respektive inspelning. Skivbolagets centrala gestalters fingrar har varit direkt med i närapå hälften av samlingens inspelningar, vilket säkert återspeglar sig i materialets bredd och dess lekfullhet.

Det tar en stund innan jag upptäcker att samlingens röda tråd är – precis som skivans namn så tydligt antyder – rock. Av Love Records breda produktion omfattar skivan utvalda spår från progg, blues, schlager och rock. Politisk sång har uteslutits eller representeras på sin höjd av Mikko Alatalos något diffusa samhällsbetraktelser och några tidiga punklåtar. Barnsånger, jazz eller spelmansmusik finner man överhuvudtaget inte på denna samling, trots att de utgjorde en väsentlig del av Love Records katalog. Dessa kan man finna på andra samlingsskivor av Siboney.

Samlingens ryggrad utgörs av gitarrbaserad musik, men variationen är trots allt imponerande. Skivorna rör sig framåt kronologiskt och organiskt via några centrala gestalter, med några mindre välkända artister utspridda över skivorna.

Den första skivans produktion baserar sig på det artistkollektiv som tog sitt avstamp från det legendariska bandet Blues Section och som med tiden utmynnade i band somTasavallan Presidentti och Wigwam. M.A. Numminens undergroundrock och Juice Leskinens något lättsammare dito utgör andra poler – med Rauli Badding Somerjoki, som samarbetade tätt med Numminen, som en oavhängig avstickare. På tredje skivan kan man skönja de första tonerna av finsk punk och kontrasten mot proggens virtuositet har sällan varit mer slående.

Samlingens sista skiva tycks vara ett hopkok av de tre första – enligt mig också den mest spännande. Här finner man otroligt professionella kompositioner av flera än idag aktiva artister. När Dave Lindholms mustiga bluesrock möter Maarit Hurmerintas och Kojosmäktiga sväng, har jag svårt att besluta vilket jag tycker bäst om. Onekligen känns Hurmerintas vita soul rätt fjärran från Love Records rötter, så jag lutar åt Dave. Och så finns här Hurriganes, Love Records framgångsrikaste band, som musikaliskt bleknar i jämförelse med de flesta av samlingens andra artister.

För övrigt: Ifall du råkar ha Love Records LP-skivor i din samling eller på vinden så skänk för guds skull inte bort dem – deras värde ökar lavinartat som bäst!

Siboney: Anna mulle lovee – 75 rockia vuosilta 1967 – 79.