Ryktet som går i foajén före premiären på En vintersaga i regi av Cezaris antyder att man inte hunnit repetera klart. Kan väl hända att det stämmer. Före mellanakten finns några passager där trådarna som varje scen är gjorda av tycks dras ut så långt och länge att de går av, och vi sitter där och tittar tomt. Å andra sidan tror jag att det här tänjandet definitivt hör till. Tempoväxlingar är en del av hela grejen, den som sett Cezaris geniala hantering av ett par Kafkatexter i No Return på Viirus, påminns om det nu.

Man blir ju kompenserad för det segslitna. Det visuella är snudd på underskönt: en stjärnhimmel, en fond där ljuset spelar på det mest raffinerade vis. Sparsam rekvisita. Vad man behöver kanske bara är några stolar, några pappersblommor, tändsticksaskar. Prins Mamillius/Florizel och systern/den älskade Perdita betraktar varandra i skenet av en tändsticka: varde ljus, varde teater!

En vintersaga enligt Cezaris är ombyggd så att prins Mamillius kommer först, det är han som berättar. Ett romantiskt grepp: ynglingen, försummad av självupptagna föräldrar, dör. Dör fyra, fem dödar på scenen. Självupptaget också det, teatraliskt så det förslår.

Att dö så här blir en del av fadersupproret. Vintersagan som den ser ut nu är ombyggd till att handla mycket om ett problematiskt fadersförhållande. Kung Leontes av Sicilien förlorar ju bägge sina barn i sin rabiata egenkärlek som mest tar sig uttryck i en svartsjuka svartare än döden. Drottning Hermione får ge sitt liv för den, det spelar ingen roll att andra tar hennes parti.

Första partiet spelas i en sanslöst skruvad stil, med ett slags överpersonlighet som i bästa fall renodlar temat, gör liksom preparat av det. Men eftersom man fokuserat så strikt på kungafamiljen, helt och hållet elegant spelade av Dick Idman, Gogo Idman och Anna Hultin, blir de övriga i rollistan först satta i skuggan eller i alla fall i ett halvljus. I klartext: t.ex. Polixenes (kungen av Böhmen) roll, som tilldelats Riko Eklundh har inte riktigt fått färdinstruktioner, och, vad nästan värre är, Paulinas roll, (ceremonimästarens fru,Veronika Mattsson), som i ursprungstexten ger viktigt motstånd och har stor volym, har fått genomgå en radikal bantning. Det är lite synd att det sker precis när alla föreställningar på finlandssvenska scener synas extra noga i genusdebattens ljus.

Annars är det på en glidande skala småkul, underhållande, hejdlöst roligt. Tills föreställningen biter sig i svansen och går in för sitt allvar. Den svartsjuke kungen rehabiliteras nämligen efter sexton år av jalusi. Det görs vackert och tydligt och utan sentimentalitet. Kärleken kan födas på nytt (eller en ny regim, ett helt nytt statsskick) men den gör det inte utan ansträngning. Till det behövs en väldig apparat, allt man har: två kungariken, en egensinnig herde och hans utvecklingsstörde son, en bindgalen clown (gå och se Mitja Sirén), ett par fullriggare, rockband.

Och inte minst: det behövs nån som vet i vilken riktning man ska gå. Det är regissören, vars sätt att dirigera kollektiva scener (och hantera minsta möjliga rekvisita effektivt) jag beundrar mycket. Näsdukar – blåsta i på raka armar – betyder fulla segel, hållningsförändring betyder att man byter roll. Leken (tagen på allvar) kan göra vägen till publiken så underbart kort.

En vintersaga  av Shakespeare i bearbetning och regi av Cezaris. Scenografi: Vytautas Narbutas. Musik: Andreas Grevstein-Danielsson. Ljus. Oskar Sjöberg, Narbutas, Cezaris. I rollerna: Dick Idman, Anna Hultin, Gogo Idman, Maria Ahlroth, Robert Kock, Riko Eklundh, Mikael Andersson. Kristofer Möller, Veronika Mattsson, Mitja Sirén.
Premiär på Svenska Teatern 4.