I en pinfärsk svensk avhandling läser jag en kort presentation av 1970-talets tidsanda och av skillnaden mellan 60- och 70-tal. På 60-talet var man grönavågen-nostalgiker och flyttade ut till landet, på 70-talet var det annorlunda: ”Det fanns i samtida reklam, mode, arkitektur och design ett starkt intresse för naturen, men inte i form av längtan tillbaka till hur det var förr i tiden – man skilde på ett modernt sätt att leva med en kärlek till naturen och på en naiv tro på att allt var bättre förr.”

Nej, avhandlingen handlar inte om natursyn utan om bokmarknaden och Månadens bok – författaren heter Ann Steiner – men vad jag såhär i efterhand har funderat på är min egen starkt ambivalenta fascination inför en karakteristik av ett decennium som jag själv tydligt kommer ihåg, ja, som jag upplevt som vuxen, nästan medelålders. Problemet är helt enkelt att jag inte känner igen mig i Steiners ’man’. Det är inte bara det att det på 60-talet aldrig skulle ha fallit mig in att flytta ut till landet. Det är också – och nästan ännu mera oroande –  att jag inte alls kommer ihåg att vi alla skulle ha gått omkring och gjort dendär skillnaden mellan ”ett modernt sätt att leva med en kärlek till naturen” (hur ett sådant sätt nu kan tänkas ha sett ut) och ”en naiv tro på att allt var bättre förr”.

Nu kan det förstås hända att just jag var så – ja, så naiv – att jag inte uppfattade en skillnad som alla andra var medvetna om, men det kan lika gärna tänkas att Steiners resonemang visar att historieskrivning – isynnerhet snabbhistorieskrivning – generaliserar, schematiserar och förenklar. Det är lätt att komma på andra exempel. ”På sjuttonhundratalet var man lättsinnig, på adertonhundratalet blev man pryd.” (Måste man ha varit född efter 1800 för att vara pryd? Eller blev en massa människor som var födda på 1700-talet pryda över en natt? Eller fanns det 1700-talsmänniskor som en bit in på adertonhundratalet försökte berätta ekivoka historier  och märkte att ingen skrattade?) Man ser också formuleringen: ”Rousseau uppfann barndomen.” Eller – ännu värre : ”Rousseau uppfann kärleken till barn.” (Jo, till och med den meningen har jag faktiskt stött på. )

Just Rousseau förefaller ha haft särskilt mycket på sitt samvete. Det heter nämligen också ibland att det var han som uppfann kärleken till naturen. Just det påståendet har haft en väldig genomslagskraft. Också människor som har klart för sig att man naturligtvis älskade sina barn redan under antiken – ja, rimligtvis långt tidigare – kan gå omkring och tro att man var blind för vackra landskap tills Rousseau dök upp på scenen. Som om inte redan isländske Gunnar på Lidarände i Njals saga kunde utbrista: ”Fager syns mig liden. Aldrig har den synts mig så fager förr.”

Jag har förresten funderat en smula på de människor som i tiden byggde och bebodde de medeltida borgarna – till exempel Olofsborg. Jo, jag vet att slotten ligger där de ligger av strategiska skäl men nog måste det ju redan då ha funnits människor som såg att de låg vackert och som kände livsandarna vakna när våren kom?

Precis som det också i dag finns en och annan som är fullständigt blind för det sugande vårljuset.

Skribenten är författare