Långt norr om polcirkeln, där det är natt flera månader i sträck, finns en liten stad där egendomliga saker händer. Olycksfall och försvinnanden, och något jagar i polarmörkret. Läkaren Annika och hennes tonåriga dotter Saga flyttar till orten, och se där! Sverige har fått sin första vampyrfilm!

Frostbiten heter filmen, som är regisserad av Anders Banke och producerad av Magnus Paulsson. Den är verkligen något av det första i sitt slag, på gott och ont. Det har framför allt märkts i finansieringen.

– För att göra filmen hade vi 21 miljoner kronor (ca 2,25 miljoner euro). Jag var väl helt enkelt så naiv att jag inte begrep att man inte kan göra den här sortens film på sådana pengar, berättar Magnus Paulsson.

– Men ingen hade gjort den här sortens film i Sverige tidigare, säger Anders Banke.

– Det fanns inga färdiga mallar och uppskattningar som man kunde gå efter. Därför var det svårt att övertyga distributörerna att investera i filmen. Men det kan man ju inte klandra dem för.

 

Blodigt hokus-pokus

I en vampyrfilm är specialeffekterna mer än halva stämningen. Det ska finnas läskigt hokus-pokus och blod, annars är det helt enkelt en dålig vampyrfilm. Killarna bakomFrostbiten har varit mycket medvetna om denna sanning.

– Vi visste att vi behövde bra vampyreffekter, annars skulle hela filmen bara bli strunt. Vi satsade mycket på dem, vi ville inte se några taskiga datorbyggda monster, säger Paulsson.

Bolaget bakom specialeffekterna heter Fido Film, ett ambitiöst bolag som skapar 3D-animationer och visuella effekter för film.

– Fido Film gav oss en dubbelt så dyr offert som alla de andra bolagen. Men vi visste att det var dem vi skulle behöva. Och de kostade mycket men gav verkligen ett lyft åt filmen, berättar Paulsson.

– Vanligen brukar specialeffekternas andel av en films budget ligga kring 2,5 procent. Man putsar upp lite i filmen, inget annat. För Frostbiten var den andelen cirka 25 procent. Då finns det inte så mycket kvar att göra resten av filmen med.

Den summa som Frostbiten satsade på specialeffekter var ändå inte ofantligt stor jämfört med t.ex. amerikanska filmer, och det börjar klarna varför vampyrfilmer inte gjorts i Sverige tidigare. Ingen hade väl trott att det var möjligt. Men nu verkar folk ha insett att det fungerar.

– Det roliga är att en svensk och en norsk vampyrfilm är i görningen. Plötsligt leder vi en trend! De andra är naturligtvis väldigt nyfikna på hur det går för oss, säger Paulsson.

 

Knepigt att filma

Alla miljöer som behövdes i Frostbiten hittades i staden Kalix. Filmningarna började den 8 mars 2005, och fortsatte till mitten av april. Filmen, som utspelar sig i en liten stad norr om polcirkeln, var trots det väldigt besvärlig att filma.

–Vi var väldigt beroende av snö, så vi kämpade mot klockan. Allt skulle filmas på natten. Vi fick kalla in ett extra filmteam för att inte arbeta ihjäl de människor vi hade, men vi hade inte råd att anställa fler människor till projektets ledning. Det betydde att vi i ledningen fick arbeta 16-18 timmars arbetsdagar två veckor i streck, berättar Banke och Paulsson.

– Logistiskt var projektet en mardröm. Massor av folk snubblar runt mitt i natten i djup snö, med ett antal djur som också ska vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, säger Paulsson.

Staden Kalix där man filmade var också ganska liten, och vid ett tillfälle tog allt bröd i staden slut eftersom Frostbitens filmteam var så stort.

– Alla jobbade bra, men det kändes väldigt skönt då vi filmat klart och kunde åka söderut till Ystad och jobba i studiomiljö, säger Magnus Paulsson.

 

Fungerande och opretentiös

Arbetet med filmen började redan 1999, då ett manus för en vampyrfilm damp ner i produktionsbolaget Solid Entertainments brevlåda.

– Nästan allt som folk skickar till oss är pretentiöst skit, men det här manuset var bra och hade några riktigt fungerande scener. Vi skickade tillbaka det med förslag om ändringar, och till vår stora förvåning skrev författaren Daniel Ojanlatva om manuset enligt våra förslag. På det viset bollade vi manuset fram och tillbaka ända fram till 2003, berättar Paulsson.

Filmen var verkligen något som man inte sett tidigare, och tack vare det blev EU-programmet Media Plus intresserat av projektet. Senare involverade sig också Svenska Filminstitutet i projektet, och det betydde väldigt mycket för produktionen.

– Vi märkte väldigt tydligt att då man har Filminstitutet bakom sig så finns plötsligt ens filmprojekt ”på riktigt”. Plötsligt tar alla en på allvar, säger Anders Banke.

– Det fungerar helt bakvänt. Då man allra mest behöver pengar för att komma igång får man dem ingenstans, men då man redan har pengar kan man få mera. Och av någon orsak är det mycket lättare att få pengar till vissa genrers filmer, som till exempel polisfilmer. I Sverige kommer det att produceras 54 polisfilmer under de kommande åren, fortsätter han.

 

Vampyrpotpurri

Frostbiten börjar med en klassisk, ganska kuslig inledning om en svensk SS-soldat i Ukraina under andra världskriget, som med sin trupp är på flykt undan de avancerande ryssarna. De söker skydd i en stuga som verkar övergiven och tyst, men där inne blir de överfallna av något onaturligt. Den svenska SS-soldaten är den enda som klarar sig undan, men han tar med sig smittan hem till Norrland…

I mitten av 2000-talet har läkaren Annika (Petra Nielsen) fått en tjänst på ett sjukhus på en liten ort i Norrland och flyttar dit tillsammans med sin 17-åriga dotter Saga (Grete Havnesköld). Men det är något som inte stämmer i den lilla orten. Konstiga olyckor och dödsfall förekommer, och när en nyfiken assistent på sjukhuset mumsar i sig fel piller, och då pillren sedan hamnar i bålen på gymnasieelevernas hemmafest träffar – symboliskt talat – skiten fläkten, och allt går riktigt fruktansvärt fel. Och till råga på allt är det polarmörker och gryningen kommer först om en månad.

Filmen är en ganska underhållande potpurri av tonårsvampyrfilm och lite Blade-aktigt experimenterande med olika ”vampyrsorter”.

Filmen har väldigt många trådar i handlingen, och har ibland problem att hålla dem alla i styr. Visuellt fungerar den, men har svårt att uppehålla en känsla av autenticitet i de inledande scenerna som ska utspela sig för sextio år sedan.

Men då handlingen förflyttar sig till gymnasiekretsarna i Norrland börjar det funka riktigt bra. Filmen är onekligen något som jag inte hade väntat mig att se, och Frostbiten lämnar efter sig en riktigt uppfriskande eftersmak.