Europeiska unionen beslöt inleda medlemsförhandlingar med Turkiet under de sista dagarna av Finlands första EU-ordförandeskap, 17 december 1999. Sedan den tiden har landet gått igenom en enorm förändringsprocess, från ett land som ännu 1980-1983 styrdes av militären, och där tortyr, långa frihetsberövanden utan domstolsbeslut, dödsstraff och godtycklig myndighetsutövning var vardag ännu för inte så länge sedan.

Men verkligheten är komplicerad också i dagens Turkiet. Den här kolumnen handlar om professor Kaboglu och professor Oran, medlemmar i den turkiska delegationen för mänskliga rättigheter, som inrättades år 2001.

År 2003 inledde delegationen för mänskliga rättigheter sin verksamhet. Dess ordförande blev professor Ibrahim Kaboglu. Delegationen organiserade sig i ett antal arbetsgrupper för att arbeta med olika tematiska frågor. En av arbetsgrupperna hade minoriteters rättigheter som sitt område under professor Baskin Orans ordförandeskap. Professor Oran är en av Turkiets ledande auktoriteter på minoritetsfrågor.

Professor Oran gjorde en studie om Turkiets minoriteter för delegationen. Han beskrev Turkiets traditionella förhållningssätt till minoritetsfrågan, som grundar sig på Lausanne-avtalet från 1923 om än med en viss nationell tolkning. Enligt Turkiets grundlag utgörs minoriteterna i landet av de icke-muslimska grupperna, närmast armenier, greker och judar. Den turkiska nationens enhet är en bärande tanke i den sekulära republik som inrättades av Kemal Atatürk.

 

Slutsatsen i professor Orans rapport är att Turkiets inställning till minoriteterna är föråldrad och borde omprövas. Turkiet borde försona sig med att landet också har andra än de traditionella, rätt små minoriteterna, främst greker, armenier och judar. En sådan försoning skulle framför allt gälla Turkiets miljontals kurder. Arbetsgruppen godkände rapporten, och likaså hela delegationen år 2004.

Efter en tid visade det sig att en brottsanmälan hade gjorts mot professor Kaboglu och professor Oran. Anmälarna var två personer, som ansåg att rapporten var så kränkande mot den turkiska staten att den också kränkte dem personligen som turkar. Åklagaren grubblade på ärendet i 10 månader, och beslöt sedan att väcka åtal. Rättegången inleddes den 15 februari.

Några dagar senare sitter vi i professor Orans vackra hem, dricker te och äter goda bakverk som en av hans advokater hämtat från Diyarbakir. Vi diskuterar bakgrundsfaktorerna till rättegången: rädsla för globaliseringen, en modernisering som varit snabbare sedan 1999 än någonsin sedan den turkiska republiken inrättades på 1920-talet, och den kurdiska beväpnade nationalismen. Därför frodas en hård turkisk nationalism, som bygger på en säregen allians: kemalister, dvs. försvarare av den sekulära, enade turkiska republiken, gamla maoister, och ultra-rasistiska nationalistgrupper.

Professorn är naturligtvis upprörd över åtalet. Han, professor Kaboglu och deras närmaste har berövats tid och sinnesfrid av en rättegång som känns lika onödig som tidskrävande. Åtalet grundar sig på artikel 216 i den nya turkiska strafflagen, som kriminaliserar uppviglande till hat mot olika folkgrupper. Det är ett stadgande som vid en snabb anblick ser ut att syfta till att skydda minoriteters ställning – inte för att skydda majoritetens känslor.

 

Men Baskin Oran är ändå optimist. Han tror att turkarna börjar få nog av överdriven nationalism. De två personerna som gjorde brottsanmälan fick inte ställning som målsägande i rättegången mot honom. Turkiets premiärminister, Racip Tayyip Erdogan, höll också ett tal i Diyarbakir i slutet av förra året, där han signalerade att ett Turkiet med många etniska identiteter är möjligt. Det talet speglar professor Orans egna tankar om ett Turkiet där en individ både kan ha en turkisk supra-identitet och samtidigt en infra-identitet, till exempel som kurd.

Följande kväll i Diyarbakir berättar professor Orans advokat om människorättsutvecklingen i Turkiet under den senaste tiden. Advokatföreningen i Diyarbakir har under åren framgångsrikt drivit många ärenden mot den turkiska staten bland annat i europeiska människorättsdomstolen, ärenden som bland annat gällt tortyr och nerbrännandet av 3000 kurdiska byar. Småningom börjar resultaten skönjas. Tortyren och godtycket har minskat, och Turkiet har stiftat en lag om kompensation till dem vars egendom förstörts när byarna brändes ner.

Stora problem återstår ändå till exempel i tillämpningen av den nya strafflagen. Ännu finns oron kvar för att en klient eller en närstående ska råka illa ut om de blir anhållna eller misstänkta för brott. Men analysen av orsakerna till de positiva förändringarna är enstämmig med professorns. Omvälvningarna i Turkiet har fått sig en ordentlig skjuts av medlemsförhandlingarna med EU.

Men nu ter det sig som om grupper både i Turkiet och i EU-länderna spelar ett spel som går ut på att visa att Turkiet inte hör hemma i unionen. Ändå sade Baskin Oran:

– Vi har fyra svåra år framför oss. Sedan tror jag att folket är moget för förändring.

Låt oss se till att EU inte lämnar Turkiet åt sitt öde under den tiden.

Skribenten är jurist och forskare

Kristina Stenman

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.