– I ljuset från den verklighet som dagens gatubild tvingar på oss, ser jag nästan allt klotter som berättigat, säger vinnaren i Vänsterungas gatukonsttävling Jarkko Räsänen.
Två män i huvor står vid en vägg och smusslar med något. Snart ser man att de pryder fasaden med vita streck som taktfast tar form som något slags skrift. Männen är verkliga jättar. oproportionerligt stora, och efter bråkdelen av en sekund har man redan insett att man provoceras av spöken. Man märker också en bil ur vilken ljusstrimman från en projektor slungas ut i den mörka vinterkvällen och möter en kal vit vägg där den snart avbildar en klatschig graffitisignatur.
Jarkko Räsänen, 21 år, vann Vänsterungas gatukonsttävling som gick under rubriken ”En utopi om ett fritt stadsutrymme”, med sitt konstverk Det går inte att tvätta bort, för det är inte smuts. I verket projiceras bilder av två graffitiartister i fullt sjå på offentliga fasader. De senaste två veckorna har Räsänen med projektorn i bakluckan kört runt omkring i Helsingfors centrum där han, när mörkret fallit, satt upp sitt alternativ till utnyttjande av det offentliga rummet – bl.a Glaspalatset, Stockmann, köpcentret Kluuvi och Forsthuset har funnits med. När Ny Tid träffar honom sjuder han av ideologiska funderingar kring ett friare offentligt rum. Själv har han ingen graffitibakgrund. Det projicerade graffitiarbetet har också fötts på lagliga vägar under kontrollerade omständigheter.
Räsänens uppfattning av den ideala stadsbilden går stick i stäv med den stadsplanering som med porrbesläktad reklam i släptåget lotsats fram i åratal.
– Man måste spränga referensramarna i diskussionen om klottrandets vara eller icke-vara. I ljuset från den verklighet som dagens gatubild tvingar på oss, ser jag nästan allt klotter som berättigat. En visuell omgivning som indirekt uppmuntrar till ätstörningar behöver verkliga alternativ. Reklamer handlar ju om makt, om att påverka och manipulera folk.
– Fast den oavbrutna tvångsmatningen av reklam har trubbat av oss, ramlar budskapet nog någon väg ner i det omedvetna. Neonskyltarna kapar med våld vår uppmärksamhet och det är inte konstigt. Man måste ju konstant vara på alerten då man rör sig i stadsmiljö, för att inte bli nermejad av en bil t.ex. fortsätter Räsänen.
Utpräglat politisk konst alltså?
– Visst är all konst politisk om den strävar till att omorganisera förhållandet mellan orsak och verkan i det offentliga rummet. Så länge gatukonsten för med sig något nytt så är den politisk, eftersom det offentliga rummet kan ses som en liknelse för en allmän diskussion, funderar Räsänen.
Han förnekar inte heller att gatukonstens marginella roll skulle tvinga på den ett slags politisk mantel som alltid faller över proteströrelser.
Räsänens konstverk kan alltså ses som ett inlägg i en pågående diskussion, fast inte helt.
– Dialogen har för länge sedan övergått till ett ensidigt befallande. Graffitin svarar bara på reklamernas replik. Svaret är aggressivt för att också det ursprungliga inlägget var och är aggressivt.
Räsänen har ändå svårt att lägga fingret på var gränsen mellan gatukonst och klottrande går. Klart är ändå att hans uppfattning är långt ifrån den konventionella.
– Det offentliga rummet är i princip ett kafé, en social kontext där man ses och trivs. Om den här viktiga kontexten tas bort med våld, tas den också tillbaka med våld. Man skall inte missta sig. Hard core-klottrandet gör inget mindre än tar del av ett pågående krig.
Det offentliga rummet barkar alltså åt helvetet. Räsänen försöker inte erbjuda några lösningar, det faller utanför hans expertområde. Istället tillför han konstruktiva idéer.
– Startpunkten för ett friare offentligt rum skulle vara en arkitektonisk lösning. Som en väg eller en järnvägsvagn, som folk fritt skulle få bearbeta. När en fast punkt har bestämts skulle den bli en oavbruten process, där flera artister under en längre tid bidrar med sitt.
Det fria utrymmet skulle minska det okontrollerade klottrandet.
Kvaliteten då?
– I gatukonstens värld råder vissa oskrivna lagar. Det fina och vackra sållar oftast bort det fula och smaklösa. Verken på en för fri gatukonst ämnad plats skulle med största sannolikhet hålla en mycket hög standard och även sammanfalla med majoritetens skönhetsideal.
Det allra billigaste i gatukonsten eller klottrandet har Räsänen ändå tagit avstånd till.
– Jag drömmer inte om spårvagnar som luktar thinner och vars fönster blivit mörklagda av målfärg. Istället hoppas jag på en dynamisk stadsplanering där en byggnad kan innehålla spår från flera olika epoker. Det kunde vara ett hälsosamt alternativ till rivningsivern, du vet bort med korvhuset och så vidare.
Vad gäller hans egna konstverk, så fyller det också många nya dimensioner.
– Det är ju lite lustigt att mitt verk egentligen hämtar graffitin från skuggorna och visar den i en ny dager, gör den till performancekonst.
Räsänen roar sig även åt ironin i att hans konstverk inte kan visas i dagsljus, trots ”kryphålet” han hittat i den nolltoleranslinje som myndigheterna dragit kring all gatukonst.
Mottagandet på gatorna har överraskat Räsänen. Hans verk har tagits med ro och kanske mest som ett avslappnat och kreativt inlägg i graffitidebatten. Trots kritiken i verket är det ju rätt öppet för tolkning. Själv låter han folk dra sina egna slutsatser.
– Om man vill se verket bara som ett uttalande för graffiti, så fritt fram. Vad jag egentligen vill säga med konstverket spelar inte någon större roll. Man kunde ju jämföra klotter med Rorschachs bläcktest. Var och har sina egna associationer.
Idébakgrunden till verket är ändå inte alls neutral. För den som känner till Räsänens tankar är det omedelbart klart att den vassaste eggen riktats mot myndigheterna som under de senaste åren gjort våldsamma ingrepp mot spridning av graffiti och klistermärken, utan att göra skillnad på pubertala revirmärkningar och fredliga budskap som Let me love.
– Visst riktade jag en medveten pik, men jag gjorde det med ett leende på läpparna. Jag fick överraskande nog avveckla många av mina egna fördomar när 90 procent av reaktionerna var positiva, folk förstod humorn – t.o.m. många medelålders män i kostym, säger Räsänen om sina motiv.
– Jag ville ta det hela med humor och humor handlar ju just om det oväntade. Oväntat är det väl att man plötsligt möter ett par spökfigurer som gör det förbjudna men inte går att vifta bort, fortsätter han.
Så vitt Räsänen vet, är han ”först i världen” med ett motsvarande konstverk. Och banbrytande är det ju. Man behöver inte anstränga sig speciellt hårt för att se vilket potential illusorisk aktivism kan ha. Inte minst i våra tider av konstanta högteknologiska innovationer.
Genom hela intervjun försöker jag få Räsänen att dra en skiljelinje mellan klotter och gatukonst. Får man klottra?
– Så länge gatorna ser ut så här så klottra på men gör det bra, säger han med glimten i ögat.
Mikael Brunila
