Den ungerske författaren och fotografen Péter Zilahys debutroman ”Den sista fönstergiraffen” inspirerade de orangea demonstranterna i Ukraina och har översatts till arton språk.

Péter Zilahys födsel var beräknad till sjunde november 1970, Zilahys mor vägrade dock att föda sin son på årsdagen för Oktoberrevolutionen och bet ihop till den åttonde. Tre och ett halvt decennium senare hyllades Péter Zilahy av tusentals orangea demonstranter i Kiev och hans roman Az utolsó ablakzsiráf (1998, ”Den sista fönstergiraffen”) användes som handbok av demonstranterna. Zilahy själv, som har rest och deltagit i alla Europas demokratiska revolter sedan 1989, undvek dock Ukraina.

– I Ukraina kom boken att användas som någon form av revolutionär manual och det var aldrig tanken. Jag ville inte åka dit som någon form av hjälte och motta hyllningar, berättar Zilahy.

Den märkliga boken ”Den sista fönstergiraffen” tar en av sina utgångspunkter i de revolutionerande demonstrationerna mot Slobodan Milosevi´c som utspelade sig i Belgrad under vintern 1996, demonstrationer vilka Zilahy själv deltog i.

– Jag såg protesterna på teve hemma i Budapest och en timme senare satt jag på tåget till Belgrad. Efter 1956 har vi alltid vetat att en revolution inte skulle komma i Budapest, men händelserna då har alltid fascinerat mig och jag har sökt efter mitt eget -56.

Zilahy blev en europeisk upptäcktsresande i revolter då han var på plats i DDR, Rumänien, Polen, Tjeckoslovakien och Serbien.

– Det ögonblicket då folk förstår att de har skapat förändringar och historia är underbart och fascinerande. I Belgrad var det en fyra månaders karneval med samma eufori och glädje som måste ha utspelat sig på Budapest gator 1956.

När Zilahy senare började skriva på ”Den sista fönstergiraffen” så kom han på att han kunde använda sig av Belgrad som ett av romanens verktyg, ett Belgrad som i romanen lika mycket blir ett Budapest.

Nyckelverktyget till boken är dock en uppslagsbok för barn som under kommunisttiden i Ungern årligen trycktes i ny upplaga för alla skolbarn. Här får också titeln sin naturliga förklaring då det första ordet i en ungersk uppslagsbok är ablak, fönster, och det sistazsiráf, giraff.

– Jag var tvungen att skriva det som hade lämnats utanför uppslagsverket. Jag utgick från den bokstavsordning som fanns i uppslagsboken, det var självklart för mig – huvudpersonen i uppslagsboken heter Péter och boken utkom första gången 1970, samma år som jag föddes.

Med den utgångspunkten blir boken en blandning av barndomsminnen, skönlitteratur, revolutionsmanual och beskrivning av händelserna i Belgrad 1996.

– Det finns många anledningar att välja formen av uppslagsbok, den behöver inte förklaras utan den förklarar. Orden dictionary och dictatorship ligger också väldigt nära varandra, kanske är det samma ord?

Blandningen av roman och uppslagsbok är enligt Zilahy lika given.

– Varje form måste brytas. Det ungerska alfabetet har 44 bokstäver, men i mitt uppslagsverk finns det 45. Jag använder mig av ständiga lekar med formen, där finns underformen som spelar mot huvudformen och där finns diskussioner mellan flera olika röster; barnets röster, historikernas röster etc.

Det är inte bara den språkliga och litterära formen som är påtaglig i ”Den sista fönstergiraffen”, även den grafiska utformningen är viktig med två spalter per sida och rikligt med illustrationer. Även i Zilahys mail och brev formar bokstäver unika grafiska figurer. När vi nu träffas i samband med litteraturfestivalen Sprachsalz, i den lilla staden Hall i österrikiska Tyrolen, vill Zilahy att vi ska mötas under ungerska former och göra intervjun i hotellets turkiska bad med ångbastu. En möjlighet för Zilahy att uttrycka att ”Den sista fönstergiraffen” inte bara är en fråga om form och betraktelser av revolutioner, utan också en bok som i allra högsta grad beskriver ett Ungern som inte längre existerar.

– Jag bevarar litterärt den värld som inte längre finns. Boken beskriver hur det var i Ungern under kommunisttiden, många av dem som växer upp nu kan inte föreställa sig den tiden. Boken har så många lager och så många olika sätt att läsas på, men den är skriven på ungerska för ungrare och jag hade aldrig en tanke på att den skulle komma att översättas.

Under åttiotalet var Zilhay i allra högsta grad med i protesterna och demonstrationerna som successivt ungergrävde regimen.

– Man förstår inte att man skapar historia när är mitt uppe i det, men skapa historia var vad vi gjorde på åttiotalet, och jag var där, både i och utanför.

Året för Berlinmurens fall, 1989, var Zilahy arton år. Föregående sommar hade han tillbringat i England och även om han var tvungen att delta i engelskalektionerna lät hans lärare honom sitta längst bak i klassrummet och ägna sig åt sitt – det var då han började skriva dikter.

– Mitt sätt att handskas med orden och rytmen rör sig mellan poesi och prosa. Mitt arbete är alltid i rörelse och befinner sig mellan olika genrer men det är ingen cocktail, utan upp till varje läsare att bedöma vad det är.

”Den siste fönstergiraffen” har omvandlats till CD-ROM, översatts och getts ut i arton länder (boken har än så länge inte översatts till svenska). När han nu skriver på nya böcker vet han att det inte enbart är för ungerska läsare utan också tyska, engelska, kroatiska med flera.

– Det har förändrat mitt liv. Jag har blivit välkänd och allt jag skriver blir översatt. Jag har pengar, tidigare har jag aldrig tänkt på litteraturen som en inkomstkälla. Samtidigt har jag aldrig varit så ofri som nu. Mitt schema är uppbokat ett år i förväg och jag försöker undvika att bli en social figur som representerar ”författaren”.

Då som nu drivs dock Zilahy i sitt skrivande av en orubblig tro på litteraturen.

– Jag är fortfarande övertygad att man kan förändra världen med ord, säger Péter Zilahy och torkar svetten ur pannan med en handduk.