Jag är en småtjuv, en bedragare i vardagen. Jag stjäl tid. Det händer varje dag. Mitt brott kan synas ringa, jag stjäl ju inte från någon annan , endast mig själv, men mina illgärningar sker så ofta att jag mer och mer funderar över hur mitt liv är ordnat, hur jag lever.

Jag kan med säkerhet säga att jag inte är ensam. Brottet är ett samhällsfenomen och går till största delen ut på att vi har förlorat förmågan att göra en sak i taget. Därför att vi tycker att vi inte har tid.

Ändå är min lott inte så illa. Jag är ledig för att ta hand om barn. Är man på pappasemester borde man ha all tid i världen. Säger andra, aldrig småbarnsföräldrarna själva.

Vad som ser ut som oceaner av tomma tidsfickor redo att fyllas är vid dagens slut blott och bart några vattenstänk under den torkande disken.

Morgontidningen skummas bara och då på kvällen framför tv:n vid blöjbytet måste radion vara med, får inte missa senaste Kulturnytt. Vid toalettbesök tar jag alltid med Boken, det gäller att passa på. Boken är också med i bilen till stormarknaden, ifall den lilla oförhappandes skulle somna i bilstolen.

Jag tror ibland att jag är med i en världsomspännande tävling. Den som gör flest saker samtidigt vinner. Flest saker, på kortast tid förstås. Maximera tidsutnyttjandet så att du hinner leva sen.

Diska och laga mat till exempel, fungerar utmärkt att göra samtidigt, tills diskmedlet hamnar i soppan eller pannkakorna läggs i torkställningen. Oerhört nöjd är man ändå, för samtidigt har man uppfattat brottstycken av Kvart-i-sex-ekot i radion.

Tid är hårdvaluta idag. Alla vill ha mer. Det enda som saknas är en marknad och folk som är beredda att betala. Ytterst få verkar vara det. Jobba heltid på jobbet, jobba heltid hemma, vara med barnen till hundra procent och hitta den hundraprocentiga avslappningen. Vem löser den omöjliga ekvationen?

I kretsen av småbarnsföräldrar har vuxentid blivit ett begrepp, något stort och viktigt att sträva efter då dagisvardagen snurrar på. Vuxentid. Tid för sig själv. Jag ogillar uttrycken, önskar hellre en helt ny syn på det här med tid.

Vår tid är utmätt, samtidigt oändlig. Vi har av naturliga skäl ingen möjlighet att överblicka den tid som givits oss. Ändå är det just det vi oftast försöker göra. Nostalgiskt tillbakablickande eller hoppfullt framtidsfantiserande. Vår oförmåga att leva i stunden har blivit en tjatig kliché. Bryr vi oss?

Det finns de som kan leva i nuet. Skulle ett tomt tidsrum plötsligt dyka upp läser jag nu den engelska författaren Jenny Diski, en författare med en sund inställning till tiden. Med fraktbåt färdas hon över Atlanten. En evigt obruten horisont, allt medan sekunderarna tickar iväg. Över den amerikanska kontinenten tar hon tåget (jo, tåg finns faktiskt, Hollywood bör informeras – av Diskis upplevelser att döma vimlar det här av miljöer som gjorda för vita duken). Diski är ingen stor tänkare eller matematiker för den delen, men hennes resa påminner mig om hur det faktiskt kan vara: en sak i taget, tid måste inte fyllas, tid kan bara vara och vi med den.

Oj, nu vaknade den lilla. Snabbt in, handla, hämta storasyster på dagis, hem, laga mat. Morgondagen är fulltecknad, men får jag tid över ska jag försöka att göra ingenting.

Skribenten är journalist