Att den politiska sången snart skulle bli på modet förstod man när Ultra Bra slog igenom med sina Agit-Prop pastischer för tio år sedan. Precis som inom arkitektur, där det fula blir vackert på 35 år, så håller 70-talets politiska sångrörelse på att bli rumsren. Saken bevisas av dokumentärfilmen Kenen joukoissa seisot, som har haft biopremiär. Lyckligtvis är Jouko Aaltonens dokumentär ingen retro-underhållning som vältrar sig i nostalgi och taistoism, utan den koncentrerar sig på det väsentliga – musiken.

Det är många som idag vill förbise den politiska sångrörelsen som en storm i ett rödvinsglas, men Jouko Aaltonen påminner oss om att det en gång var blodigt allvar. ”Vi förberedde folket för revolution. När som helst kunde någon blåsa i visselpipan och då skulle det bära av,” berättar Aulikki Oksanen. Nästan lika absurt som det är att se en ungJorma Ollila tala sig varm för DDR, är det att höra det kattklappande medelålders ”Virtaset” tala om sina forna klassfiender. Men att den politiska sången hade dragningskraft på såväl unga som gamla är inte svårt att förstå. De brechtianskt underhållande sångerna skrevs av landets duktigaste kompositörer och framfördes av rakryggade män och kvinnor med tindrande ögon. Inte ens alla borgare lyckades stå emot musiken utan spelade skivorna i smyg, trots att sångerna propagerade deras död.

Dokumentärens största brist är längden. Dess 80-minuter räcker inte till för att göra ämnet rättvisa. Vi erbjuds en ganska splittrad helhet, där personer, tidpunkter och platser flyter ihop tills man inte riktigt vet om det är åt Stalin, FKP eller Koiton Laulu som arkivbildernas människomassor jublar. Man anger inte heller namn på personer vilket gör en mindre insatt tittare än mer förvirrad.

Dokumentären består av lika delar arkivmaterial och nya intervjuer. Intervjuerna ger perspektiv åt sångrörelsen och man har valt att nedtona dramatiken. Samtidigt vill man understryka, att sångernas budskap inte har förlorat sin aktualitet. Flera av filmens artister framför sina sånger på arbetsplatser, ålderdomshem och skolor för att visa, att ”kenen joukoissa seisot” är en lika aktuell och universell fråga nu som då. Det är också fantastiskt att se artisterna leva upp då de sätter sig framför ett piano.

När filmens sluttexter rullas till takten av en hiphop-låt inser jag, att den politiska sångrörelsen måste vara en av de samhälleliga rörelserna där kvinnornas inverkan har varit påtagligast. Hela rörelsen fick mer eller mindre sin början med Aulikki Oksanen, som hade blivit inspirerad av Kaisa Korhonen, och som i sin tur fick otaliga efterföljare i form av grupper varav åtminstone hälften alltid var kvinnor.

Också en annan insikt infaller i slutet av filmen. När Aulikki Oksanen och Kaj Chydeniusberättar hur de komponerade sånger mitt på natten för att de inte hade tålamod att vänta till morgonen så förstår man, att det måste ha varit lika mycket av kärlek till musiken och kamraterna som till politiken, som den politiska sångrörelsen lyckades uppnå något varaktigt.

Dokumentärfilm: Kenen joukoissa seisot, regi: Jouko Aaltonen. Premiär: 17.3, Helsingfors