Mer än någonsin – och kanske bättre än någonsin – är genustematiken på tapeten: diskussionen på genusdebatt.com är ordentligt omskakande på ett för finlandssvenska förhållanden ovanligt sätt, särskilt inom teatern. För den som vill hänga med i aktuella frågor finns nu möjlighet att gå och se föreställningen med det finurliga namnet ”Nainen palaa” (kvinnan återvänder/brinner) i Ateneum-salen.

Utgående från egna erfarenheter har arbetsgruppen Irti – bestående av Harriet Abrahamsson, Mikaela Hasán, Kirsti Kuosmanen och Jaana Pesonen tillsammans med manusförfattarna/regissörerna Marina Meinander och Kirsi Porkka – skapat en föreställning kring kvinnans situation i dagens samhälle. Perspektivet är – äntligen! – samhällskritiskt och utformat snarast som ett debattinlägg, vilket öppnar för den programmatiska inriktningen. Gruppens strävan är att formulera och visa det som döljs, utgående från vardagliga erfarenheter och krav som var och en kan känna igen. Stilarterna varierar stort, vilket är fräscht och stimulerar till eftertanke ännu flera dagar efteråt, även om intrycket någon gång blir lite splittrat.

Spelet med ljus/mörker och bildprojiceringar som dekor behärskas här till fulländning. Öppningen är effektfull med ett totalt mörker där fyra kvinnor en åt gången tänder en tändsticka under sina ansikten och berättar om sina respektive svårigheter. Samtidigt är humorn en basingrediens i föreställningen, på alla nivåer, trots att kvinnors depression är ett centralt tema.

Kraven på effektivitet och duktighet visas i första delen genom en snyggt koreograferad helhet i själlös, hektisk city-miljö. Sedan följer en föreläsning om kvinnors situation med åskådliga projiceringsdiagram. Här stöter dock den tydliga och effektiva föreläsaren på patrull i form av kritiska frågor från de övriga skådespelarna.

Den fysiskt uttrycksfulla och humoristiska filosofi-historiska kavalkaden med mycket avsiktligt överspel kunde gärna ha varit ännu bitskare eftersom det handlar om dem som i vår bildningstradition upphöjts till högstatusklassiker – att läsas med vördnad och allvar – och om synen på Kvinnan genom historien.

Efter pausen höjs temperaturen ytterligare och vi kommer till föreställningens höjdpunkt. Här cirklar tematiken kring kvinnors lidande under kraven på utseende, trevlighet, effektivitet. Den marockanska sociologen Fatima Mernissi redogör här träffande (i Mikaela Hasáns gestalt) för sin iakttagelse om att västerländska kvinnor är lika ofria som någonsin muslimska. Bojorna finns i våra egna huvuden, dvs. de internaliserade kraven på hurdana vi måste vara för att alls duga. Scenen om kraven på kvinnors utseende kunde ha skruvats till ännu ett varv – personligen blir jag lite sårad om någon i publiken skrattar åt kvinnors vrede över massmediernas kvinnosyn. Våldtäktsscenen, med skamkänslor och allt, är stark och inlevelsefull – utan att förvandlas till äckel och hat.

Mikaela Hasán gör åtminstone två roller där skillnaderna i vår syn på kvinnligt och manligt åskådliggörs. I Anna/Frank-scenen visas hur både män och kvinnor är fångna i roller och rollförväntningar. För ett ögonblick, då förvandligen till Frank nästan är färdig, återkommer Annas, den försiktiga kvinnans vacklande, underdåniga blick – och skillnaden blir på ett subtilt sätt märkbar. I dessa kontrasteringar syns också hur män faktiskt har tillgång till fler roller, medan kvinnor lätt blir stämplade.

Den avslutande scenens kvinnogemenskap med filmning och närbilder känner jag mig lite främmande inför, men den dansande damkörens intåg med sin medryckande sång är en fungerande avslutning. Rentav magiskt blir det när den unga flickan plötsligt gör entré. Mina associationer gick genast till den tid när jag själv var ungefär 12 år gammal, till de uppfattningar om kropp, utseende och sexualitet jag hade då. Det är en värdefull uppvisning i hur våra uppfattningar om rollförväntningar formas. Tv-inslaget är överraskande och på det för gruppen typiska sättet samtidigt både allvarligt och humoristiskt. Här kan det ändå ses som lite problematiskt att tv, som faktiskt kan vara ganska passivicerande och fördummande, intar teaterscenen. Som helhet kan sägas att samspelet mellan gruppmedlemmarna fungerar strålande och är fyllt av energi, som också smittar av sig på publiken.

 

Nainen palaa: På scenen: Harriet Abrahamsson, Mikaela Hasán,Kirsti Kuosmanen, Jaana Pesonen. Manuskript och regi: Marina Meinander och Kirsi Porkka. Ljus: Timo Nurminen. Ljud och AV-teknik: Reine Lukinmaa. Scenografi: Arbetsgruppen. Stordior: Suvi Grym. Sångsolister: Jonna Haikonen / Mari Nieminen. Kören: Philomela-kuoro. Komposition: Carita Holmström. Video: Klippning och filmning: Juha Ikävalko, bildredaktör: Petteri Bülow. Premiär 1.3.2006 i Ateneum-salen i H:fors. Följande föreställningar: 12.3. kl. 15, 15.3. kl. 18, 16.3. kl. 18, 18.3. kl. 15, 22.3. kl. 18, 23.3. kl. 18.