Bland vackra slogans och konspirationsteorier fanns några guldkorn att behålla under islamkonferensen som UPI arrangerade förra veckan.

Utrikespolitiska institutet försökte leda oss bortom karikatyrkrisen med en konferens som samlade ett par hundra deltagare i riksdagens auditorium i Helsingfors förra tisdagen. Som medarrangör till konferensen stod en rad officiella institutioner som Finlands riksdag, de turkiska, tyska och spanska ambassaderna, franska kulturcentret och FN-initiativet Civilisationernas allians AOC. Alliansen skapades ifjol efter ett förslag av Spaniens och Turkiets premiärministrar Zapatero och Erdogan för att öka förståelsen mellan väst och de muslimska länderna.Många av konferenstalarna hade också just återvänt från det stora AOC-mötet i Doha, Qatar och hade bagagen fulla av vackra och något högt flytande tankar om samförstånd och försoning.

Senast när jordaniern Abdul Latif Arabiat, som presenterades som ”rösten från Mellanöstern”, intog talarstolen började man tro på
konspirationsteorierna. Chefen för ett islamiskt center i Amman talade så dålig engelska att det var svårt att uppfatta vad han hade att säga. Till slut gjorde han inget
annat än bekräftade fördomarna om litterärt handikappade (läs ociviliserade) araber. Synd att inte arrangörerna ansträngde sig för att hitta en tydligare ”röst från Mellanöstern”.

Lyckligtvis fick man lite mera tuggmotstånd i form av den franska politologen François Burgat. Burgat är en Mellanösternkännare som efter 18 år i Mellanöstern i dag arbetar som forskningschef vid det franska institutet för forskning i den arabiska och muslimska världen, IREMAM, i Aix-en-Provence.

– Islamisterna pratar ”muslimska”, börjar han. De använder sig av en terminologi som vi i väst inte förmår begripa och detta leder till förvirring och misstänksamhet.

För att hjälpa oss på traven föreslår han en liten tankelek.

– Vi omskriver Falklandskriget. Vi låtsas att Thatcher inte skickade sin armé till Argentina utan sin underrättelsetjänst istället. Agenterna ser till att makten hålls i händerna på dem som förhåller sig vänliga till våra intressen. Dessa vänner får sedan lov att göra vad de vill. Vi ser mellan fingrarna när de manipulerar valresultat eller torterar sina motståndare. Huvudsaken att de håller tassarna bort från Falklandsöarna. Hur lång tid tror ni att det skulle ta innan argentinska kommandosoldater börjar
spridas över världen?

Det är precis detta som vi åstadkommit i Mellanöstern alltsedan andra världskriget, enligt Burgat, och om inte dessa förtryckande tag räcker till, kan man testa ännu ett knep.

– Om de trots alla våra försök vägrar att foga sig, kan vi hjälpa dem att ändra sin kultur, så att de blir lydigare, harmlösare.0

 

Inte en religiös fråga

– Islamisterna i Mellanöstern är liksom sina Nasseritiska fäder nationalistiska innerst inne, men klär sin retorik i en islamisk symbolrepresentation. Det är frågan om en ompositionering gentemot väst. Kom ihåg att också Nasser, panarabismens fadersgestalt, jämfördes med Hitler i västerländska tidningar under Suezkrisen.

Karikatyrkrisen tycker Burgat att var en gammal repris som inte exploderade när den gjorde det av en slump.

– Det var dagen efter att Hamas utlyste sin seger i parlamentsvalen i Palestina som karikatyrkrisen spred sig som en löpeld genom regionen. Vem står bakom detta? Regimerna, förstås. De små Pinochetarna. Budskapet är glasklart: Börjar ni leka med demokratiska val i det här området är det de som bränner upp era ambassader som ni hjälper till makten. Detta är det klassiska sätt som regimer använder sig av för att illegitimera sina fiender. Man kriminaliserar dem.

Under sina många år som forskare i frågor som gäller dagens arabvärld och den världspolitik som den påverkas av, har François Burgat identifierat de nyckelfrågor som fräter mest på förhållandet mellan väst och arabvärlden.

– För det första borde väst, särskilt USA, formulera en mera balanserad framförhållning till den israelisk-palestinska konflikten.

Irak är den andra viktiga frågan – något som nämns av både extremister och demokrater i arabvärlden. Det nuvarande läget i landet och FN-sanktionerna under 90-talet har resulterat i våld och
massdöd.

– Sist men inte minst borde västvärlden ompröva sitt stöd till regimerna. Egyptens president Husni Mubarak är en i en lång rad av Pinochetar som vi fortsätter att piffa upp. Legitima politiska grupper skall inte hindras från att komma till makten. Det som hände i Algeriet i början av 90-talet, när den islamistiska valsegern brutalt annullerades, borde ha fungerat som avskräckande exempel.

– Krisen som vi befinner oss i har en rationell, objektiv förklaring. Den handlar inte om kulturkrockar, den handlar om politik. Det finns ett botemedel för terrorismen, men det är för dyrt. Det heter ”att dela med sig”, att dela med sig av politiska, ekonomiska och sociala resurser med araberna och muslimerna. Det är det enda botemedel som fungerar.